De bästa är små

Grundkonflikten mellan köpare (fondsparare) och säljare (fondföretag och deras förvaltare) av fonder är att de har helt olika intresse när det gäller fondernas storlek.Köparna vill ha så hög avkastning som möjligt på just sina pengar. Så det är bara bra om fonden är liten eftersom de bra affärer som förvaltaren hittar då får större effekt på kapitalet.

Säljarna vill tvärtom öka det förvaltade kapitalet maximalt. Det är svårt att klara löner plus lokalhyra, resor, datorer, broschyrer och andra nödvändiga kostnader med liten fond på 100 miljoner och en förvaltningsavgift på 1–2 procent. Förvaltarna hävdar därför förstås att ett större kapital inte är något problem att hantera.

Konflikten är olöslig. Säljarna kommer att fortsätta att försöka övertyga kunderna att avkastningen kommer att förbli lika bra trots att fonden vuxit sig jättestor (bästa exemplet är Handelsbankens Reavinstfond). De smartaste köparna kommer att fortsätta att byta fond till någon av de minsta som visat skicklighet.

De stora fondföretagen hävdar alltid att deras stora grupper av anställda tillsammans får fram mer information och gör bättre analyser än en ensam förvaltare. Det gäller kanske om förvaltningen skall täcka 10.000 börsbolag världen över.

Haken är att de tre största fondföretagen (Sparbankens Robur, S-E-Banken Fonder och Nordbanken Kapitalförvaltning) förvaltar svenska aktier värda mellan 25 och 50 miljarder kronor. Om de hittar en sätt att tjäna 10 miljoner kronor så får det försumbar effekt på totalkapitalet.

Nej, de mest köpvärda aktierna bland drygt 200 på Stockholmsbörsen kan rymmas i en enda tillräckligt skarp hjärna. Det viktiga för fondköparna är att dela dessa aktieaffärer med så få som möjligt.

Affärsvärldens erfarenhet är att det sker en tydlig förändring redan när förvaltningen är på två miljarder kronor istället för 200 miljoner kronor. Enkel matematik förklarar varför:En fond får maximalt äga 5 procent i ett börsföretag. Mer än 50 börsföretag har ett börsvärde på 400 miljoner kronor eller lägre. 5 procent är alltså aktier för 20 miljoner kronor eller mindre. En fond som totalt innehåller 200 miljoner kronor kan alltså köpa för maximalt motsvarande 10 procent av fondens kapital i dessa småbolag, men om förvaltaren har rätt och aktiekursen stiger så påverkar det ändå andelskursen kraftigt.En tio gånger så stor fond på 2 miljarder kronor däremot, som också bara får köpa för mindre än 20 miljoner kronor i småbolag med ett börsvärde under 400 miljoner kronor, får ett så litet innehav att även om aktiekursen stiger så påverkar det inte fondens andelskurs särskilt mycket.

Snabbväxande fonder har därför svårt att upprepa gamla bravader. Även om förvaltaren har kvar sin skicklighet så späds den ut när beloppen blir för stora. Det beror det på att det finns en gräns för hur stora affärer man kan göra på Stockholmsbörsen innan aktiekurserna påverkas kraftigt. De minsta börsbolagen är de sämst analyserade och där är chansen störst att hitta stora felprissättningar av aktierna.

Om Sverige får samma utveckling som fondmarknaden i USA så kommer tillflödet till nya fonder som lyckats att bli allt snabbare och kraftigare. Det som bromsar är reavinstskatten och förlusten av skattekrediten, men är den förväntade skillnaden i avkastning tillräckligt stor är det ändå bättre att byta fond.

Hur skall man då välja rätt liten fond? Bara att en fond är liten betyder ju inte alls att förvaltaren är smart nog att överträffa index.

Ett sätt att hitta rätt är att dra lärdom av de senaste två årens vinnare, Didner & Gerge i Uppsala och norska Odin.

De har en förvånande lik historik. Båda grundades av ett par erfarna, aktieintresserade personer som startade eget. Båda hade några få kunder som trodde på dem från början. Odin förvaltade 40 miljoner kronor 1990, Didner & Gerge förvaltade 7 miljoner kronor 1994. Båda höll till en början låg profil och låga kostnader. De försökte inte hårdsälja sin fond utan koncentrerade sig på att under några år bygga upp en resultatutveckling som skulle tala för sig själv.

Odin fick sitt genombrott under 1993, då det förvaltade kapitalet tiofaldigades till 376 miljoner kronor (se 19/95 sidan 96). Didner & Gerge kommer med stor sannolikhet att få ett lika starkt genombrott i år (se PP 6/97 sidan 10).

Tyvärr är Odin nog snart för stor som förvaltare. Den totala förvaltningen är idag uppe i åtta miljarder kronor, varav 700 miljoner kronor i svenska aktier. Idag har Odin nästan en tredjedel av nyförsäljningen av fondandelar i Norge.

Och Didner & Gerge, vars förvaltning har vuxit från 87 till 160 miljoner kronor under årets första två månader, kommer enligt Affärsvärldens bedömning att inom ett eller två år nå en miljard i förvaltat kapital. Till glädje för Henrik Didner och Adam Gerge, men troligen till nackdel för de som idag är kunder.

Tillflödet till små framgångsrika fonder sker allt snabbare även i Sverige. Och när en fond växer från under 100 miljoner kronor till över en miljard fungerar ofta inte det gamla framgångsreceptet längre (de klassiska svenska exemplen är Handelsbankens Reavinstfond och Hagströmer & Qvibergs Strategifond). Det gäller alltså för de som placerar i små framgångsrika fonder att noggrant följa fondens storlek och byta fond när förvaltningen har blivit för stor.

Något vi redan har konstaterat i Affärsvärlden är fördelen med att välja en liten, nystartad fond hos en stor förvaltare. Ett exempel är Banco som tidigare med jämna mellanrum startade en ny allemansfond som alltid utvecklades bättre än de gamla. Ett annat exempel är ett stort försäkringsbolag som Folksam som i september 1994 startade en liten Sverigefond, som förvaltarna visade sig duktiga med. Ett tredje exempel är Handelsbanken nya Reavinstfond som startade i april 1996 och hittills har utvecklats bättre än den stora.

Men vilka är de nya Odin? Ja, idag finns inte mycket att välja på. Minst idag är Stock Home Broker, men de har visat dåliga resultat hittills (bland annat på grund av en strategi med tidvis hög andel likvida medel).

En trend som troligen kommer är att fler etablerade fondförvaltare startar eget. Björn Carlson lämnade S-E-Banken redan för sju år sedan. Brummer & Partners, som bildades av fem chefer från Alfred Berg och S-E-Bankens fond-VD Peter Thelin, är nästa exempel.Anställda fondförvaltare har fortfarande dåligt betalt i Sverige, både jämfört med USA och jämfört med vad de kan åstadkomma för kunderna om de är duktiga. Det som avhållit många från att starta eget är att det är tryggt hos storbankerna. Eller kanske att de inte tror på sin egen skicklighet.

Men idag är det rimligen inte något problem för dem som har en dokumenterad skicklighet att hitta en finansiär som ställer upp med säg 100 miljoner kronor som startkapital, med en förhoppning att få hög avkastning i fonden och en andel av intäkterna i fondbolaget. Då kan förvaltaren locka över en del av den gamle arbetsgivarens kunder och om skickligheten håller i sig är det förvaltade kapitalet snart tillräckligt stort för att ge ett imponerande lönelyft.