Den som spar hon har

Inför en förväntad annalkande ekonomisk avmattning har så centralbankerna återigen fått kliva in och agera. Den amerikanska centralbanken Fed har nu sänkt räntan två gånger under innevarande år. Marknaden förväntar sig att de fortsätter att sänka. Och Fed saknar inte penningpolitisk ammunition. ECB har också sänkt räntan – i detta fall inlåningsräntan – och ämnar fortsätta köpa obligationer från marknaden. Men man lät också påskina att de positiva effekterna av ytterligare penningpolitisk stimulans kanske inte överstiger de negativa konsekvenserna av ytterligare lägre räntor. Eller om man så vill – penningpolitiken har gjort sitt. Även Riksbanken har indikerat att vi står långt ifrån en räntesänkning. Istället riktar man blicken åt ett annat håll: finanspolitiken.

En förutsättning för att kunna bedriva en någorlunda expansiv finanspolitik är att man har ordning på statsfinanserna. En låg statsskuld, helst i kombination med ett löpande överskott i budgetsaldot (mer pengar kommer in än vad som går ut) ger goda förutsättningar för finanspolitisk stimulans. Beroende på hur akut situationen är kan man stimulera långsiktigt – genom satsningar på infrastruktur, klimat- och miljöförbättrande åtgärder eller utbildning – eller genom mer akuta åtgärder såsom skattelättnader eller bidragsökningar vilket ofta ger ett snabbare gensvar genom ökad konsumtion och, allt annat lika, en högre tillväxt.

Sverige har dessa förutsättningar. Men också Tyskland, Nederländerna och en del andra europeiska länder har goda förutsättningar att agera med finanspolitiken. De är dock inte i majoritet. Betydligt fler länder har såväl för hög statsskuld samt bedriver verksamheten med ett löpande underskott i sina respektive statsbudgetar. Idag höjs rösterna inom EU på att Tyskland ska agera. Den tyska ekonomin var loket under den europeiska återhämtningen efter finanskrisen åren 2008 och 2009. De kan bli det igen förutsatt att de lättar på svångremmen – något som mycket tyder på att de är i färd med att göra. En växande tysk ekonomi kan igen, som förut, dra med sig övriga Europa ur en annalkande avmattning.

Återigen visar sig fördelarna med att vara lågt skuldsatt. Man har såväl ekonomiska muskler som energi att stå emot en konjunkturell nedförsbacke. Sverige har i stort samma förutsättningar men också stora utmaningar. I det avseendet sover jag gott om natten. Dessvärre, andra skulder ökar kontinuerligt runt omkring oss. Hushållens skulder i Sverige, företagens skulder i Kina, statsskulden i Italien och många andra länder. Faktum är att skulderna ökar globalt inom de flesta segment och områden med några undantag – ett par beskrivna här ovan.

Igår lyssnade jag på riksbankschefen Stefan Ingves när han pratade om en ”dysfunktionell bostadsmarknad”. Han återkom ideligen till faran med en alltför stor skulduppbyggnad. Han har förut varit med om städa upp efter statsfinansiella härdsmältor. Nu varnar han för den privata skulduppbyggnaden i Sverige. Under min egen yrkeskarriär – och den börjar nu bli lång – har jag själv upplevt otaliga finanskriser vilka, i de flesta fall, har berott på en skenande skuldsättning i någon form.

Ibland får jag känslan av att oron över växande skulder är ett problem som endast diskuteras av folk i övre medelåldern. När jag under mina föredrag pratar om detta nickar de äldre instämmande medan yngre ofta tittar på mig med tom blick. Har man växt upp under en snart trettioårig period av fallande räntor är det kanske förklarligt. Men farligt. En låg skuldsättning, privat eller nationell, ger också större möjligheter att agera i vargatider, precis som nu sker i Tyskland och Sverige. I fabeln om ”De tre små grisarna” kommer flöjt- och violinspelande grisar till slut springande till Bror Duktig. Idag springer man till Tyskland. QED.

QED

Quod erat demonstrandum (latin), ”vilket skulle bevisas”. Uttrycket används främst inom matematiken för att visa att ett bevis är slutfört med önskat resultat.