Den politiska volatilitetens tid

Donald Trump och Hillary Clinton är två av de sista amerikanska politikerna från ”efterkrigsgenerationen”, den som är på väg in i världens äldreboenden. Kombattanterna om världens främsta maktposition, Vita huset i Washington, är båda typiska representanter för det västerländska systemet. Ändå är de helt olika.

Donald Trump har inte, likt tidigare kapitalister, byggt stålverk eller petrokemikombinat, utan levt i symbios med tv och underhållningsbranschen. Han har byggt ett personligt varumärke, något som i en global ekonomi fått allt större värde. Han har konsekvent byggt stora torn med sitt familjenamn på och utvecklat en egen tv-såpa som glorifierar företagsledarens förmåga att sålla bland människor och projekt.

Eftersom den amerikanska ekonomin utvecklades under västvärldens längsta obrutna tillväxtperiod, från slutet av 1940-talet till början av 1970-talet, har han trots missgrepp framgångsrikt kunnat förvalta sitt familjearv.

Hillary Clinton växte upp mitt i en amerikansk utbildningsrevolution, framkommenderad av president Eisen­hower under det kalla krigets början. Nu behövde man inte längre vara född i en finansfamilj, som Eleanor Roosevelt, för att bli ledare i kampen för mänskliga rättigheter. Hillary Rodham träffade den ännu fattigare Bill Clinton, en av tidens största politiska begåvningar, och bildade äktenskap och pakt med honom. De följde makarna Roosevelt i spåren. Hillary, som hela sitt vuxna liv kämpat för jämställdhet och mångfald, var väldigt nära att nå fram. Hon blev, efter åren som presidentfru och utrikesminister, den bäst förberedda president­kandidat som landet haft. Även familjen Clinton lyckades under tiden etablera ett starkt och lönsamt varumärke.

Vad var det då som gjorde att Trump gick segrande ur denna strid? I USA finns särskilda bekymmer med afroamerikaner som bottnar i både slaveriet och den rasism som på 1800-talet användes för att försvara den orimliga och omänskliga hanteringen av dem. Här finns också ursprungsbefolkningen med sina svåra integrationsproblem, en följd av att de blivit undanträngda. Till bilden hör förstås också en stor illegal invandrargrupp från Mexiko som lever ett osäkert liv på arbetsmarknaden. Tillsammans bildar de samhällets underklass.

Ovanför sig har de traditionellt sett en stor white working class, WWC, varav många tidigare ansett sig tillhöra medel­klassen. Den amerikanska forskaren Joan Williams har ­ägnat tid åt denna diffusa klass som hon placerat mellan de 30 procenten fattigaste och de 20 procenten rikaste. Det är i hennes uppdelning en hälft av USA som alltid häcklats i media för sin torftighet. Medan det i modern tid har blivit tabu att ge öknamn åt de allra sämst ställda, har det fortsatt att vara fritt fram att skämta om den dåligt utbildade och ­vithyade amerikanen. Dumdryga män, som den tecknade tv-figuren Home­r Simpson, finns det gott om i humorprogrammen.

Hillary Clintons parti demokraterna hade tidigare sina kärnväljare i båda dessa grupper. Så är det inte längre. I den bild som Joan Williams tecknar har den här kategorin i stället tagit Donald Trump till sig. Trump, som alltid setts över axeln av bankadeln, delar WWC:s ilska mot ”eliten” och ­deras ointresse för dem som har det ännu sämre. Den vanliga amerikanen drömmer om att bli rik och kunna bestämma, att bli en sådan som Donald Trump. Varje anklagelse mot eliten som denne slungar ut känns som en upp­rättelse. Att de står bakom Trump i vått och torrt är inget konstigt, menar Williams.

Att även en del kvinnor från den här gruppen hyllar Donald Trump kan bero på att de inte ser en yrkeskarriär som något eftersträvansvärt. Att vara hemmafru erbjuder ett lättare livspussel. Feministerna är i deras världsbild också en del av ­eliten.

Gruppen WWC begär inte i första hand bidrag, utan sina gamla jobb tillbaka. De vill ha respekt från andra, precis som de fick förr i världen.

Det finns inga lagbundna utvecklingar i samhället och ekonomin. Verkligheten är alltför komplicerad för det. Tillfälligheter leder till nya vägval. Kanske var ett ryskt hacker­intrång i Hillary Clintons mejl orsaken till att det blev som det blev. Kanske var det FBI:s inhopp.

Man kan lika gärna tala om politikens ökade volatilitet som om högervridning eller vänstervridning. Politiken ­skiftar mellan två polariserade läger som stänger för den mittenpolitik som krävs för att marknadsekonomi och demokrati ska fungera. Om världen fungerade utan denna balansering skulle ju auktoritära länder framstå som tillflyktsorter för världens rika eller fattiga. Så är det inte.

I USA blev det Donald Trump som vann, därför är det han som kommer att sätta sina avtryck på USA.

Donald Trump vann på missnöjet med den tekniska, ekonomiska och kulturella omvandling som tjänat honom så väl. Att han är svag för förgyllda kranar, eget jetplan och skönhetsdrottningar är nog snarare en del av hans person­liga bekräftelsebehov än en reaktionär längtan till en svunnen tid. Viljan att ständigt erövra andras beundran styr honom. Under ett liv av konkurrens har han lärt sig att manipulera och trycka ned dem som står i vägen. Skryt, halvlögner och paranoia fungerar i hans verklighet, bara man aldrig backar. Tanken att gå in i politiken har han levt med i flera decennier. Han har lockats av viljan att stå på scenen med jublande anhängare och elda dem med olika infall, liksom att få höra på sin egen röst Nåja, även mer lyckade politiker har sådana drivkrafter.

Häromåret stod stjärnorna rätt för Trump. Det republikanska partiet hade under sex, sju år i het opposition mot president Barack Obama fullständigt gått i baklås. Nu kom en äldre vit man och påstod nästan vad sjutton som helst. Teknokraterna och den politiska eliten vred sig i plågor, men ”verklighetens folk” tyckte att de äntligen hittat någon som talade sanning.

Donald Trump är en tvättäkta postmodernist som blandar och ger av korten som finns i leken för att vinna fördelar. Är han ute efter att göra ”America great again”, en slogan han ­lånat från Ronald Reagan? Trump even greater, ligger närmare verkligheten. Han ser systematiskt till att dynastins egna fastigheter används när utländska statsöverhuvuden har möte med USA:s högste, till exempel. Det är bra för ­varumärket Trump.

I Vita huset har han dragit in som en kung med sitt hov. Om demokratiska institutioner är han förvånansvärt okunnig. Oroande är hans övertro på sin egen intuition. Det han säger är kanske inte sanning eller fakta när han uttrycker det, men det mesta brukar slå in några år efteråt. Så förklarar han sitt twittrande.

Troligt är också att Donald Trump undan för undan snärjts in i de strategier och taktiker som den extreme medarbetaren och ideologen Steve Bannon förespråkar. Att ständigt gå till motattack och bara tala till sina mest reaktionära väljare är en politik som bär rådgivarens signatur. Taktiken har kortsiktigt hjälpt den nye presidenten att vinna den ena politiska skärmytslingen efter den andra. Den nye presidenten har visat hur lätt det är att ändra ­medias agenda genom att skapa en ny konflikt som överskuggar den gamla.

Han bygger obekymrat en långsiktig strategi som går ut på att försvaga den ena efter den andra av det demokratiska samhällets institutioner. På ett halvår har ökat avstånd ­skapats, inte bara mellan Vita huset och myndigheterna, utan mellan USA och den övriga demokratiska världen.

Bland auktoritära ledare tycks han trivas bäst, medan han snarare tycks hysa misstro mot demokratiskt valda ledare. Till och med den saudiarabiska regimen får den amerikanske presidentens respekt. Här riskerar han att underblåsa den strid mellan sunni och shia som Irakkriget satte igång.

Tyskland, som varit västvärldens fredligaste aktör under lång tid, utmålas av Trump som ekonomisk fiende till USA. Bland forna allierade uppträder han som mobbare på en skolgård.

Steve Bannon är en man som tidigt utvecklat en djup avsky mot islam i samband med en militär tjänstgöring i Mellan­östern under den iranska revolutionen. Med en hemkokt ideologi om ”civilisationernas krig ” vill han bryta ned det svaga demokratiska samhällets institutioner och rusta USA för en framtida skoningslös uppgörelse.

Bota snuva med syfilis, brukade man säga om 1930-talets politiska allianser mellan fascismen och kapitalet. Finansfolket fann snart att när institutioner och lagar försvann, hamnade de i ett moras av kallsinne, korruption och godtycke. I Afrika, Latinamerika och Mellan­östern fick många planekonomiförespråkare lära sig en bitter läxa.

Inte ens världens äldsta demokratiska konstitution klarar vilken ledare som helst. Så frågan är om ­republikanska politiker i mitten orkar och vågar ta itu med sin president eller hur snabbt väljarna kan påverka skeendet. Donald Trump sitter till 20 januari 2021 och har en till synes orubblig position i representanthuset eftersom de allra flesta platser som står på spel 2018 är demokratiska, bara åtta republikanska. Den republikanska övervikten är 47 platser. I senaten däremot är majoriteten bara 4 platser och 33 ska väljas om. Slutsatsen är att det bara är avsättning eller sjukdom som kan flytta på Donald Trump.

Politiska valsystem där en enda politiker i varje valkrets vinner platsen i parlamentet har både för- och nackdelar. På plussidan står stabilitet och det ansvar för hela sin valkrets som den lokala politikern tar med sig. På minussidan finns att bara två partier kan tävla i varje krets. En röst på ett tredje parti kan ju ses som förlorad.

I proportionella system finns utrymme för många partier som söker skapa koalitioner i mitten. USA har utvecklat två radikaliserade partier som ömsom driver den ena eller ­andra kursen.

Populärmedia, som är fast i sin egen dramaturgi med åsiktsbrytningar och konflikter, förstärker en sådan utveckling. En rad tv-program har Donald Trump att tacka för ­stigande tittarsiffror och ökande annonsintäkter. Rena påhitt eller propaganda ställs mot beprövad erfarenhet eller fakta i debatter.

Den ensidiga fokuseringen på Donald Trump döljer att det republikanska partiet sedan en tid är dysfunktionellt. De konservativt/kristna och libertarianskt/nationalistiska falangerna, som har majoritet, har bundit sig vid så hårda nedskärningar av statsbudgeten att de saknar svar på en rad problem som tornar upp sig de närmaste åren när landets befolkning med stoppad invandring åldras snabbt. Problemen med åldringsvård, sjukvårdskostnader, låglöner och ­familjekaos växer i de fattigare delarna av befolkningen.

USA är inte ensamt om att demonstrera politisk volatilitet. Storbritanniens liknande utveckling ska vi återkomma till. Frankrikes svängning, som fick ett annat resultat, förtjänar också ett eget avsnitt.

De religiöst konservativa, aristokratiskt konservativa eller nyrikt högmodiga varierar i antal från land till land. De vill leva ostörda i sina olika reservat. De pragmatiska makt­havarna hotar deras ordning. Varför inte testa en populist?

I både USA och Storbritannien räckte alla dessa frustrerade till för att bilda oheliga allianser mot den pragmatiska eliten. Den minsta gemensamma nämnaren tycks vara att väljarna var trötta på att höra att de är outbildade, oföretagsamma, utopiska, ohemult privilegierade eller ur takt med sin tid. Donald Trump tog varenda en av grupperna på orden genom att ogenerat lova att infria alla olika drömmar och planer. Han skulle bli allas otroligt fabulöse president. Extremvänstern kunde han inte erövra, men han försökte åtminstone få dem att hata hans egen motståndare. ”Stoppa den brottsliga Hillary!”

Demokratisk politik har alltid haft en populistisk sida. Det svenska ”folkhemmet” var ju en korporativ tankefigur, till exempel. Orsaken till att demokratin ändå fungerar bättre än alla tänkbara auktoritära system är att den dels förhindrar våld, dels ger makt även åt små grupper. Demokratier kan ständigt skifta makthavare utan blodsutgjutelse. Demokrati kan ständigt bli bättre, men kan aldrig springa ifrån sina väljare.

Man kan knappast säga något annat än att demokratin har gjort sitt jobb i USA. Missnöjesgrupper har erövrat den makt de kan ta. De har fått ett ledarskap som de själva ­röstat fram. De har signalerat med all tydlighet att ekonomiska och ­tekniska förändringar under de senaste decennierna har gått alldeles för fort för dem. Liksom att invandringen varit för stor. I Storbritannien var Brexit-omröstningen en följd av samma sak. Det hjälper inte att försöka förklara bort ­folkets vrede. Något har gått fel i de ledande anglosaxiska länderna.

Många demokratiska länder kommer att leva i ”reaktionens tid” oavsett om de reaktionära krafterna har tagit ­makten i just deras land eller ej. Om fem år kommer Marine Le Pen att pröva lyckan igen i Frankrike. Då kan både USA och Storbritannien redan ha råkat ut för stora problem, för att inte tala om Polen. Alla kommer att få leva med ett osäkert missnöjesläge.

Invektiven haglar.

Det beror på nya media, säger någon. Men sociala medier har bara tio år på nacken. Kulturradikalismen krockade med traditionerna i USA redan på 1960-talet. Automationen av industrin gjorde att antalet rutinarbetare började minska i mitten av 1970-talet. Stora internationella städer som New York och London blev magneter på 1980-talet. Globaliseringens genombrott, där Kina vägde tungt, kom runt millennieskifte­t.

Våren 1996 fick Affärsvärldens läsare den lilla pocket­boken En helt ny värld för hängmattan. Reportaget då handlade om ett uppbrott ur ett mognadsstadium där ”staten och kapitalet” alltför ofta delat upp jobbet. Med liberaliseringar och ökad öppenhet skulle det bli fart på den ekonomiska ­omvandlingen och på demokratin.

Det har gått två decennier sedan dess. Omvandlingens pris blev, visade det sig, att de avskedade varken ville ­flytta eller arbeta i jobb som ansågs ha lägre status, i service­branscherna. Lönerna för två tredjedelar av arbetskraften stagnerade snart, eftersom det fanns så många outbildade eller felutbildade som sökte jobb, medan jobben för de utbildade blev svårare att besätta. Ungdomarna i välfärdsländerna var obenägna att välja de krävande utbildningar som gav bäst chanser till arbete, inom medicin, teknik och ekonomi. ­Kinas export blev automatiskt export av låglöner. Bra mot inflation, men dåligt mot självkänslan.

Det är frestande att förenkla i pedagogisk iver. Verkligheten är en sammanvägning av många olika processer som pågår samtidigt. Så även här. Ta till exempel den finansiella Asienkrisen 1997–98, telekom- och internetkraschen från 2000, det nämnda terroristattentatet i New York hösten 2001 och lågräntepolitiken, de amerikanska bankernas vårdslösa utprånglande av giftiga bostadsinstrument och ”superkonjunkturen” fram till 2007, då Kina råkade driva upp priserna på råvaror och gruvutrustning. Impulserna kom vinande från många håll.

Skadligast blev nog kraschen i investmentbanken Lehman Brothers hösten 2008. Den råkade sammanfalla med att den svarta och liberale presidenten Barack Obama under stort jubel flyttade in i Vita ­huset. Världshandeln sjönk 25 procent, som vid världskrig, eftersom ingen bank vågade låna ut ­något. I stället fick statliga pengar pumpas in i systemen över hela världen.

Under den presidentvalskampanjen hade en karismatisk republikansk populist, Sarah Palin, kandiderat som vice­presidentkandidat. Rasistiska plakat förekom. Utrymme för politik över partigränserna stängdes. I EU kom snart Grekland i kris när kortsiktiga kreditgivare flydde ur låneprojekt eldade av den lättillgängliga internationella valutamarknaden. Offentliga långivare och deras skattebetalare fick ta över. I Ryssland kastade Vladimir Putin av sig sin liberala mask och framträdde som fullfjädrad högerpopulist under sin ­andra presidentperiod.

Kanske räcker dessa exempel för att visa analysernas otillräcklighet. Det som hänt i Ryssland och även i Turkiet kan upprepas. Teorier från köksbordet ersätter tålmodig utforskning. Rena fördomar blir bas för politiska strategier. Små maktgrupper tar till vilka medel som helst för att sitta kvar när de väl fått sina mandat av folket. Men något sådant är inte ödesbestämt. Balansen kan tippa över när till exempel efterkrigsgenerationen flyttar in i äldreboendena. Ungdomar kan ta en annan väg. Som att inspireras av nye franske Emmanuel Macron. Marginalerna mellan det ena och det andra är hårfina.

Den demokratiska och marknadsekonomiska modellen är ingen utopi eller ideologisk konstruktion, bara en ofullkomlig uppsättning av institutioner som mödosamt utvecklats och ständigt måste anpassas vidare. Världen ändrar sig. Ju fler begåvade reformpolitiker, desto bättre kommer den att se ut om några decennier. Ju fler nyckfulla autokrater, som Rysslands Vladimir Putin och Turkiets Recep Tayyip Erdoğan, desto mer osäkerhet.

Politiken måste handla om att lösa verkliga problem och bygga på verkliga erfarenheter. Det krävs att alla vårdslösa visionärer och ideologer gräver djupare i statistiken. Här kommer kanske den omvälvande nya informationstekniken att kunna bli till hjälp.

Allt är inte reaktion i volatilitetens värld, något som Affärsvärldens sommarnummer kommer att beskriva.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 2 – Tekniken: Sverige väger över sin storlek här.

Intuitiv främlingsskräck och protektionism

Det finns en genetisk sjukdom som orsakar svag aktivitet i den känslomässiga del av hjärnan som kallas amygdala, Williams syndrom. Positivt med dem som drabbats är extrem och urskillningslös sällskaplighet. Små barn som diagnostiserats har, tillsammans med slumpmässigt valda barn, testats om de naturligt sorterar ansikten efter hudfärg. Gruppen med barn som har syndromet gör det inte, medan de andra gör det. Det verkar alltså som att människor genetiskt bär med sig främlingsrädsla. Ända sedan forntiden, då stambefolkningar överlevde så gott det gick i skilda revir, har människor visat tveksamhet inför det okända. Främlingar förknippades med dåliga nyheter, som våld, sjukdomar och mindre mat åt alla.

Den nedärvda intuitionen är protektionistisk till sin natur. Det tycks strida mot sunt förnuft att någon kan tjäna mer på ett sätt som gynnar många andra eller att nya jobb skulle kunna bädda för ännu fler. Och trots att människors främsta konkurrensvapen alltid varit empati, så kan extrem medkänsla i den egna flocken lätt kombineras med hat och grymhet mot utomstående.

Är då alla försök att bygga miljöer med mångfald och ständig förändring dömda att misslyckas? Nej, de flesta av världens fredligaste och stimulerande livsmiljöer är kulturella smältdeglar fyllda av kreativitet. Räknar man alla människor som dör i världen varje år, är det bara några procent av dem som råkat ut för våld, oftast angrepp från närstående. Under stambefolkningarnas tid dog troligen en tredjedel av alla män i förtid av våld, ungefär som i dagens kriminella gäng. Hjärnan verkar helt enkelt vara extremt anpassningsbar.

Det kan förklara att orter som har få invandrare röstade mer främlingsfientligt i det franska valet. I USA var West Virginia, med nästan inga utlandsfödda alls, ett säkert fäste för Trump.