Dags att stoppa chefskarusellen

När bankkoncernen Nordea förra veckan meddelade att Thorleif Krarup lämnade sin post blev han den 50:e börsbolags-vd:n som byttes ut i år. Det är lika många som byttes ut under hela fjolåret. Därmed har farten i börsens vd-karusell accelererat ytterligare från de nivåer som redan under år 2000 började få folk att höja på ögonbrynen. Affärsvärldens kartläggning visar att chefsbytena blir allt tätare även i börsens stora bolag.

Mesta påhejarna

Bland dem som kan hållas ansvariga för den höga omsättningshastigheten nämns ofta aktiemarknad, analytiker och medier som de mesta påhejarna av kvartalskapitalismen.

Göran Collert, styrelseordförande i Föreningssparbanken och med mångårig erfarenhet av näringslivet skriver under på att vi har en ledarkris i Sverige.

– Det kan man lugnt påstå. Det gäller i alla delar av samhället. Det är brist på ledare. Till följd av globaliseringen och den nya omvärlden så har komplexiteten ökat, säger han.

– Kvartalskapitalismen har ytterligare stressat upp situationen och förbränningstakten har ökat på vd. Jag tror att vi kommer tillbaka till mer långsiktiga synpunkter på företagande där filosofi och värdegrund ökar i betydelse.

Enligt en färsk undersökning från konsultföretaget De Baker & Co har genomsnittstiden för en vd de senaste åren sjunkit från fem år till 3,5 år. Att denna inte fortsätter krympa är, menar Collert, en förutsättning för att ledarkrisen inte ska förvärras.

– Minimitiden för en vd måste vara tre år. Om man ska vända en skuta så gör man det på tre år eller inte alls, säger han.

Bland de vd:ar som lämnat sina jobb finns helt naturliga och odramatiska pensioneringar, folk som frivilligt hoppar av karriärens ekorrhjul för ett annat liv och regelrätta avskedanden på grund av inkompetens. Men där finns också mängder av avskedanden som är följden av rekryteringar som aldrig skulle ha gjorts. I dessa fall vilar ansvaret tungt på den styrelse som har stått bakom felrekryteringen. Många av de svenska börsbolagens styrelser har de senaste åren gjort sig skyldiga till rena fiaskorekryteringar:

– Vår styrelse fick panik när kursen började falla, berättar en före detta vd vars historia är långt ifrån unik.

– Marknadsläget hade försatt bolaget i en tuff situation. Jag sa till dem att det inte fanns några genvägar utan att vi var tvungna att vänta ut en vändning. Men flera av ledamöterna var storägare i bolaget och såg sina egna förmögenheter sjunka i värde. Efter ett tag insåg jag att alltihop skulle sluta med att jag fick gå. När den nye vd:n presenterades fick kursen en injektion. Men så här i efterhand gick det inte så bra för honom heller.

Att styrelserna darrar på manschetten, utser syndabockar och offrar dem på marknadens altare är vanligt förekommande kritik från chefer som har fått lämna sina jobb. Stora delar av styrelsekollektivet försvarar sig med kommentarer som att: “vem har sagt att det ska vara lätt?” och “mår de så dåligt får de väl sluta då”.

Snabba avskedanden friskriver ändå inte styrelserna från ansvaret för sina felrekryteringar och flera styrelseproffs som Affärsvärlden har talat med menar att kritik är berättigat.

– Man kan inte driva ett företag som finansmarknaden vill och en stark styrelse måste våga stå emot det, säger Arne Mårtensson, styrelseproffs och ordförande i Handelsbanken: Sverker Martin-Löf, en av landets tyngsta styrelseproffs, menar att en förklaring till felrekryteringarna ligger i att de har blivit svårare att göra:

– Stora delar av vd-jobbet i dag består av kommunikation med medier och aktiemarknad. Hur människor fungerar i de sammanhangen är svårt att testa i förväg. Samma sak är det med hur en person tar kritik. En vd måste kunna hantera det som skrivs om dem, både ris och ros. Hur det går kan man heller aldrig veta i förväg.

Ett annat problem kan sökas

En annan bidragande orsak till styrelsernas rekryteringsfiasko är att den interna chefsförsörjningen i företagen inte är vad den borde. Flera chefsrekryterare vittnar om hur de, när de i början av sina sökuppdrag tittar igenom de interna kandidaterna, upptäcker att det inte finns några:

– Det här är något storföretagen slarvar med i dag. Den äldre generationen Wallenberg såg det nästan som sin huvuduppgift att ständigt hålla sig ajour med vilka som var duktiga och pålitliga. I dag verkar det inte lika prioriterat, säger en rekryterare.

Tesen får stöd från flera styrelseproffs.

– Jag tror inte att man jobbar tillräckligt hårt med den här frågan i många företag, säger Arne Mårtensson. Det är beklagligt då en av styrelsens viktigaste uppgifter är att trygga den interna tillväxten. Ett välskött stort företag ska ha minst tre starka interna kandidater när de ska byta vd, det är en skam för den styrelse som inte lyckas prestera det.

Sören Gyll, ordförande i Svenskt Näringsliv och styrelseproffs, är av samma uppfattning:

– Jag tror inte att man medvetet negligerat frågan, men det har blivit en följd av att man varit upptagen med att hantera lågkonjunktur, tomma orderböcker, neddragningar och kostnadsbesparingar. Storföretagens ledningar har varit tvungna att släcka många bränder de här åren och när man har gjort det och kommer hem klockan elva på kvällen sätter man sig inte och tar tag i chefsutvecklingsfrågan. Men det här är viktiga saker. Ett företag utan tronföljare är ett företag utan framtid, säger han.

Några belägg eller förhoppningar om att chefskarusellen på börsen kommer att sakta ned under de närmaste åren finns inte.

Sven-Erik Sjöstrand, professor i ledarskap på Handelshögskolan i Stockholm, anser att vi får vänja oss vid att cirka 50 börs-vd-byten årligen de närmaste 5-10 åren. Det innebär att upp till 500 personer behöver rekryteras de kommande åren.

– Jag ser tyvärr i dag ingen kraft som skulle kunna vända utvecklingen, säger Sjöstrand och pekar på att de allt snabbare chefsbytena är alarmerande eftersom de främjar kortsiktighet:

– Vd:arna anar ofta redan när de börjar att de sitter på korta mandat och koncentrerar sig därför på prestationer med det tidsperspektivet. Och när inte vd står för långsiktigheten finns risken att ingen annan heller gör det, menar han.

– Traditionellt sett har vd:ar genom sin verksamhetsförståelse stått för mycket av långsiktigheten i bolagen. När nu deras perspektiv blir allt kortare känner jag stor oro att styrelser och ägare inte självklart tar över den långsiktigheten. Vi riskerar en strategisk kris i de svenska storföretagen. Den ägarbild vi har i landet i dag, med stora institutioner och ansiktslöst kapital, är tyvärr inte tillräckligt stark att axla ansvaret för bolagen. Det är ett dilemma som saknar lösning. Det är den verkliga krisen.

Årets vd-snurr

Januari
o Stefan Krook, Glocalnet
o Giulio Mazzalupi, Atlas Copco o Clas Åke Hedström, Sandvik o Tommy Collin, Modul1

Februari
o Mikael Gottschlic, LGP Telecom
o Johan Wall, Framfab
o Sten Thunberg, Finnveden
o Lars Johansson, Profilgruppen

Mars
o Rens Buchwaldt, Icon Medialab
o Greg Dingizian, Wilh Sonesson
o Thomas Franzén, AU-System
o Ivar Strömberg, Song Networks
o Peter Henricsson, Cellpoint
o Björn Nordenvall, Oxigene

April
oAnders Igel, Esselte
o Staffan Wogenius, Cellfabriken
o Michael Treschow, Electrolux
o Carl Rosvall, Protect Data
o Jan Åström, SCA
o Lena Wittbjer, Aspiro
o Ted Samuelsson, Konftel

Maj
o Lennart Bohlin, Cloetta
o Krister Skålberg, Teligent
o Thomas Åkerman, Novestra
o Bertil Hagman, Sintercast
o Bertil Lindgren, Duroc
o Vigo Carlund, Transcom
o Sven Ek, Obducat
o Assar Bolin, Jeeves
o Karl Hulteberg, Netwise
o Staffan Ahlberg, IBS

Juni
o Kjell Törnbring, Elanders
o Björn Larsson, Getupdated
o Claes Björk, Skanska
o Björn Larsson, A-Com
o Stephen Childs, Cellpoint
o Gunnar Grönkvist, Ångpanneföreningen
o Hans Möller, Tripep

Juli
o Marianne Nivert, Telia
o Rey Langels, Prosolutions
o C-H Söderström, Feelgood
o Claes Hagberg, JC

Augusti
o Mark Sigvardsson, Borås Wäfveri
o Örjan Grinndal, Effnet
o Thorvald Sverdrup, Skistar
o Kjell Åkesson, Bilia
o Jonas Wiström, Prevas
o Ole Oftedal, Klövern
o Lars Bertmar, Carnegie
o Thorleif Krarup, Nordea