De driver fritt som korkar i strömmen

Åsa Romson fick välförtjänt kritik för sin Auschwitz-groda när döden i Medelhavet kom upp i partiledardebatten härförleden. Men kritiken kom att skymma en betydligt allvarligare politisk realitet än att vi har ett språkrör som med nervös valpighet gång efter annan demonstrerar sin olyckliga relation till just språket.

Det riktigt allvarliga är ju att ingen av de andra partiledarna hade annat än känslosamt dravel att komma med, förutom det kosmetiska förslaget ”att öppna nya vägar in i EU”. Dessa vägar kan knappast bli en autobahn rakt in i de europeiska välfärdsstaterna eftersom konsekvensen skulle bli en de facto-demontering av sagda välfärds­stater, vilket inget av partierna har på sitt program. Alltså måste de nya vägarna – vilka de nu är – bli försvinnande små.

Bara en bråkdel av dem som vill ha visum ­kommer att få det. Resten kommer att fortsätta kliva ner i sjöodugliga farkoster för en bättre framtid för sig själv och de sina. Och så är vi tillbaka på ruta ett med fruktansvärda bilder på döda kroppar som flyter i land på Rhodos och Lampedusa.

EU ska nu utöka resurserna till sjöräddning. Det är svårt att invända mot detta: Vem kan med berått mod stå med armarna i kors när barn drunknar? Men risken är förstås att ännu fler flyktingbåtar kastar loss när chansen att bli upplockad ur vattnet ökar. Särskilt som de upplockade förs till Europa, dit de vill och där de har stor chans att kunna stanna, under högre eller lägre grad av legalitet. Det vill säga, deras risktagande belönas.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att ”pull-faktorn” förstärks. Ju starkare ”push” (usla levnadsvillkor) och ”pull” (chans till ett bättre liv), desto bättre marknad för flyktingssmugglarna. De partier som är minst benägna att skicka tillbaka migranter som kommit hit illegalt, är i den meningen mest ansvariga för döden på Medel­havet. Moraliska brösttoner om Auschwitz kan inte omintetgöra den logiken.

Man kan jämföra med de båtflyktingar som nått Australiens kust, men sedan något år tillbaka inte får stanna; det finns alltså inte längre någon pull-faktor. Dödstalen har bringats ner till nära noll.

Ingenting talar för att vår tids ödesfråga migrationen ska minska i betydelse. Därtill är skillnaderna i livsvillkor alltför stora mellan länder och kontinenter. Och lyckligtvis finns också stora vinster att göra med migration. I grunden är ju arbetsvilliga våghalsar en resurs för de samhällen dit de styr kosan.

Men det måste ske reglerat. Till och med det stora invandrarlandet USA införde regleringar tidigt. Till en början försiktiga – men 1924 drämde man till med snålt tilltagna kvoter för syd- och östeuropéer. (Blonda och rödbrusiga från Europas nordvästra hörn var mer välkomna.)

Alternativen till att bevara regleringarna är, som sagts ovan, att avskaffa välfärds­staten. Eller ett krampaktigt försök att behålla välfärdsstaten för oss som redan bor här, men att låta en etniskt urskiljbar underklass slåss om låglönejobben och tränga ihop sig i getton.

Internationalisten Olof Palme uttryckte sig på följande vis i migrationsfrågan: ”För det första måste vi ha en reglerad invandring. /…/ Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem.”

Ingvar Carlsson agerade i den andan, när han i och med det så kallade Luciabeslutet 1989 kraftfullt ströp invandringen från Sydösteuropa. Det var näven i bordet och inget känslosamt dravel. Det var politiskt ledarskap, under svår vånda och till hög kostnad i opinionen.

Ingenting hos dagens uppsättning partiledare talar för att de skulle vara förmögna till svåra vägval av den typen. I stället driver de fritt, som korkar i strömmen. Vem tycker mest synd om flyktingarna, vem har mest darr på rösten, och vad skriver de om mig på twitter? Detta medan afrikanerna packar ihop sig i nya, rangliga båtar.

Nyttomaximering

50 miljoner flyktingar i världen. Och nästan 3 miljarder människor som lever på max 2 dollar om dagen. Svindlande siffror. Ett aldrig så generöst Europa förmår ändå bara ta emot några procent av flyktingarna och inte ens en promille av de riktigt fattiga. Internationell solidaritet stavas alltså inte migration i första hand, utan snarare handel, konfliktlösning och smart utformat bistånd. Där tror jag Sverige både vill och kan bidra med mycket.