Därför vågar Faxander

Börsen har nätt och jämnt hunnit hämta andan efter beskedet att SSAB köper amerikanska branschkollegan Ipsco för 55 miljarder kronor. Nyheten chockade de flesta som följer det svenska stålföretaget. Inte nog med att köpet görs kontant, finansierat med ett av de största lånelöftena i svensk näringslivshistoria. Det signeras också av Handelsbanksfären, vars investmentbolag Industrivärden sitter på kontrollposten i SSAB och som är känt för sin försiktighet. De vd:ar som styrt företaget från krisåren i början av 1990-talet tills alldeles nyligen, Leif Gustafsson och Anders Ullberg, har båda haft kostnadseffektivitet och riskminimering som sina ledstjärnor.

Den nuvarande SSAB-chefen, 37-årige Olof Faxander, har en annan profil. Han hämtades från Outokumpu, den finska metallkoncernen som stöpts om i grunden de senaste åren. Denna erfarenhet, i komination med bättre läge för SSAB, förklarar kursomläggningen. Jätteförvärvet indikerar optimism och en tro på att de goda tiderna består. Även aktiemarknaden har efter hand blivit mer positiv. Kursen backade fem procent den 3 maj när Ipsco-affären tillkännagavs, men dagen därpå var hela tappet återhämtat. Som det ser ut nu blir det lätt att få igenom nyemissionen på tio miljarder i höst.

För världen flödar över av riskkapital. Bolagen på Stockholmsbörsen är i praktiken skuldfria. New York-börsens tillverkande företag (S&P 500 Industrials) sitter på över 600 miljarder dollar i kontanter jämfört med 350 miljarder 2001 och kassorna används inte minst till strukturaffärer.

Men två av tre samgåenden misslyckas ju. Varför då köpa bolag om oddsen att lyckas är så dåliga? Det finns flera svar. Företag som “inte gör något” kan förlora sin finansiella och operationella disciplin, de kan få stämpel som ständiga uppköpsobjekt och företagsledningen kan få ett rykte som fantasilös. Huvudorsaken är sannolikt en annan: bristen på alternativ.

Bolagen är i de flesta fall välinvesterade. Tack vare globaliseringen är det möjligt att outsourca mer produktion än förr om åren och därför behövs inte lika mycket maskiner och anläggningar som i tidigare högkonjunkturer. Även aktieägarna har gott om kapital, och välkomnar knappast ytterligare inlösen- och återköpsprogram. “Oavsett vad man tycker är förvärv det enda vettiga alternativet för allt fler företag”, skriver Michael Mankins på rådgivningsfirman Bain i en artikel i Harvard Business Review från februari i år.

Antagligen är det också så att de flesta företagsledare tar för givet att just deras bolagsköp kommer att kvala in i den tredjedel av förvärven som blir lyckade. Statistiken har hur som helst inte hindrat ett stort antal företag att göra förvärv efter förvärv med goda resultat. General Electric, ett globalt konglomerat med skickligt management som enda gemensamma nämnare, har alltid låtit organisk och förvärvsledd tillväxt gå hand i hand.

Olof Faxander är ingen Jack Welch och SSAB är inget GE. Bolaget har inte genomfört en enda större affär i modern tid. Men det är inte skäl nog för att döma ut Ipsco-köpet. Argumenten för förvärvet är nämligen, vid en närmare granskning, klart hållbara.

Att affären görs i Nordamerika påstås vara negativt i sig, med hänvisning till hur många svenska företag som misslyckats på andra sidan Atlanten. En annan invändning är: Varför inte växa i Asien i stället? Det nya SSAB får bara tre procent av sin försäljning i världens mest expansiva region.

Men en sådan kritik bortser från flera saker, inte minst att det är ytterligt svårt att komma över bolag i Asien. Volvo kunde köpa Samsungs entreprenadmaskinsdivision till reapris när Sydkoreas ekonomi var i depression 1998, men den affären är lite av ett unikum. De flesta asiatiska basindustriföretag är antingen statsägda eller familjekontrollerade, med liten andel omsättningsbara aktier. Man kan också invända mot beskrivningen av USA som särskilt riskfyllt. Så länge det svenska företaget vet vad det gör och köper verksamheter som ledningen förstår sig på är riskerna hanterliga. Atlas Copco och Gambro misslyckades för att de integrerade framåt, det vill säga köpte tjänsterelaterade enheter (maskinuthyrningsbolag respektive dialyskliniker). Ett bolag som Volvo har däremot goda erfarenheter eftersom man har förvärvat likartade verksamheter (lastvagnstillverkarna White och Mack).

Dessutom kan man ifrågasätta uppfattningen att Nordamerika är i något slags makroekonomiskt bakvatten och växer för långsamt. Det är tvärtom. Inte minst ökar befolkningen snabbt. USA passerade 300-miljonersstrecket nyligen. Investeringsaktiviteten är hög, och stålbranschen är het. Den svaga dollarn gör det också attraktivt att köpa USA-tillgångar.
Dyrt är det dock – vilket är ännu en invändning mot SSAB:s affär. Att köpa i lågkonjunktur är självfallet optimalt. Men det är ett skrivbordsresonemang som ignorerar det faktum att utbudet i regel försvinner när ekonomin går dåligt. Säljarna vill inte sälja för billigt. Valet står alltså oftast mellan “att köpa dyrt eller inte köpa alls” (Volvo-Samsung är återigen undantaget som bekräftar regeln).

En ytterligare invändning mot köpet av Ipsco är effekterna på balansräkningen. 45 miljarder i skulder (köpesumman minus likviden från den kommande nyemissionen) är förstås en anspänning. SSAB är dock starkt överkapitaliserat, även om man använder företagets egna, mycket konservativa skuldsättningsmål. Koncernen strävar efter att hålla en soliditet på cirka 50 procent över en konjunkturcykel. I dag ligger detta nyckeltal kring 70 procent och kassaflödet är ymnigt.

Men det förutsätter att konjunkturen håller i sig. Gör den det? Det vet vi inte. Kineserna är inte längre nettoimportörer av stål, men ändå är efterfrågan exceptionellt stark inom metallbranschen. Det speglar inte längre utvecklingen i “enbart” Kina, utan något annat. Världsekonomin är ju nu inne i en fas av samtidig industrialisering och modernisering i de folkrika nationerna Kina, Indien och Ryssland. Samtliga dessa har tillväxttal på 8-10 procent. I Brasilien, Afrika och Östeuropa är tillväxten lugnare, men den samlade bilden är tydlig: efterfrågan på stål lär vara stark under åtskilliga år.

Därför vågar SSAB.

PÄR ISAKSSON
_____________________________________________________________

Bliv vid din nisch
Så kom då SSAB:s förvärv. Riktigt så överraskande som det beskrivits i medierna var det inte. En tydlig signal om att SSAB var på friarstråt gavs genom att det inte blev något besked om inlösen i samband med bokslutet, något många hade hoppats på. Vd Olof Faxander flaggade för att han ville växa inom kylda stål i Nordamerika eller Asien. Det blev Ipsco och Nordamerika. Men inga kylda stål.

SSAB:s framgång är intimt förknippad med nischprodukterna med de tungvrickande namnen extra och ultra höghållfast tunnplåt (starkt men lätt material till exempelvis containrar) och kylda stål (extremt slitstarkt, som grävskopor). Det är den här strategin som talar för att SSAB kan hålla kineserna, som ju numera är nettoexportörer av stål, stången och öka marginal och tillväxt. Ipscos nischprodukt är rör. Merparten används för att transportera gas och olja. Efterfrågan är urstark, vissa anläggningar har fullbokat i flera år framöver.

Men någon stor spelare på SSAB:s nischer är Ipsco inte. Bolaget är på väg in i kylda stål och har byggt härdningsanläggningar vid sitt verk i Mobile, Alabama, något som SSAB avser att utnyttja. SSAB säger sig också ha sett möjligheter att få in extra och ultra höghållfast tunnplåt i Ipscos anläggningar.

Ipsco har förutsättningarna, i form av anläggningar och kunder i USA, för SSAB:s nischprodukter. Det låter ju bra. Men nog hade det varit strået vassare om SSAB hade lyckats köpa anläggningar som redan är i dess egna nischer. Vi har tidigare tvivlat SSAB:s möjligheter att göra den typen av förvärv som Olof Faxander flaggat för. Dessa anläggningar är helt enkelt inte till salu. Tyvärr verkar det som att vi hade rätt.

Det nya bolagets omsättning kommer till 25 procent från spetsprodukterna, 15 procent från rören och 60 procent från produkter av mer bulkkaraktär. En möjlighet är att på sikt sälja av rören. Och fokusera ännu mer på nischerna.

ANNA EKELUNDSSAB:s största ägare
Aktieägare / Röster

1 SHB-sfären 26,1
2 LKAB 6,2
3 Barclays Global Investors 5,0
4 SEB-sfären 4,6
5 Nordea fonder 2,2
6 Swedbank Robur 2,0
7 Första AP-fonden 1,8
8 Fjärde AP-fonden 1,6
9 Andra AP-fonden 1,2
10 Folksam 1,0

Källa: SIS Ägarservice, SHB:s och SEB:s fondbolag inräknade i respektive sfär.