De gråsprängda skäggens reptrick

Dödsskjutningarna i Göteborg har aktualiserat den gamla frågan om hårdare straff minskar brottsligheten. Inrikesminister Anders Ygeman har antytt ett ”ja” genom att tala om skärpta vapenlagar. På just den punkten lär han möta endast begränsat motstånd, men när politiker mer allmänt signalerar tuffare tag kommer reaktionen från kriminologer och vänsterintellektuella som en betingad reflex: Hårdare straff hjälper inte.

Det är ett mantra med rötter i 68-radikalismen, obevisat men uppenbarligen beroendeframkallande, som fångar in många av den tidens tankeströmningar. Vissa av dessa är empatiska och kloka, som att brottets sociala orsaker och inte bara själva brottslingen måste bekämpas, andra mer spekulativa.

Här kan nämnas den franske postmodernisten Michel Foucault, filosofiskt briljant, men livsfarlig som kriminalpolitisk inspiratör. Han menade att brottslingar och psykiskt sjuka var ett slags hjältemodiga whistleblowers som synliggjorde samhällselitens maktstrategier. Att de utgjorde en konkret fara för sig själva och andra blev i sammanhanget sekundärt. Det var samhället som var sjukt, inte den som bröt mot dess lagar. Följaktligen var inte bara brottsoffret ett offer, utan också brottslingen.

I det perspektivet blir tanken på straff och personligt ansvar naturligtvis oaptitlig, en simpel eftergift åt hämndlystna populister. I stället ska allt fokus riktas mot fattigdom, klasskillnader och andra sociala faktorer. Och det är nu som kriminologen drar fram sitt statistiska trollspö ur manchesterkavajens innerficka och svingar det förföriskt mot frågvisa men lättlurade journalister. Alltid finns det någon sifferserie som bekräftar tesen.

Om inget annat biter kan han alltid drämma till med USA. De har till och med dödsstraff, jänkarna – men ändå så mycket brottslighet! Vilket förvisso är statistiskt sant. Men hur ser kausalsambandet ut? Vad är hönan, vad är ägget? Är brottsligheten en reaktion på hård kriminal­politik – eller tvärtom?

Den så kallade nolltoleransen i New York pekar på att skärpta straff faktiskt har effekt. Bland annat ges många unga lagbrytare en så ordentlig näsbränna att de avskräcks från brottets bana innan de har blivit för förhärdade. En annan faktor är ”inkapaciteringseffekten”. När brottslingen sitter inne kan han inte begå brott.

Ibland har verkligheten ställt upp som kriminologisk experimentverkstad. Efter en amnestireform i Italien 2006, där brottslingar vid återfall fick påbackning med det straff de slunkit undan vid frisläppandet, fann forskarna att varje extra straffmånad trycker ner återfallen med en dryg procent. Och efter den svenska halvtidsfrigivningsreformen på 80-talet publicerades en studie som pekade på en cirka femprocentig skillnad i brottsnivå beroende på om fångarna satt hela eller halva straffet. Det är inga märkvärdiga siffror. Men tillräckliga för att kullkasta den förnuftsvidriga tankefiguren att brottslingar skulle vara helt okänsliga för straffets hårdhet.

Ett annat trick i kriminologens repertoar är att i varje läge hävda att brottsligheten går ner – eller i alla fall inte ökar. Här lyfter han gärna fram de årliga brottsofferundersökningar som visar på tämligen konstant brottslighet över tid. Totalsiffran döljer dock att de mindre allvarliga brotten, som skadegörelse och bilstölder, minskar, medan däremot allvarligare brott som personrån och våldtäkter har dystra kurvor. Och sjukhusens akutmottagningar rapporterar en fördubbling av stick- och skottskador det senaste decenniet, ytterligare ett tecken på ökad grov brottslighet.

Som bekant finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Glöm inte det nästa gång som ett gråstänkt kriminologskägg försöker dölja sin vänsterideologi bakom förment objektiva statistiska samband. Lite märkligt är det ändå att brottslighetens omfattning och straffets effektivitet har blivit en vänster/höger-fråga. Även brottsoffren återfinns ju mestadels i de grupper för vilka vänsterns hjärta klappar mest. Till exempel i Biskopsgården.

Hack i kurvan.

I den senaste nationella trygghetsundersökningen, NTU 2014, hoppade en tidigare tämligen konstant kurva upp ett hack. Antalet misshandlade ökade 20 procent, antalet utsatta för sexualbrott med hela 60 procent. Kriminologerna har talat tämligen tyst om detta, men vad säger de om trenden visar sig ihållig? Jo, de kommer att tala om segregation och ökade klyftor, vilket givetvis är relevant för att angripa problemet på lång sikt. Men vilket råd får politiker som vill agera nu? Väljarna lär inte nöja sig med kriminalpolitisk status quo.