Den goda spiralens tid

Liberaliseringarna har gjort de rika rikare och de fattiga fattigare. Ett femtiotal länder har gått bakåt alltmedan världens handel liberaliserats.

Så lyder retoriken bland dem som motsätter sig fortsatt liberalisering och frihandel.

Den sammanställning av genomsnittliga tillväxten under 1990-talet som Affärsvärlden gjort baserad på material från Världsbanken ger en helt annan bild.

Äntligen håller de fattiga ekonomierna på att bryta sin fattigdom! Det är inte frihandel och liberaliseringar utan istället planekonomi och regleringar som kännetecknar alla de länder som släpar efter.

Fallet Kina

Det märkvärdiga positiva särfallet är det kommunistledda Kina. På något underligt sätt har hittills diktaturegimen i Peking lyckats hålla en kapitalistisk revolution inom vissa ramar. Troligen kommer det interna trycket att byggas upp så starkt att vi får se en gradvis övergång till demokrati eller sammanbrott i den centralstyrda jättestaten under nästa årtionde. I vart fall har kinesisk ekonomi växt med raketfart under 1990-talet. När Japan växte ifatt Europa och Nordamerika var takten ungefär 8 procent. Kina har lyckats forcera ännu snabbare under 1990-talet. Men det behövs ytterligare två decennier för att säkra en levnadsstandard i den andra divisionen.

Förhoppningsvis kommer kineserna att studera den japanska utvecklingen på 1950- och 1960-talen. Det är ungefär där som Kina är i dag.

Receptet

Statistiken är en uppmuntrande läsning för dem som tror på marknadsekonomi och demokrati i förening. De länder som gradvis anammat detta och därtill idkar frihandel får en kraftig tillväxt. Främst handlar det om länder i Asien och Latinamerika som blivit producenter åt övriga världen. Thailand och Malaysia lämnar de fattigas grupp. Chile och Mexiko är på väg in i den andra divisionen bland industriländerna. Sydkorea och Taiwan är redan där.

Argentina har nästan återerövrat sin forna relativa position som diktatorn Juan Peron förstörde.

En del av problemet med östblocksländerna är att deras BNP-siffror tidigare gett en uppblåst bild av standard. De har ju i viss utsträckning producerat sådant som konsumenter i marknadsekonomier inte efterfrågar. Därför måste de ta ett steg tillbaka innan något kan hända.

Den transformationen har gått förbluffande snabbt i Polen. På bara tio år har polackerna passerat den ena grannekonomin efter den andra. Det är faktiskt bara Slovenien, Ungern och Tjeckien som fortfarande ligger före i den östeuropeiska välfärdsligan. När Berlinmuren föll var polackerna bland de fattigaste.

Av de länder som klamrar sig kvar i det gamla har Nordkorea i decennier lyckats med konststycket att gå från relativ mellannivå i en ständig marsch mot bottenskiktet. Kuba följer efter på en litet högre nivå.

Nej, bilden av 1990-talet kommer inte att handla om ökade klyftor och fattigdom. Istället var det decenniet då utvecklingen vände för många av världens nationer. För svenskar som levat i en nation med sämre tillväxt än hundra andra nationer kan det kanske vara svårt att förstå.

Och det vore en av historiens ironier om protektionisterna just i det här läget av triumf skulle kunna stoppa frihandelsprocessen.