Den bästa vägen är inte platt

Många av de forna kommunistiska staterna i Östeuropa har infört så kallade platta skatter. Med detta menas att (i stort sett) alla inkomster, oavsett storlek och ursprung, beskattas med samma procentsats.

Argumenten för införandet av en platt skatt återkommer med jämna mellanrum i Sverige, från flera håll. Senast under politikerveckan i Alme­dalen i juli.

Den stora skattereformen i början på 1990-talet syftade också till att göra de svenska skattesystemet mer ”platt”. Sedan dess har utvecklingen i Sverige gått i motsatt riktning, med ökat antal steg i marginalskattetrappan, jobbskatteavdrag och arbetsgivaravgifter som beror på bransch och vem som är anställd. Den nuvarande regeringen har påtagligt bidragit till denna utveckling, vilket den fått kritik för från bland andra ekonomerna i det finanspolitiska rådet. De flesta ekonomer har också en ”magkänsla” som säger att platta skatter måste vara bra. Finansminister Anders Borg har dock hittills försvarat de selektiva skattesänkningarna och andra avsteg från idén om platta skatter.

Det finns inte mycket empirisk forskning Anders Borg kan luta sig mot. Däremot är den teoretiska forskningen omfattande och denna ger inte mycket stöd för tanken om att platta skatter skulle vara något eftersträvansvärt.

Nobelpristagaren James Mirrlees har lagt grunden till den moderna teorin om optimal beskattning. Teorin utgår ifrån att olika individer har olika produktivitet och att individerna själva väljer hur mycket de ska arbeta. Individer med hög produktivitet borde från ett jämlikhetsperspektiv betala mer i skatt än de med låg produktivitet. Samtidigt är det viktigt att de med hög produktivitet ges goda incitament att arbeta.

Om skattemyndigheten kände till varje individs produktivitet skulle Mirrlees optimala skattesystem bestå av enbart en individspecifik klumpsummeskatt – högre för individer med hög produktivitet och lägre för dem med lägre produktivitet. För individer med tillräckligt låg produktivitet skulle denna skatt vara negativ, alltså en transferering.

Hur mycket en individ betalar i skatt skulle i detta system alltså bara bero på individens produktivitet och inte på hur mycket man arbetar – marginalskatten skulle alltså vara noll för alla.

Problemet med detta skattesystem är att det förstås är omöjligt för skattemyndigheten att veta varje individs produktivitet. Även om man skulle kunna skapa sig en viss uppfattning om denna skulle det bli oerhörda gränsdragnings­problem och orättvisor. James Mirrlees gjorde därför antagandet att staten inte vet något alls om individens produktivitet.

Mirrlees insåg att problemet att hitta ett optimalt skattesystem påminner om ett företags situation när dess produkt efterfrågas av individer med olika pris­elasticitet. Företaget skulle vilja sätta ett högt pris för dem med låg priskänslighet och ett lågt för dem med hög priskänslighet. Gränsdragningsproblem, lagstiftning med mera gör det dock omöjligt för till exempel SAS att sätta ett pris som beror på om man flyger i tjänsten eller inte.

Vad företag i denna situation i stället gör är att erbjuda en meny av något olika produkter, var och en designad för att vara attraktiv för en speciell kundkategori. Om man är tillräckligt smart kan man göra detta på ett sätt så att alla kunder frivilligt väljer ”rätt” produkt. Företagets vinst kan då öka utan att några problem med gränsdragningar eller lagstiftningen uppstår.

Mirrlees hävdar att staten borde agera lika smart som företagen. Skattesystemet borde därför bestå av en meny där varje rätt är en specifik kombination av en klumpsumma och en proportionell skattesats. Lägre proportionella skattesatser kombineras med högre klumpsummor. Man kan uttrycka det som att man för ett givet pris kan ”köpa” en lägre marginalskatt.

Det är lätt att inse att de som skulle välja att köpa en låg marginalskatt är de med hög produktivitet, det vill säga de med hög potentiell inkomst. Den lägsta marginalskatten skulle vara noll men ”kosta” så mycket att bara de mest produktiva skulle välja denna kombination. Mirrlees visade att ett sådant system skulle kunna generera betydligt mer omfördelning och/eller betydligt mindre snedvridningar.

Kanske låter detta system orealistiskt, men jag är inte så säker på det. Åtminstone borde det vara möjligt att erbjuda ett enda alternativ till det nuvarade skattesystemet. Det skulle i så fall vara det sista steget i Mirrlees optimala skattesystem, med andra ord skulle det vara möjligt att till ett högt pris helt slippa inkomstskatt under en begänsad tid.

Mirrlees tankar kan också appliceras på andra välfärdssystem. När man köper privat försäkring kan man ofta välja saker som självrisk och omfattning. I exempelvis sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen skulle man kunna tänka sig att individen får välja mellan olika kombinationer av antal karensdagar, ersättnings­nivåer och ersättningslängd.

Gemensamt för dessa exempel är att det finns anledning att tro att system i Mirrlees anda kan ge en bättre fungerande välfärdsstat utan att gränsdragningsproblem och godtycklighet ökar. Mer valfrihet i välfärdsstatens transfereringssystem skulle kunna vara bra för alla. Hellre optimala än platta skatter!