Därför blir vi rikare

Det går knappt en dag nu för tiden utan att vi hör politiker och andra debattörer diskutera hur vi ska öka tillväxten. En rad olika förslag presenteras, det kan vara allt från avregleringar till offensiv industripolitik. Vad många glömmer, eller kanske inte ens vet, är att ekonomiforskningen faktiskt har ett svar på frågan: Varför är vi rikare i dag än för hundra år sedan?

De första resultaten av tillväxtforskningen började komma för 100 år sedan. I början av 1900-talet tänkte sig de flesta ekonomer att ekonomier växer för att de samlar på sig mer och mer kapitalvaror. Det föreföll säkert rimligt för en betraktare av världens ekonomier vid den tiden, runt förrförra sekelskiftet.

Den som då försökte förstå varför ekonomier växer kunde konstatera att fattiga ekonomier använde sig av mycket arbetskraft, och inte så många maskiner. Rikare ekonomier hade däremot industrialiserats. Mycket resurser hade investerats i de maskiner och byggnader som skapade det nya välståndet. Tillväxten verkade följa av att man samlade på sig mer och mer kapital.

I början av 1950-talet prövade Robert Solow idén att ekonomier blev rikare blott genom att samla på sig mer kapital. Solow sammanställde hur mycket arbetskraften vuxit. Han sammanställde hur mycket som hade investerats – och fick därmed en bild av hur mycket kapitalstocken vuxit. Med dessa data i hand kunde Solow skapa sig en bild av hur mycket ekonomin borde ha vuxit. Sedan kunde han jämföra denna förutsägelse med den faktiska ekonomins tillväxt.

Solow fann att man inte kan förklara ekonomins tillväxt endast genom att ta hänsyn till att kapitalstocken och att arbetskraften vuxit. Tillväxten är större än så. Det behövs ytterligare en faktor för att förklara den tillväxt vi observerar.

Denna ytterligare faktor växte i en tämligen konstant takt över tiden. Den osynliga faktorn var endast mätbar som skillnaden mellan den faktiska produktionen och den produktion man kunde vänta sig. Därför kallas den Solow-residualen. Ett annat namn är totalfaktorproduktiviteten (TFP). Men vad bestämmer dess tillväxttakt?

I vår samtida diskussion om tillväxt dyker två ord upp oftare än andra: forskning och utveckling. Det är Paul Romers förtjänst.

Det var inte tillfredsställande att, som i Solows modell, anta att ekonomier bara växer. Varför växer de? Paul Romer menade att produktiviteten växer för att mängden kunskap växer. Kunskapen växer för att företag investerar tid och pengar i forskning och utveckling.

Enligt Romers synsätt ger forskning och utveckling företag ny kunskap, som de kan patentera. Med dessa patent kan de tjäna monopolvinster. Därför forskar de – även om forskningen i sig bara kostar. Forskning i dag ger vinster i morgon. Och produktiviteten växer. Därmed skulle vi ha kunnat besvara vår fråga.

Men Romers teori sade också att mer forskning och utveckling ger snabbare tillväxt. När Charles Jones i mitten av 1990-talet studerade detta förmodade samband fann han ingenting. Antalet ingenjörer som sysslade med forskning och utveckling i USA sköt i höjden under efterkrigstiden. Men produktiviteten i den amerikanska ekonomin växte inte alls snabbare. Snarare tvärtom. Därmed kunde Romers ursprungliga teori förkastas.

Jones föreslog dock ett sätt att fixa till teorin. Tänk om forskning och utveckling blir svårare och svårare för varje ny idé som skapas. Som när man fiskar i en liten damm. Det är lättare att dra upp den första fisken än den andra. I sådana fall behöver man allt fler forskare för att skapa samma tillväxt. Därmed kunde han förklara att mängden forskare ökade, när tillväxttakten inte gjorde det.

Till raden av framstående ekonomer ska vi nu foga oss själva. Var det fel att förkasta Romers teori? Går den tekniska utvecklingen snabbare i dag än för femtio år sedan? Ja eller nej?

Jag säger ja. Varför då?

Vi gör ett tankeexperiment: Först ska vi fundera på kapitalvaror. År 1957 var en ny skrivmaskin säkert bättre än en fem år äldre skrivmaskin. Det samma gäller för ordbehandlare år 2007. Men är denna kvalitetsskillnad på fem år konstant? Eller har den ökat? Kom ihåg ert svar.

Nu ska vi fundera på konsumtionsvaror. Hur mycket bättre är en liter mjölk i dag än för fem år sedan? Hur mycket bättre är en liter mjölk i dag än för femtiofem år sedan? Kom ihåg ert svar.
Vi sätter nu samman era svar och tittar på relativpriset mellan kapitalvaror och konsumtionsvaror. Hur mycket billigare blev en skrivmaskin i termer av mjölk under femtiotalet? Lite billigare. För varje år köpte en liter mjölk en allt bättre skrivmaskin. Således sjönk priset på kapitalvaror.

Hur mycket billigare blev en dator i termer av mjölk under de senaste åren? Mycket billigare. För varje år köper en liter mjölk en allt bättre dator. Priset på kapitalvaror sjunker i dag mycket snabbare än på 1950-talet.

Vi har tillsammans börjat fundera kring ett mått av produktivitetstillväxt. Nämligen den del av produktivitetstillväxten som beror på att kapitalvaror blir bättre. När priset på kapitalvaror sjunker lär vi oss att produktiviteten i den sektor som producerar kapitalvaror ökar. När priset sjunker snabbare lär vi oss att produktivitetstillväxten ökar.

Mer forskning och utveckling sammanfaller med allt snabbare produktivitetstillväxt i den sektor som tillverkar kapitalvaror. Ur denna synvinkel kan vi inte förkasta Romers ursprungliga teori.

Så varför är vi rikare i dag än för hundra år sedan? Forskarnas svar: Det har forskats och utvecklats.

Max Elgers
Forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Detta är hans avslutande finanskrönika i Affärsvärlden.