Tekniken: Sverige väger över sin storlek

2017-07-04 22:00

Sverige är ett litet land. Vi kan knappast räkna med att behålla en plats i den yttersta täten.

Sverige platsar, med 1,4 promille av mänskligheten, nätt och jämnt bland de 100 största nationerna i världen och Stockholm finns bara bland de 50 största städerna i lilla Europa. Det är en faktabaserad ­påminnelse om hur tungt svenskar kan hoppas väga i fram­tidens internationella mer jämlika värld. Det påminner om alla riktigt globala sporter, där svensk ”pallplats” ger glädjefnatt.

Men det finns en guldmedalj som fortfarande förknippas med svenskar och Stockholm. Inne i det lilla Nobel­museets souvenirshop på Stortorget i Gamla stan i Stockholm köar ­japanska turister för att köpa storförpackningar av chokladmedaljer överdragna med guldglänsande folie. ­Nobelmedaljen som godis är den perfekta gåvan när man går på visiter efter hemkomsten. Nobelpriset är jättestort i Asien och makt­havarna i Kina skulle betala fantasisummor för att få fler fastlandskineser än japaner på prislistorna.

Nobelpriset är mycket större än lilla Sverige och Stockholm, fullständigt magiska proportioner. Svenskarnas etablerade rankninglista för fysiker är svår att överträffa. Det ­instiftas hela tiden nya tekniska superpriser, men inga pengar i världen kan slå att vara på samma lista som Marie Curie, Albert Einstein, Nils Bohr och Erwin Schrödinger. Det var ju de som öppnade dörren till atomernas värld, med datakraft, molekylär biologi och nya material. Deras värld lever vi i just nu, en värld av paradoxer.

Arbetet med att välja pristagare är rigoröst och hemlighetsfullt. Särskilda Nobelkommittéer bearbetar med hjälp av omfattande internationella nätverk nomineringar som sedan presenteras för de prisutdelande institutionernas samtliga ledamöter för beslut. Tystnadsplikten är total. Svenskarna har mödosamt investerat i förtroende under 115 år.

Inte bara denna guldkantade svenska institution ägnar sig åt forskning, utan ytterligare en, 100-årsjubilaren Wallenberg Foundations, som delar ut flera miljarder kronor om året åt den forskning som är ”landsgagnelig”. Wallenbergstiftelserna har hakat på Nobelpriset genom att ta hjälp av ­ledande internationella forskare som redan fått eller drömmer om att få Nobelpris. Att komma till Stockholm på symposium och sova på Wallenbergarnas Grand Hôtel betyder något. Stiftelserna på Arsenalsgatan finansierar till ­exempel stora projekt inom digitalisering och molekylär­biologi i Sverige.

Ett stort projekt är en proteinatlas som används av forskare över hela världen. Det har skapats molekylärmedicinska centra i Umeå, Linköping, Lund och Göteborg. Umeå förknippas redan med ett av biologins genombrott, gensaxen Crispr/Cas9.

I Sverige finns också ganska nya forskningsstiftelser med pengar från löntagarfonderna, och den borgerliga regeringen började höja forskningsanslaget. Forskning och teknik är helt enkelt Sveriges bästa gren, globalt sett.

Men det vore naivt att tro att svenska globala storföretag längre är särskilt beroende av lilla Sveriges olika universitet. Ambitionen är snarare att se till att man får den dynamiska och kreativa miljö som åtminstone en del svenska studenter kan dra nytta av. Och man kan ha ambitionen att den lilla svenska akademiska och tekniska eliten ska vara kompetent nog att samarbeta med de långt fler toppforskare som bor i utlandet.

Tillsammans med en rad andra rika mecenater, Stefan Persson, till exempel, vill de båda ledande forskarinstitutionerna bygga ett nytt bronsglänsande hus på Blasieholmen i hjärtat av Stockholm, en fysisk symbol som ska synas från luften för den som flyger in över staden.

Som ofta när det gäller byggnader är smaken delad, för att inte säga polariserad. Många stockholmare ser husprojektet som ett överfall på deras vackra stad. Länsstyrelsen har sagt sitt, men processerna i mark- och miljödomstolen är inte ­klara. Byggprojektet väntas starta vid nästa årsskifte och 2020 ska allt stå klart, om planerna håller.

Stadens främsta turistattraktion kan det bli när Stockholm långsamt förvandlas till ett minnesmärke över 1900-talets framsteg, precis som London redan representerar 1800-­talets och Paris 1700-talets. Turisterna vill imponeras. Frågan är om ett lysande skrin i jätteformat, mitt i city, är ­tillräckligt.

Att åsikterna går isär i husfrågan ska man nog inte ­beklaga. Konkurrens mellan olika idéer är forskningens och teknikens livsluft. Betydligt farligare är ständig samsyn eller påbjudna linjer uppifrån.

Kanske kommer en kraftfull museiberättelse, som hela ­tiden får nya kapitel, inte bara att locka fler turister till Sverige, utan också medverka till att unga svenskar bättre hänger med i vetenskapens hisnande framtidsresa. Det är ingen tvekan om att ökade kunskaper steg för steg leder till högre levnadsstandard och större möjligheter att kontrollera ­klimathoten, till exempel.

En viktig del i den växande populismen tycks vara skolans och lärarnas försämrade ställning. I just USA och England är utbildningsklyftorna särskilt stora. Sverige, som har större andel människor med högskolekompetens, utmärks dessvärre av att kvaliteten i skolarbetet fallit. Basfärdig­heterna får dåliga betyg i internationella undersökningar, ändå värre är den allt lägre statusen för de humanistiska ämnena. Hur ska man kunna förstå en komplicerad värld utan kunskaper om kulturer, historia och språk?

Läraryrket har så dålig attraktionskraft att utbildningsplatserna gapar tomma. Elever från akademikerhem söker sig till andra yrken, vilket gör att socialt kapital gått förlorat. Bildning och verklig kunskap verkar vara den enda säkra vaccinationen mot populism.

Inte heller media går fritt från kritik, redan före internet fanns möjlighet att stänga ute alla vinklar som stör den egna världsbilden.

Det fanns en traditionell ”balkanisering” mellan ­humanism, teknik och ekonomi redan i de tidningar som nu ­förlorar sin hegemoni. Den som läser bara delar av en tidning behöver inte konfronteras med olika världsbilder. ­Statens, näringslivets och kulturens eliter finns på olika delar av det politiska fältet. Deras separata världar blir bara ännu mer tydliga om nyheterna och debattartiklarna sorteras upp i olika avgränsade kanaler. Riktigt illa blir det mellan de olika lägren när diskussionen, som i USA, övergår i smädeord och när till och med familjemedlemmar vägrar att umgås.

Själva den tekniska förändringstakten skapar friktioner. Teknikens olika delar expanderar visserligen i olika hastigheter, men oftast går det snabbare än de 2–3 procent om året som är möjligt i en mogen ekonomi. Och kulturellt handlar ju förändringar snarare om generationer än om år.

Förenklade uppfattningar om vad vetenskap och utveckling kräver leder till ökade risker. Några aktuella exempel:

Den japanske forskaren Hisashi Moriguchi vid Tokyos ­universitetssjukhus gick ut med att han behandlat sex stycken hjärtsviktspatienter med så kallade pluripotenta stam­celler. Det var ren lögn.

Den italienske kirurgen Paolo Macchiarini utförde operationer på Karolinska universitetssjukhuset med konstgjorda strupar doppade i stamceller. Det var otillåtet och livsfarligt. Han misstänks för att ha kopplingar till företag som till­verkar konstgjorda luftstrupar. Plågsamt för ett av världens mest kända sjukhus.

Om det inte finns fri press så är det troligt att den sortens övergrepp och fusk slätas över.

Men det behövs alltså inga diktaturer för att oärlighet ska smyga sig in. Det räcker gott med ett antal ”vinnarskallar” och svaga kontrollfunktioner.

Hänsynslösa makthavare och förstörda institutioner är ett recept på kommande katastrofer. När fria och kritiska media är förbjudna, vem ska då de samvetsömma eller oppositionella vända sig till?

Därför är de senaste årens trender bort från demokrati och starka institutioner ett tydligt hot även mot vetenskapen. Den 22 april demonstrerade forskare från hela världen i manifestationen ”March for Science”. Forskning får inte innehålla ”alternativa fakta” eller propaganda­lögner. Fakta är något som mödosamt etableras och ökar mänsklighetens samlade kunskap under en otroligt mödosam och frustrerande process, där allt ständigt måste ifrågasättas. De moderna populisterna i västvärlden hotar med kunskapsförakt, vårdslöshet och enveten propaganda.

Storbritannien, som är stort både inom forskning och utbildning, försvagar med Brexit den europeiska vetenskapen.

Fram till 1800-talet byggde den tekniska utvecklingen på praktiska innovationer, även i pionjärlandet England. Man behövde inte förstå järnets molekylära struktur för att kunna skapa många nyttiga användningar. Smeder hettade upp, kylde av och bankade i all oändlighet. Man fyllde på med träkol och provade malmer, förorenade materialet på olika sätt. Sedan kom metallurgerna och förändrade allt.

Den ryske vetenskapsmannen Dmitri Ivanovitj Mendelejev ställde dörren till kemisk industri på glänt när han började ordna grundämnen efter atomvikt, och upptäckte att det fanns en periodicitet även när det gällde egenskaper. Med ledning av raderna och kolumnerna i sin nya matris kunde han spekulera om ännu oupptäckta grundämnen. Året var 1869 och en ny kemisk industri grundades snabbt i anslutning till kolgruveområdenas stenkolstjära. Syntetiska färger kom först.

Elektricitetens universum hade redan utforskats av många. Men det behövdes två matematiker, tysken Johann Karl Friedrich Gauss och skotten James Clerk Maxwell för att förklara elektricitetens abstrakta lagar. Den senares ”Treatise on Electricity and Magnetism” från 1873 är ett av teknikhistoriens elegantaste bidrag. På en halv sida förklaras elektricitetens förutsättningar i några få formler som för samtiden tedde sig nästan som skämt. Stora elektricitetsbolag började konstruera glödlampor, spårvagnar och hushållsapparater. Snart gick allt med elektricitet. Men batterierna tog aldrig riktig fart.

Vetenskapen präglade västländernas teknik och blev främsta orsaken till att tidigare ledaren Kina hamnade så långt efter. Där arbetade sedan tusen år världens mest utbildade byråkrati. De hade alla gått igenom utslagsgivande kunskapstester. Men vad hjälpte det när provet bestod i att rabbla allt som skrivits om den store tänkaren Kongfutse, av dennes lärjungar? Meritokratin skapade i själva verket en intellektuell inre ”brain drain”.

Den ännu snabbare tekniska utvecklingen i näringslivet efter andra världskriget möjliggjordes av stora forskningsgenombrott på molekylnivå inom fysiken. Väldiga resurser, som lades på atomvapen, gjorde att stora pengar kom in till grundforskning. Vetenskap är på gott och ont.

Elektronmikroskopet öppnade dörren inte bara för kärnenergi utan också för mikrodatorteknik, molekylärbiologi och nya material. Halvledare kunde packas allt tätare på kretskort, steg för steg kunde man avslöja DNA-koden, och nya förändrade plaster påverkade det mesta.

På 1980-talet rymdes redan en miljon kretselement på en enda liten kiselplatta. Därefter har utvecklingen bara fortsatt med kostnader för databehandling som blivit 20–30 procent lägre varje år. På 1990-talet kom internet, som var en slumpartad kombination av snabbläsningssystem, digital bildteknik och militär kommunikation. Mobiltelefontekniken utvecklades parallellt, och allt kunde smälta samman i den ”smartphone” som i dag säljs i miljardvolymer. Datakraften expanderar fortfarande med 30 procent per år (More’s lag).

Det nya området molekylärbiologi attackerades med alla fysikens nya hjälpmedel. Steg för steg avkodades biologins hemligheter. Darwins tes att allt levande är byggt med samma byggstenar bekräftades med eftertryck. Människans arvsmassa har med hjälp av den allt större datakraften ­kunnat kartläggas i det stora Human genome-projektet, och därefter har man fortsatt att studera vilka delar som har ­betydelse i Encode-projektet.

Ett nytt forskningsfält inom biotekniken är stamcellerna, som redan nämnts. De har förmåga att dela sig ett obegränsat antal gånger, men kan också fås att differentieras till olika bestämda celltyper. Att forskarna i ett tidigt skede tog ­celler från aborterade foster fick en rad religiösa samfund att ­reagera.

Vart är vetenskapen och tekniken på väg i dag?

Det nyaste framtidsområdet är kvantteknologin. Närmare 15 miljarder kronor satsas redan på detta i hela världen. Det handlar inte längre bara om forskning, utan om bättre tidmätningsinstrument, bättre och säkrare kommunikationer samt så kallade kvantdatorer. Google och Microsoft lägger redan resurser på hårdvara och programvara.

”Kvantteorin kan förändra människans möjligheter att samarbeta ­globalt med ökat förtroende och bibehållen personlig integritet”, hävdar till exempel teoretikern Seth Lloyd från MIT.

I framtiden kommer mänskligheten att få se en brant tillväxt för dels sådant som kallas digitalisering, robotteknik eller artificiell intelligens, dels nanoteknik och avancerad material­teknik som kan ge material många olika egenskaper. Det senare öppnar för energisparande, ­effektivare solceller och mycket ­annat.

Biologin har tagit ytterligare ett språng framåt med nämnda Crispr/Cas9, som är en teknik lånad från bakterier. För första gången kan forskarna snabbt förändra, utplåna ­eller göra om DNA från nästan vilken levande organism som helst. Man har redan ­korrigerat DNA som bär olika ärftliga sjukdomar. Man försöker skydda utrotningshotade arter ­eller ta bort sjukdomsspridande egenskaper hos insekter. Kort sagt finns det både stora möjligheter och besvärande etiska problem, särskilt när man kan förändra arvsmassa i syfte att förbättra människor. Egenskaper kan ändras redan i sperma eller ägg.

Hur kommer man överens om reglerna för sådant i en mer vetenskapsfientlig värld? Bara risken för att irreversibla skador följer med i arvsmassan kräver tålmodig försöksverksamhet.

Hur ska unga människor utbildas till denna teknikvärld? Hur ska den del som inte får instruera datorer, utan snarare blir instruerade av datorer, få en meningsfull tillvaro och förståelse för den gemensamma kunskapsmassan? I Silicon Valley pratar man om personlig utbildning och gränslös ­utbildning, men problemet med individuell inlärning har visat sig vara motivationen och inspirationen. Människor är lagspelare, de behöver ständig kontakt med sina mentorer och konkurrenter, precis som de gamla grekerna. Den moderna pedagogiska vetenskapens misstag var teorin om elevernas naturliga och självständiga lärande. Lärarna skulle stödja ­i stället för att berätta och gå ned från katedern.

Men konkurrensen ökade globalt, och när skolpolitiker oroligt började mäta och jämföra resultat visade det sig att konservativa lärosystem fungerade bättre för de grund­läggande kunskaperna. De rika länderna höll på att slarva bort sitt kunskapsförsprång. En annan sak är att det krävs mer än färdigheter. Kreativitet och självförtroende kan knappast pluggas in.

Kanske är det så att Nobelpriset och synen på vetenskap fastnat i fysikens genombrottstid. Visionärer talar om ­Marsresor, evigt liv, robotar som tar över och annat tekniskt spektakulärt medan människor lever på med sitt åldrande, alla sina nedärvda kulturella olikheter och sina kunskapsmässiga brister.

De problem som tornar upp sig i dag handlar snarare om hur mänskligt språk och tänkande fungerar, hur människor bildar grupper, traderar religioner och ideologier, eller hur de hanterar främlingar och avvikande beteenden. Det räcker inte att förse dessa biologiskt otroligt komplexa varelser med en ständigt ökande extern kunskapsmassa och nya smarta verktyg. Om tekniken ska anpassas till människan, vem är hon då egentligen?

Nobelpriset i litteratur, som handlar om humanism, är det mest prestigefyllda, medan fredspriset är det mest omstridda. Ekonomipriset, som kommit senare, har lägst status. Men det senare, som släppt sin koppling till neoklassiska matematiska modeller och breddats mot humanvetenskaper, visar kanske på en nödvändig väg framåt. Hur ska Nobel­institutionen själv förändras för att inte hamna på efter­kälken? Var går gränserna mellan fysik, kemi och medicin i dag? Alfred Nobel kunde inte förutse hur världen skulle se ut tre generationer senare. Att klamra sig fast vid vad en auktoritet ansåg är inte vetenskapens väsen.

I en allt mer globaliserad värld krävs det inte bara exponentiellt ökat vetande om teknik och biologi, utan också om mänsklighetens kulturella sida. För att travestera gamle skalden Runeberg:

”Giv åt humanvetenskap en penning även, eller tag från någon av naturvetenskaperna.”

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 3 - Jämställdhetens olidliga ofrånkomlighet här.

Har det verkligen blivit sämre?

Många påståenden om att saker och ting blivit sämre har blivit sanningar. Här ställs de mot erfarenheten och statistiken.

De rika blir rikare och de fattiga allt fattigare.

Under de senaste decennierna har 700 miljoner människor lyfts ur extrem fattigdom. Men det finns också problem med att välutbildade får högre löner och lågutbildade lägre.

Bäst dela ut de superrikas tillgångar.

De flesta miljardärer är företagsägare. Företagsvärde speglar förväntad avkastning i framtiden. Pengarna ligger inte klara att hämta i kassaskåp.

Marknadsekonomin är på väg att försvinna.

Tvärtom. Det finns bara ett fåtal kommandoekonomier kvar. Problemet är att marknadsekonomi fungerar sämre utan demokrati och starka institutioner.

EU är en katastrof.

Det europeiska frihandelsområdet omfattar i dag, efter 60 år, 31 stater! Vem kunde ens ha drömt om en sådan framgång? Politiskt hotas projektet av vissa medlemmar. Och militärt går Europaprojektet trögt.

Frihandel gör oss fattigare.

Världshandeln har ökat dubbelt så mycket som världsekonomin och fått den att växa tiofalt under efterkrigstiden. Men den har ökat långsammare efter finanskrisen 2008.

Lönerna går isär.

Det har varit brist på kunskapsarbetare och överskott på rutinarbetare under en stark omvandling av näringslivet, lönerna speglar nog detta. Det krävs utbildning och nya institutioner på arbetsmarknaden som utvecklar service­ekonomin.

Vi har det sämre än våra föräldrar.

Vi har fått billigare och färskare mat, billigare kläder, billigare bilar och extremt mycket billigare flygresor till exempel. Datorkraft, telekommunikation, musik, underhållning och upplevelser går inte ens att jämföra statistiskt. Men boendekostnaderna är högre i de storstäder där allt fler vill bo och slukar en större del av lönerna. Det går att bygga och avreglera bort en stor del, men främst handlar det om hur vi värderar ett geografiskt läge.

Inget görs åt klimathotet.

Det finns äntligen ett globalt miljöavtal, effektiva solpaneler, billigare batterier, ny bilteknik, storskalig vindkraft, biodiesel, effektivare motorer, lättare material och mycket annat. Inte tillräckligt, men ändå mycket bättre.

Industrin flyttar utomlands.

80 procent av rutinjobben i till exempel Sverige har successivt slukats av maskiner snare än flyttat utomlands. Världens industri producerar mer än ­någonsin, precis som jord­bruket.

Utlänningar tar jobben hemma.

Ingen forskare har hittat något exempel där en utlänning valts ut före en kvalificerad svensk. Infödda svenskar redovisar nästan ingen arbetslöshet.

Utlänningar vill leva på samhället.

Forskning visar snarare att utlänningar vill arbeta, men att Sverige är sämre än andra länder på att släppa in dem på arbetsmarknaden.

Kulturer kan inte ändras.

Invandrare får se sina barn och barnbarn förändras i den nya miljö de flyttat till. Det gäller ju även dem som flyttat från landet till staden.

Demokratin är för svag.

Alla rika länder, utom de oljeberoende, är demokratiska. Problemet är att populister nu leder eller ökar sitt inflytande i flera av dem.

Kina visar att starka ledare ger bättre utveckling.

Om Kina fördubblar sin levnadsstandard på 10 år och Grekland står stilla så kommer länderna att få samma genomsnittliga levnadsnivå 2027. Xi Jinping kan ställa till mycket innan dess, och ett mer demokratiskt Grekland skulle kunna börja omvandla sin ekonomi.

Samhället blir bara otryggare.

Antalet våldsbrott har bara minskat i den rikare delen av världen. Men interna dödsskjutningar bland kriminella narkotikagäng stör bilden i Sverige under senare år. Något har varit fel med integrationen av invandrare.

Krigen blir allt fler.

Utanför Afrika, Mellanöstern och gamla Sovjet är krig nästan försvunna. I en värld där små stadsnationer som Singapore och Luxemburg blir rikast så framstår krig som en riktigt dålig idé.

Allt fler väljare i de rika länderna struntar i fakta och forskning.

Fenomenet visar att inte alla hänger med i snabb om­vandling och att den demokratiska världen behöver ta krafttag med sina utbildningssystem.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet