Därför har Tyskland trotsat börsraset

Förra veckan tillkännagav Nokia att man stänger sin sammansättningsfabrik med 2 300 anställda i Bochum i Ruhrområdet. Åtgärden var väntad bland de analytiker som följer bolaget. Driftskostnaderna i Tyskland är för höga och flexibiliteten när det gäller bemanning och volymförändringar anses vara för låg.

Ändå är nedläggningen inte på något sätt typisk för utvecklingen i landet. Tvärtemot farhågorna på 1990-talet om att det skulle vara slut med ”Standort Deutschland” (Tyskland som produktionsbas), så har ekonomin anpassat sig förvånansvärt bra. Det senaste årets påfallande starka och stabila utveckling för Frankfurtbörsens Dax-index speglar en mycket god utveckling i samhällsekonomin. Arbetslösheten har inte varit så låg sedan återföreningsboomen 1992-1993 och överhettningstendenserna på arbetsmarknaden har varit klart blygsammare än i till exempel Sverige.

Det är också bra fart i den ekonomiska aktiviteten. 2006 växte BNP med 2,9 procent och i fjol med 2,5 procent. I år väntas en inbromsning, framför allt till följd av dämpad efterfrågan i USA. Tillväxten väntas ändå hamna kring tvåprocentstrecket, vilket får betecknas som klart godkänt med tanke på hur det ser ut i världsekonomin.

Allt detta goda har dock inte satt märkbara avtryck i form av utbredd framtidstro och optimism. Ett index som mäter investeringsviljan i näringslivet har inte varit så lågt sedan mitten av 1990-talet. Kvardröjande strukturproblem gör att det finns ett stort utanförskap i form av människor som inte är inne på arbetsmarknaden. Inträdesbarriärerna för jobbsökande är höga, och de har inte blivit lägre av att förbundskansler Angela Merkel gått fackliga organisationer till mötes i en viktig symbolfråga som gäller minimilöner för postanställda.

Förutsättningarna för aktiemarknaden kan alltså knappast betecknas som entydigt goda. Ändå har börsen en mycket bra utveckling. Dax-index (1987=1000) steg successivt under fjolåret, nådde en topp på sensommaren och har sedan dess pendlat i intervallet 7 500-8 000. Börsen backade en del under hösten men har snabbt återhämtat den förlorade terrängen. Hur förklarar man då den tyska börsstabiliteten?

En viktig orsak är att finans- och fastighetsbranscherna aldrig kom in i samma starka, uppåtgående spiral som i många andra länder. Överhänget av nyuppförda kommersiella fastigheter och även bostäder från tidigt 1990-tal gjorde att expansionen blev liten. Finans- och byggaktier utgjorde en mindre andel av börsvärdet när kreditoron bröt ut i somras än i till exempel USA, Storbritannien, Spanien, Sverige med flera länder. Eftersom bank- och finansaktier över lag förlorat en fjärdedel eller mer av sitt värde har detta slagit hårdare på andra börser än Frankfurt.

Än viktigare är att tysk industri har gått från klarhet till klarhet. Daimler-Benz lyckades sälja problemtyngda Chrysler till Cerberus, ett konsortium av amerikanska riskkapitalister, i sista ögonblicket i fjol. Men det handlar inte bara om tur.

De tyska storföretagen har fått bära på en successivt starkare euro, men ändå förmått behålla och till och med stärka sin internationella konkurrenskraft. Även det av en del bedömare utdömda Mittelstand-segmentet i näringslivet (medelstora familjeföretag) har visat sig starkt. Tack vare bolagens nedärvda finansiella konservatism är balansräkningarna generellt starka. Tillväxt och investeringar kan i hög grad självfinansieras, vilket är en viktig fördel i tider av kreditoro.

För börsens del är en annan faktor än mer betydelsefull: branschstrukturen bland de noterade bolagen. Här väger finans och konsumentvaror lätt, medan bilar och investeringsvaror väger tungt. Den senare delen kommer särskilt väl till pass i det skede vi befinner oss i nu i den ekonomiska historien – nämligen Asiens industrialisering.

Enligt en studie av Goldman Sachs finns en mycket stark korrelation mellan Kinas, Indiens, Brasiliens och Ryssland och andra tillväxtländers import och Tysklands export. Beställningsingången till tysk industri för exempelvis verktygsmaskiner har vuxit med 10 procent per år de senaste tre åren och har inte varit så stark på 30 år.

Här finns en klar parallell till den svenska aktiemarknaden. Tyskland är en exportmaskin, vilket också Sverige är. Det syns inte minst i bytesbalansstatistiken. Båda länderna har ett överskott som är i klass med de viktiga oljeexporterande nationerna (6 procent av BNP i Tyskland; 7 procent i Sverige).

Näringslivet har en stark exponering mot tillväxten i Asien; USA svarar bara för 9 procent av den tyska exporten och 8 procent av den svenska. Inriktningen mot tillväxtekonomier medför alltså att den tyska ekonomin klarar sig påtagligt bra just nu, och detta förklarar, tillsammans med avsaknad av finans- och fastighetsbubbla, sannolikt den goda börsutvecklingen.

Frågan är då varför Stockholmsbörsen gått så mycket sämre. Svenska storföretag som Atlas Copco, SKF, Volvo och Sandvik är ju knappast sämre positionerade i Asien än till exempel Siemens, BASF, Thyssen Krupp, Daimler-Benz och Linde.

Förklaringen får sökas i Stockholmsbörsens profil som så kallad hög-beta-marknad, det vill säga att börsen svänger mer än genomsnittet bland världens aktiemarknader. Den svenska börsen var en av världens absolut starkaste under 1900-talet och har haft ett par mycket fina år även på den här sidan av millennieskiftet. Men i lägen som det vi genomlevt sedan sommaren 2007 brukar svenska aktier ta stryk. Kombinationen av ett, i förhållande till BNP, högt börsvärde och många internationellt verksamma företag i ett litet land med begränsat inhemskt institutionellt kapital ger rejäl fallhöjd när globala fondförvaltare drar ned riskexponeringen i sina portföljer. Då säljer man i periferin. Och Sverige anses -rätt eller orätt – tillhöra periferin i långt högre grad än Tyskland. Därav skillnaderna i börsutveckling de senaste månaderna.