De har världen i sin hand

Är Kina en bubbla på väg att spricka? Den oroväckande frågan har fått världens placerare att darra den senaste tiden. På en månad har kurserna på Shanghaibörsen fallit med nästan 20 procent, men även världens stora aktie- och råvarumarknader har skakat till.

MÄKTIGA MÄN: Premiärminister Wen Jibao och president Hu Jintao.

Startskottet kom den 5 mars i år då den kinesiska premiärministern Wen Jiabao höll ett tal i samband med öppnandet av folkkongressen. Han slog då fast att den kinesiska ekonomin måste kylas ned och att målet för 2004 är att få ned BNP-tillväxten till sju procent.

Bakgrunden är att Kinas ekonomi alltmer börjat visa tecken på överhettning.

Första kvartalet i år beräknas den kinesiska ekonomin, enligt officiella källor, ha vuxit med nästan 10 procent. Utomstående analytiker tror att den faktiska tillväxten var ännu högre. Den hypersnabba tillväxttakten gör de kinesiska myndigheterna nervösa. Två gånger under de senaste 15 åren den kinesiska regeringen nämligen tvingats till drastiska åtgärder för att kyla av en hypersnabbt växande ekonomi, båda gånger med förödande konsekvenser. Målet den här gången är därför att försöka få till en mjuklandning.

Men det räcker för att göra omvärlden nervös. Så stark är Kinas roll i världsekonomin i dag.
Enligt tidskriften The Economist har den kinesiska ekonomin stått för en dryg tredjedel av tillväxten i världen under de senaste tre åren. Det är dubbelt så mycket som den amerikanska ekonomin har bidragit med.

I Japan har kineserna lyckats åstadkomma det som varken nollräntepolitik, gödslande med statliga utgifter eller en konstlat låg yen-kurs lyckades med på över ett decennium – nämligen en högkonjunktur. Den kraftigt stigande kinesiska efterfrågan har gett ett exportlett konjunkturlyft i Japan som även spridit sig till hushållen som törs ge sig ut på handlarstråt. Första kvartalet i år växte Japans BNP med makalösa 5,4 procent, högre än USA:s 4,9 och eurozonens 1,3 procent.

Andra asiatiska länder som Sydkorea och Taiwan är ännu mer beroende av att den kinesiska efterfrågan hålls vid liv.

Och det är kinesiska pengar som ligger bakom en stor del av konjunkturlyftet i USA.

Tillsammans med Japan har Kina i praktiken finansierat president Bush aggressiva stimulanspolitik genom att förse landet med billigt utländskt kapital. Under det här årets första kvartal motsvarade det japanska och kinesiska inflödet alla nytryckta amerikanska statspapper. Utan detta inflöde hade de amerikanska marknadsräntorna legat betydligt högre än de gör i dag. Kina står också för en stor del av de amerikanska storföretagens vinster.

Men varför måste då Kina bromsa in?

Ett skäl är att Kina börjat visa underskott i bytesbalansen. I april steg den kinesiska importen med drygt 40 procent och för första gången sedan början av 1990-talet har Kina underskott i handeln med utlandet. Den kinesiska strategin är att det är exporten som ska växa, framför allt från industrier utanför de heta kustregionerna.

Ett annat skäl är att den snabba ekonomiska tillväxten satt ordentlig fart på råvarupriserna, främst metall- och råoljepriser. Det har gjort att den kinesiska inflationen börjat skjuta fart, även om den fortfarande ligger på hanterbara nivåer. Stigande råvarukostnader har också blivit allt mer betungande för de kinesiska företagen.

Ett tredje skäl är att det stora inflödet av utländskt kapital faktiskt har lett till överinvesteringar i många sektorer, bland annat stål-, cement-, aluminium- och bilindustrin. Den stora tillgången till billigt kapital har också spätt på den inhemska kreditgivningen och sannolikt ökat antalet dåliga lån i bankerna. Redan i utgångsläget ligger de dåliga krediter hos de kinesiska bankerna på en nivå som skulle tvinga bankerna till konkurs om de arbetade under mer marknadsmässiga förutsättningar.

Hur ska Kina strama åt? Ja, processen har redan börjat. Myndigheterna har höjt kraven på hur stora kassor bankerna måste ha och försökt strama åt kreditgivningen till överhettade sektorer genom större krav på säkerheter. Lokalt har man dessutom infört gränser för kreditgivningen.

Det står dock tämligen klart att detta inte kommer att räcka för att minska övertrycket i ekonomin. För att åstadkomma detta krävs betydligt tuffare åtgärder.

Nu spekuleras det vilt i vilken väg de kinesiska ledarna ska välja. Egentligen är det ingen utanför en snäv krets av människor som vet. De övergripande besluten fattas fortfarande i huvudsak av ett fåtal individer i politbyråns utskott (se sammanställning). Och dit har ingen västerländsk ekonom eller proffstyckare tillträde.

Den enklaste och kanske mest okontroversiella vägen vore en räntehöjning, vilket vore den första räntehöjningen på närmare tio år. Problemet är att det krävs tämligen stora räntehöjningar för att ge effekt, och det kan skapa problem för de statliga företagen som har stora lån. Dessutom ökar statens egna räntekostnader och det finns också en liten risk för att deflationen återvänder. Stigande räntor slår också förhållandevis hårt mot hushåll och mindre företag.

För en utomstående betraktare framstår ändå en revalvering, alltså uppvärdering av den kinesiska valutan yuan som det mest naturliga steget för att åstadkomma en dämpning av ekonomin. I dag är den kopplad till dollarn. Det skulle mildra den utländska kritiken mot ohederlig konkurrens, göra importen av råvaror billigare och ta bort en hel del av det spekulativa kapitalinflödet. Mot en revalvering talar främst den uttalade kinesiska policyn att inte använda valutan som styrmedel. Något som bland annat visade sig i att man inte devalverade när kopplingen mot dollarn var en belastning för den kinesiska ekonomin i slutet av 1990-talet. Dessutom är en exportledd tillväxt prioriterad som medel att fördela tillväxten bredare över landet.

Det blir en balansgång där en revalvering inte får vara för kraftig för att inte riskera exportsektorns tillväxt. Möjligen kommer man i stället för att byta det fastställda värdet mot dollarn mot en valutakorg där yuanen får ett fast värde mot valutakorgen men kan fluktuera mot de ingående valutorna.

Vilken väg Kina väljer får stor påverkan på omvärlden. En kinesisk räntehöjning får liten effekt utanför det egna landet medan en revalvering av yuanen sätter stora finansiella flöden i rörelse. Placerare måste exempelvis vikta om sina portföljer med hänsyn till den nya kinesiska valutastrategin vilket kan orsaka valutaoro där dollar och euro dras med.

Även om Kinas avkylning handlar om att få ner tillväxten till kanske 6-8 procent, i sig en mycket kraftig tillväxt, kan det få stora effekter på omvärlden.

Indikationerna på att Kina börjat strama åt har till exempel fått många metallpriser att sjunka med uppemot 30 procent bara under de senaste veckorna. Kinas enorma import driver just nu tillväxten i många branscher.

En rejäl kinesisk krasch som i slutet av 1980-talet riskerar att få betydande spridningseffekter till Japan och andra asiatiska länder och därmed skicka ner världsekonomin i en ny lågkonjunktur.
Det enda som med någorlunda säkerhet går att säga om den kinesiska åtstramningen är därför att den kommer att genomföras med stor försiktighet och att varje steg i processen kommer att nogsamt utvärderas innan nästa steg tas.

Om effekterna av en åtstramning skulle bli större än önskvärt kommer man dessutom att agera kraftfullt för att åter få fart på ekonomin. När det gått för långt med åtstramningarna tidigare så har den kinesiska ekonomin återhämtat sig ganska snabbt.KINAS VÄGVAL

Höja räntan

Kan leda till räntechock för företag
och hushåll.

Sätter press på banksystemet.

Risk för deflation.

?eller skriva upp valutan

Risk att dämpa exporten för mycket.

Risk för kapitalflykt från Kina.

Kan leda till valutaoro i världen.