Dags att göra om partipolitiken

I en sakpolitiskt otydlig valrörelse framstår åtminstone en sanning med all önskvärd tydlighet. Fredrik Reinfeldt är Sverigebäst i triangulering. Talet om asylapparatens miljardrullning, tankarna om att kriminalisera jihadcharter, hårdare straff för våldsbrott – här är det förstås SD-väljarna han smeker medhårs. I det sistnämnda alliansutspelet – alltså det kriminalpolitiska – lyckades han dessutom med konststycket att samtidigt flirta med feminister. Detta genom att öppna för samtyckeslagstiftning gällande våldtäkter.

Till det otydliga i valrörelsen hör också de sena valmanifesten. Det tycks som om partierna vill vänta in motståndarnas lista av löften för att där hitta svagheter och inkonsekvenser, innan man binder sig till något eget. En omvänd triangulering, alltså: man tar ut avståndet mot motståndarnas mest impopulära förslag.

Om Reinfeldt är trianguleringschampion, ­måste Stefan Löfven anses vara tystnadens obestridlige mästare. Vi anar att han tycker att man ska få göra vinst i välfärden – men inte mycket. Och att inkomstskatterna ska vara ungefär desamma, fast det var fel att sänka dem, men ändå inte, eftersom konjunkturen behöver stöd. Allt detta lurpassande är i en mening djupt demokratiskt. Förslagen stäms ju hela tiden av mot väljarbarometrar, fokusgrupper och reaktionerna i media, det vill säga mot folket. Och ingen är så stolt att han eller hon inte kan ändra uppfattning om Sifo säger nej. Halsstarriga principryttare och folkförklenande elitister är i princip utrotningshotade.

Problemet är bara att folket ibland har fel. Eller glömmer bort en viktig fråga. Då krävs politiker och partier som driver frågan även om det blåser emot, eller sker i medieskugga. Det klassiska exemplet är Winston Churchill, som blev marginaliserad för sina varningar mot Hitler-Tyskland, men ändå stod på sig. Inhemska förebilder i när­tid är svåra att finna. Vart tog försvarsfrågan vägen i förra valrörelsen? Och vem driver i dag återinförande av fastighetsskatten, en snart nödvändig bas i välfärdens finansiering? Budgetmässigt små men filosofiskt/existentiellt stora frågor som abortlagen, narkotikapolitiken och assisterad dödshjälp faller också de ur ramen. Vilket gör den politiska samtalskulturen siffertorr, historielös och blodfattig. Jämför med USA, där så kallade värdefrågor inte sällan får stor plats och tvingar politikerna att redovisa grunden för sina ställningstaganden.

De senaste fyra åren har sett ännu ett hinder mot en öppnare debatt, nämligen SD:s riksdagsinträde och den beröringsskräck detta har väckt. Exempelvis har ingen ledande etablissemangspolitiker – fram till Reinfeldt nyss – tagit upp invandringens kostnader. Även i den mindre laddade frågan pensionärsskatt, där Löfven hade kunnat förhandla med Åkesson, har SD-karantänen gällt. Till denna har också ett annat fenomen bidragit: de starka partipiskorna. Om nu spelet blivit sövande trist – och i vissa avseenden irrelevant – kanske det finns anledning att ändra på reglerna? Inom fotbollen förbjöds till­baka­spel till målvakten när defensivtänkandet växt sig för starkt. Kan man tänka sig motsvarande konstruktivt syftande regel- och kulturändringar i politiken? Här en första skiss: ta bort eller sänk fyraprocentsspärren. Det öppnar för envetna tjurskallar och lysande solitärer som bär upp de annars glömda frågorna. (Blockpolitikens sönderfall gör ändå att vi går mot de ”maktsvaga” regeringar fyraprocentsspärren vill förhindra.) Modernisera partikulturerna, inklusive ökat inslag av personval. Här finns inspiration att hämta från det mer ideologiska EU-valet. Partierna måste lära sig att oenighet, olydnad och intern debatt inte bara berikar den egna organisationen, utan också gör partiet mer attraktivt, genom att erbjuda en bredare meny. Fria listor. Man kan tänka sig ett gäng brokiga icke-partibundna kandidater – sins­emellan mycket olika – som samsas på en och samma lista i valteknisk samverkan. Tänk Alexander Bard, Timbuktu, Ian Wachtmeister och Gudrun Schyman på samma valsedel. Ett kraftfullt slag för mångfalden – och en betydligt roligare riksdagsdebatt.

Lär av Malmö FF

Ett svenskt lag i Champions League, äntligen! Det är 14 år sedan. Tack Malmö FF som visade vilken dynamik det finns i kombinationen individualistiskt artisteri och laglojal kollektivism. Se och lär, riksdagsmän!