”De börjar bli väl slarviga med ägarnas pengar”

På Fjärde AP-fonden slösas inte med löntagarnas pensionspengar. Det står
klart för var och en som kliver in på kontoret på Regeringsgatan i Stockholm.
Ingenting skvallrar om att här förvaltas 300 miljarder kronor.

Hallen påminner i sin slätstrukna
nakenhet om väntrummet på någon vårdcentral i glesbygden. Beigegult
linoleumgolv och omålad björk. Det enda som möjligen förhöjer intrycket är
några fåtöljer i vad som kunde vara Josef Frank-mönster, men som sannolikt är
billiga kopior.

Av liknande fonder i världen är det i
stort sett bara norska Oljefonden som har lägre förvaltningskostnader, 0,07
procent jämfört med 0,11 procent av kapitalet. Men så är Oljefonden också tjugo
gånger större. Dessutom har ”Fjärde Apan” – som fonden kallas på
finansmarknaden – gett betydligt bättre avkastning, vilket vd Mats Andersson
inte är sen att påpeka.

– Vi har åkt i kringlor runt
Oljefonden. Även om de är punkter bättre kostnadsmässigt så är vi
procentenheter bättre avkastningsmässigt de senaste fem åren.

Över huvud taget pratar Mats Andersson
gärna just om fondens avkastning, kanske för att den brädat nästan alla andra
liknande fonder sedan han tillträdde. Då – år 2007 – var Fjärde den minsta av
de fyra buffertfonderna i det statliga pensionssystemet, efter flera års svag
avkastning. Därefter har det gått spikrakt uppåt. Vid senaste årsskiftet gick
Fjärde förbi Andra AP–fonden och blev störst. Ett viktigt skäl till det är att
Mats Andersson och hans kolleger har struntat i råden från investmentbankirer
och andra experter som närmast unisont har förespråkat en globaliserad
aktieportfölj där svenska aktier bara ingår med några enstaka procent.

– Vi har en tredjedel av
aktieportföljen i svenska aktier och det gör oss i det närmaste unika.

Det motsvarar nära 60 miljarder kronor.
Som jämförelse har de tre andra AP-fonderna drygt hälften så mycket, 32–33
miljarder kronor var. Men det är varken nationalism eller bekvämlighet som
ligger bettet på Sverige. Det är i stället en grundlig analys.

– Historiskt har svenska aktier slagit
resten av världen med mellan 5 och 7 procent per år i snitt, mätt som rullande
tio år. Vi sa till alla rågivare att de är välkomna tillbaka när de kan
förklara varför Sverige alltid har presterat bättre hittills och varför vi inte
kommer att göra det i fortsättningen. Men vi har inte hört något mer om det,
säger Mats Andersson och fyrar av ett av många gapskratt under intervjun.

På det hela taget ger Andersson ett
öppet och nyfiket intryck, som en sorts gemytlig finansfilosof. Det råder ingen
tvekan om att han funderar en hel del över förvaltnings- och ägarstrategier.
Hans intresse för aktier är omvittnat, han började faktiskt sin bana som på
Affärsvärlden på 1980-talet. Därefter blev det karriär på finansmarknaden
vilket satt sina spår, i klädseln om inte annat, mörk kostym, randig skjorta
och grön slips. Korrekt, men inte flashigt.

Naturligtvis har han en teori om varför
svenska aktier avkastar så mycket bättre. Han kommer till intervjun rustad med
en packe powerpoint–bilder och pekar på en av dessa som visar den svenska
modellen för bolagsstyrning. Den kännetecknas av att det finns en tydlig huvud-ägare
med minst tio procent av rösterna i 90 procent av börsbolagen. Till det kommer
en transparent process med en valberedning där de största ägarna sitter och en
styrelse som består av personer som inte är anställda i bolaget. Så är det inte
i de flesta andra länder. I exempelvis Tyskland, Korea och Japan är
relationerna mellan ägare, styrelse och ledning bysantinska. Och i USA är
bolagen i allmänhet kidnappade av ledningarna, och aktieägarna har mycket lite
att säga till om. Detta, menar Mats Andersson, har gett svenska bolag en
fördel. Bättre styrda bolag blir effektivare och lönsammare vilket i sin tur
gör ägarna nöjdare.

– Den svenska modellen kombinerat med
vår ägarstruktur är överlägsen och det ger överlägsen avkastning. Vår övervikt
av svenska aktier har gett pensionsspararna 30 miljarder extra sedan 2001.

Modellen ger också ett betydligt större
inflytande för de institutionella ägarna än vad som är vanligt på andra håll.
Fjärde AP-fonden sitter i 20 valberedningar och träffar regelbundet de andra större
placerarna i Institutionella ägares förening. Föreningen gör aldrig några egna
uttalanden eller ställningstaganden. Däremot är den ett forum att diskutera
aktuella frågor och hitta allierade. Ett aktuellt exempel är vinterns turbulens
i SCA och Handelsbankssfären, där Mats Andersson har varit en tongivande
försvarare av minoritetens intressen.

Före SCA:s stämma den 15 april ska två
granskningar av bolagets användning av jetplan och jaktanläggningar
presenteras.

– Jag hoppas att de ger en bild av vad
som har pågått, men innan de är klara har jag ingen uppfattning. Jag är i alla
fall glad att det blev en oberoende utredning.

De problem som har uppdagats i sfären
tror Mats Andersson till stor del beror på att den svenska
bolagsstyrningsmodellen inte har respekterats. Sfären styrs av ett fåtal
tjänstemän som bygger sin makt på kors-ägande mellan Industrivärden, SCA och en
mängd stiftelser knutna till Handelsbanken.

– Det måste finnas checks and
balances i alla system och här tror jag det har satts ur spel.

Skulle det vara bättre om de
monterade ner korsägandet och exempelvis SCA sålde sina andelar i
Industrivärden?

– Ju mindre korsägande, desto bättre.

Har ni sagt till dem att de
borde montera ner korsägandet?

– Vad vi säger till dem får stanna i de
rummen.

Den 25 mars, samma dag som denna
tidning kommer ut, kan det dock bli ett något mer publikt spektakel. Då håller
nämligen Handelsbanken stämma på Grand Hôtel i Stockholm och Mats
Andersson tror att det ”nog blir en del rabalder”.

– Det här att man försökte lyfta upp
Pär Boman till ordförande i banken och i SCA utan att förankra det i en bredare
ägarkrets, där bryter de ju mot modellen igen. Tanken att ha en ordförande som
är anställd i bolaget till extrema villkor kan man ha mycket synpunkter på.
(Denna intervju gjordes innan Pär Boman avsade sig fortsatt vd-lön och
anställning i banken, reds anm).

Mats Andersson ställer sig också frågan
varför Handelsbankens ägare ska stå för fiolerna.

– Har Handelsbankens ägare gjort något
fel? Det är väl Industrivärden i egenskap av huvudägare i SCA och Handelsbanken
som har ställt till den här soppan. Om någon ska plocka upp notan så är det väl
i så fall ägarspecialisten?

Så påminner han om att förra årets
kritiserade ägarrockad i sfären kostade bankens ägare 60 miljoner kronor i
skatteavbränning för att sfärens toppar skulle kunna behålla sina
styrelseuppdrag.

– En gång är ingen gång. Två gånger är
en tradition. Det känns som att Handelsbanken börjar bli lite väl slarviga med
ägarnas pengar.

Behövs det ett kulturskifte i Handelsbankssfären?

– Ja, det tror jag.

Kommer det ett sånt?

– Ja, vi kan ju hoppas det. De har
gjort många saker som är rätt i de löften de har givit och de förändringar som
görs, så nu får vi väl vänta och se om de levererar. Jag noterar också att
Fredrik Lundberg tar ett steg fram genom att bli vice ordförande i
Industrivärden. Det ser jag som en markering och det tycker jag är bra.

Mats Andersson efterlyser också en mer
aktiv hållbarhetsdiskussion från sfär-bolagen. Det är nämligen en annan av hans
-käpphästar. När han kom till fonden för åtta år sedan och läste i statuterna
att AP-fonderna ska ”ta hänsyn till miljö och etik utan att göra avkall på
avkastning” så trodde han att det var en omöjlighet, att krav på hållbarhet
obönhörligen måste kosta -pengar.

Men så började han intressera sig för
klimathotet, inspirerad av en annan gammal ”Affärsvärldare”, aktiesnillet
Laszlo Szombatfalvy och dennes stiftelse Global Challenges. Så han bad några
medarbetare fundera ut ett hållbarhetstänkande till förvaltningen. De tog fram
koldioxidavtrycket för bolagen i aktieindexet S&P 500. Sedan tog man bort
de 150 sämsta bolagen, men inte rakt av utan fördelat branschvis. Den sämsta
biltillverkaren, den sämsta banken, det sämsta oljebolaget och
läkemedelsbolaget och så vidare rensades enkelt ut. De bolag som blev kvar
speglade fortfarande index väl men koldioxidavtrycket minskade med 50 procent.

– Så vi stoppade in några hundra
miljoner i de 350 utvalda aktierna och då gick de plötsligt bättre än
underliggande index. Genom att exkludera värstingarna i varje bransch har vi
alltså dragit ner klimatrisken i portföljen och fått bättre avkastning med
lägre koldioxidavtryck.

Andersson är, vilket kanske har
framgått, en person med patos. En fråga som väcker nästan lika mycket engagemang
hos honom som klimathotet är politikernas planer på att slå ihop AP-fonderna
till tre fonder under en gemensam styrelse

– AP-fonderna är bland de billigaste
fonderna i sitt slag i världen. Samtidigt har systemet levererat en mycket bra
avkastning. Det kommer folk från hela världen och frågar oss: ”Hur gör ni?” Då
förstår inte jag varför man ska göra om det här systemet som har tjänat
pensionsspararna så väl.

Finessen med fyra oberoende fonder är,
enligt Andersson, att det finns fyra styrelser som var och en tolkar
förvaltningsuppdraget på lite olika sätt och det ger en diversifiering som är
bra för spararna. Om fonderna slås samman blir det en tolkning av
målen, samma avkastningsmål, samma risklimiter och dessutom utvärderas de efter
samma måttstock.

– Effekten av det blir betydligt större
risk. För om överstyrelsen får hjärnsläpp så är det 1 200 miljarder kronor som
står på spel. Men om en av fyra styrelser är riktigt usel så är det i stället
300 miljarder.

Han oroar sig också för att de nya
fonderna i likriktning och kostnadsjakt kommer att gå mer mot passiv
indexförvaltning och refe-rens-portföljer av det snitt som många akademiker och
investmentbanker förespråkar. Fjärde AP–fondens aktiva förvaltning har slagit
jämförelseindex tolv halvår i rad, vilket har gett pensionsspararna 8 miljarder
kronor extra. En passiv förvaltning innebär också att man drar ner den
analyskapacitet som krävs för att fonderna ska kunna vara kunniga ägare i
bolagen. Då försvinner en viktig hörnpelare i den bolagsstyrningsmodell som
Mats Andersson hyllar.

– I en sådan förvaltning kommer ingen
göra som vi har gjort, lagt en tredjedel av aktieportföljen i Sverige. Du
kommer, tror jag, i stället ha en referensportfölj med 1 procent i Sverige. Det
är inte många som då kommer ta en karriärrisk och övervikta Sverige kraftigt.

På frågan var man ska placera sina
pengar i dag, när räntorna är rekordlåga och börsen skyhögt värderad, blir Mats
Andersson i alla fall svarslös.

– Ja, om du kommer på det så kan du väl
berätta det för mig (skratt)?

Hälften av de obligationer som ingår
i ”Fjärde Apans” benchmark har i dag negativ ränta. Fonden får alltså
betala för att äga dem.

– Jag har otroligt svårt att förstå
varför man har en negativ styrränta. Jo, jag förstår ju att det är för att
bekämpa deflationen men varför är man så rädd för deflation när vi har
tillväxt? Det begriper jag inte, säger Mats Andersson.

– Riksbanken håller på att elda för
kråkorna och det här kommer att sluta i tårar. För när pengar är gratis så blir
de felallokerade. Jag vet inte exakt när det sker, men att tårarna kommer inom
fem år, det är jag ganska säker på.

Mats ­Andersson

Ålder: 61 år.

Familj: Två barn.

Bor: Hammarby Sjöstad i Stockholm.

Utbildning: Civilekonom Stockholms universitet.

Karriär: Affärsvärlden, Hägglöf & Ponsbach, SG Warburgs, Deutsche Bank, Tredje AP-fonden och Skandia Liv.

Tjänar: ”Mer än tillräckligt.” (3,3 mkr i lön och 1,8 mkr i pensions­avsättning 2014).

Fritid: Tennis, golf och ­vandring.

Senast lästa bok: How Google Works.

Mats Andersson om …

… Riksbankens negativa styrränta.

– Höj räntan till 50 punkter, Ingves!

… Institutionernas indexkramande.

– Det finns en stor fara i att alla börjar tro på den här doktrinen om att alla aktieportföljer ska viktas efter ett världsindex där Sverige har 1 procents vikt. Om det systemet slår rot finns risken att det blir som i England där du är bland de fem största ägarna om du har 3 procent i ett bolag. Och om det händer här så kollapsar den svenska governance–modellen och det vore mycket tråkigt. Då får man in en massa ägare där ingen är långsiktig, utan alla utvärderas årligen.

… att öppna AP–fonderna för insättningar från vanliga sparare.

– Det får vi inte och det kommer aldrig att ske. Men jag har fått tre mejl som jag aldrig kommer glömma som jag sparar i en speciell bok. Ett var från Karin på Västkusten som skrev och ville börja spara hos oss åt sitt ­nyfödda barnbarn. Så skrev ­Marita och undrade om hon kunde flytta sina pensionspengar från ett annat pensionsbolag till oss. Och så var det en italienska som undrade om hon kunde flytta sitt italienska pensionssparande hit.