”Det har varit lite för lätt”

Det välutrustade konferensrummet ger möjlighet att inte bara välja ljusstyrka, utan också belysningens färg. Via en kontrollpanel får Conni Jonsson whiteboarden att skifta färg från vitt till blått och slutligen till orange.

– Det här är ju EQT:s färg!

Vad menar nu Jonsson med det? Har EQT plötsligt tagit öppen ställning för den svenska alliansregeringen?

– Ukraina förstås. Den orangea revolutionen! Utvecklingen i den delen av världen är fantastisk. Vi har portföljbolag som producerar toaletter i Ukraina och Ryssland så det bara sprutar om det.

Östeuropa är också det stora tillväxtområdet för EQT, berättar Conni Jonsson som grundade bolaget tillsammans med Investor 1994 och är vd för EQT Partners AB som utgör det svenska skyltfönstret för den komplexa EQT-grupperingen. Han träffar Affärsvärlden i jeans, skjorta och ljusgrå fritidsskor.

Den återhållsamma stil och omsorg om exakta ordval som man ofta möter bland bankirer och konsulter syns inte här. Han associerar snabbt och slår oftast fast bedömningar med en van beslutsfattares oreflekterade auktoritet. Svaren på frågor om att EQT-anställda tjänar mycket pengar och huruvida riskkapitalister har mycket makt är defensiva och känns delvis inövade.

Däremot är engagemanget stort och äkta när det gäller private equity-branschens framtid och vad de nya marknadsförutsättningarna betyder för EQT och dess konkurrenter.

– Vi kommer säkert att få se en differentiering i avkastningsnivåer mellan dem som är bra och dem som inte är bra. Under de senaste åren har det varit lite för lätt för alla i den här branschen. Vi har haft vinden i ryggen allihop. Nu blir det lite tuffare, men jag skulle nog vilja se det som att förutsättningarna blir mer normala. För att lyckas i den här branschen måste man visa att man verkligen kan utveckla sina portföljbolag, och inte bara göra vältajmade köp och försäljningar.

Hur besvärligt är det där ute? Är det väldigt skakigt?

– Vi har inte sett den fulla konsekvensen vare sig i finanssektorn eller i realekonomin av de excesser som försiggick under de gångna åren och av de obalanser som uppstått. Priset på olja, den viktigaste handelsvaran, har ju kommit upp på nivåer som ingen kunnat drömma om. Det går förstås inte att säga vad det här betyder på sikt för världsekonomin. Det som är påtagligt och väldigt intressant för vår del är utvecklingen i Kina och Ryssland. Indien är ju fortfarande en mer reglerad ekonomi och ligger lite efter men det konsumtionsintresse som finns i Östeuropa är helt enormt och många av EQT:s portföljbolag drar nytta av det.

Hur ser era kalkyler ut i dag jämfört med för ett år sedan?

– Det går inte att säga generellt. Kalkylerna påverkas ju av ett antal parametrar…

Vilka då?

– Det handlar om vilka priser man får betala för att köpa bolag, hur bankernas finansieringsvillkor ser ut, vilka affärsplaner man kan göra upp och hur man sen kan göra verklighet av affärsplanen. Alla de här parametrarna är okända fram tills man gjort affären. Men jag tror att de flesta aktörerna, och det gäller oss själva också, inte har sänkt sina avkastningskrav.

Ställer bankerna fortfarande upp på jätteaffärer? Skulle ni kunna finansiera ett utköp av ett riktigt stort bolag, för tiotals miljarder kronor?

– Det som har varit omskrivet och där publiciteten har varit relativt riktig och där vi hade finansiering på plats det var ju Vin & Sprit. Jag upplever att om en sådan möjlighet skulle komma upp igen så skulle den också vara möjlig att göra för rätt aktör. När det gäller problemen på den internationella banksyndikeringsmarknaden så är det en konjunkturgrej. När konjunkturen blir bättre och bankerna får bättre balansräkningar kommer syndikeringarna tillbaka.

I slutet av högkonjunkturen gjordes det en del affärer där flera private equity-fonder gick ihop, så kallade club deals. Hur ser du på dem?

– Den sortens affärer, som till exempel köpet av TDC (teleoperatör) i Danmark, är ju kontroversiella och vissa amerikanska myndigheter har misstänkt prissamarbete. Som jag ser det innebär ett sådant agerande att man helt förfelar idén med private equity, som ju är att vi kan skapa väldigt tydlig ägarstyrning, snabba beslutsvägar och en ägarmodell som är transparent och förutsägbar. När så många som fem buy out-fonder, där var och en har sin agenda, köper ett bolag blir ju det bolaget ägarlöst.

Två amerikanska fonder, Blackstone och Fortress, börsnoterade sig 2006/2007, alltså strax innan kreditbubblan sprack. Var det en bubbelsignal?

– Jag tror nog det kan finnas utrymme för börsnoterade private equity-aktörer också i fortsättningen. Men visst, tidpunkten indikerade väl en känsla som fanns i branschen att det var tid att casha hem.

När det gäller Vin & Sprit-affären hade ni alltså finansiering på upp emot 40 miljarder?

– Ungefär, och det är den största finansieringen som satts upp i Europa i år. Sen fick vi inte göra affären, men vad det här visar är att man måste vara en väletablerad aktör och ha gott rykte för att kunna komma i fråga hos bankerna i sådana besvärliga lägen som det vi har nu.

Hur bearbetar ni Östeuropa, som ni ju verkar tro så mycket på?

– Vi öppnar ett kontor i Warszawa i höst för att följa upp våra investeringar och hitta nya. Man kan inte förstå utvecklingen i den delen av världen bara genom att sitta i Stockholm och läsa McKinsey-analyser.

Globaliseringen påverkar förstås er också i andra avseenden. Jag tänker på statsägda investeringsfonder, sovereign wealth funds. Placerar de i era fonder?

– Flera av dem har varit hos EQT i 10-15 år. Vi känner dem rätt väl. De är några av de mest professionella och diskreta investerare som finns och de fokuserar väldigt konsekvent på det som ju är deras uppdrag, att förränta kapitalet. Vi ser att investerare i Mellanöstern och Singapore, som ju är den stora kategorin av de här fonderna, uppgraderar sina placeringar en hel del och de stöter då och då på motstånd av politiska orsaker. Det var ju för mindre än två år sedan som Dubai Ports fick nej när de ville köpa hamnar i USA. Det faktum att de går via sådana som EQT är ett sätt att hantera det här motståndet.

Det kan alltså vara så att till exempel Abu Dhabi, även om ni inte pratar om enskilda investerare, går via er för att investera i bolag i Östeuropa eller Asien?

– Ja, för de vill ju gärna undvika politiska kontroverser. I något läge blir det en jobbig grej. Då går de via oss.

Hur stor del av era totala investeringar kommer från sådana statsägda fonder?

– 15 procent ungefär.

Och amerikanska fonder?

– Vi har en rätt bra balans mellan USA, Kanada, Kina, övriga Asien, Australien och Europa även om vi är underrepresenterade när det gäller amerikanska investerare. Vi vill inte vara beroende av någon speciell investerare eller kategori.

Ni placerar i bolag i stora delar av världen, och är totalt 90 personer som arbetar med investeringar. Det är väl nästan omöjligt att överblicka?

– Det är en utmaning, visst är det så. Därför har vi valt att jobba som vi gör…

Med stora resurser och med mycket generösa villkor för partners och anställda…

– Vi är en “people business”. Människorna är vår enda produktionsfaktor och också på sätt och vis vårt varumärke. Vi måste hitta och behålla de absolut bästa och skapa en kultur som attraherar människor. Vi ska vara en intressant och spännande arbetsgivare som erbjuder bra villkor och också satsar stora resurser på utbildning och andra karriärmöjligheter, och då inte bara i Norden utan också i andra delar av världen.

I dag finns era portföljbolag huvudsakligen i Norden, Tyskland och Kina. Vad har ni för mål för de kommande fem åren? Hur ser EQT ut då?

– Vi kommer absolut att ha mycket mer i Östeuropa. Kina däremot är inte någon lätt marknad, där tar det längre tid, framför allt för att det inte är så enkelt att bygga nätverk och relationer. Det finns en del kulturella skillnader. I Kina betyder familjerna fortfarande väldigt mycket och landet har inte mycket av industritradition.

Det stämmer väl inte riktigt. Kina uppfann krutet och byggde stora, oceangående skepp redan på 1400-talet.

– Kulturrevolutionen ägde rum för inte så länge sen och den tog ju död på mycket av det entreprenöriella tänkandet. Det tar tid att bygga upp det igen. För vår del handlar det mycket om att skapa relationer för att på så vis bygga affärer, och här har vi väldigt stor hjälp av Wallenbergsfärens nätverk och kontakter. Det går bra, men det tar tid.

Du har vid något tillfälle talat om en nordisk private equity-modell. Vad menar du?

– Det finns två viktiga skillnader mellan hur det fungerar hos oss och hur det är i USA och Storbritannien. För det första har vi större respekt för den industriella logiken i portföljbolag, även om nio av tio som jobbar i den här branschen i Sverige har en bakgrund inom banking eller konsultverksamhet. Fast det handlar inte om bakgrund utan om synsätt. I Sverige och Norden har vi fem generationer industrialister bakom oss medan man i utlandet framför allt är finansiella dealmakers. Att bara ha den finansiella kompetensen räcker inte nu när omvärldsklimatet är trögt – det är därför firmorna utomlands konkurrerar så hårt om den industriella kompetensen, som till exempel när (amerikanska) Clayton Dubilier & Rice rekryterade Fred Kindle (förre ABB-chefen).

Och vilken är den andra skillnaden?

– Att vi har tydliga ägare. Om man bortser från (bolagsstyrnings)koden som ju har sina brister så har vi en bra ägarstyrningsmodell där ägare utser styrelsen, som i sin tur utser ledningen. Det är inte som i den anglosaxiska världen där ledningen utser styrelsen och ingen ägare finns i sikte.

Vilken är den bästa affär ni gjort?

– Det är Tognum (tidigare Motoren und Turbinen Union) som EQT noterade på Frankfurtbörsen i juli 2007.

Och den sämsta?

– Finn-Power som vi ägde i nio år. När vi sålde i februari i år fick investerarna tillbaka nästan alla pengar, men först efter ett stort antal aktieägartillskott. Det bolaget hade aldrig överlevt på börsen.

En del andra industriella innehav har inte heller utvecklats så bra. Vad drar du för slutsatser av hur det gått för Munksjö och Stenqvist (påstillverkaren)?

– Vi har realiserat stora värden, nästan bara till följd av ökad försäljning, bättre marginaler och strategiska ompositioneringar. När det gäller Stenqvist var det en jättebra investering där EQT:s investerare fick tillbaka fyra fem gånger pengarna när vi sålde 2003. Att det sedan varit en lite olycklig utveckling har vi svårt att göra så mycket åt. Munksjö är i den kategorin att vi helt enkelt missat någonting i analysen och att ett antal faktorer ändrats i marknadsförutsättningarna. Men det kommer att fixa sig. Det kommer att bli en fin investering. Det är ju alltid så att köper man 40-50 bolag blir det alltid några som inte utvecklar sig så bra. Det som verkligen gäller i den här typen av verksamhet är att man har kunskap att ta hand om dåliga affärer. Att äga ett bolag i kanske åtta nio år kräver ju resurser. I Duni bytte vi till exempel ledning fem gånger och i sådana lägen, när det går dåligt och bankerna ligger på, krävs verkligen hands on-management. Ett bolag som går bra kräver däremot inte mycket mer än att man går på styrelsemöten och stämmer av. Våra investerare och banker vet att alla investeringar är olika. Att som i Com Hem tjäna 10 miljarder på två år – det är ju ett extremfall.

Finns det några personer eller företag som du ser som förebilder?

– Några som är väldigt duktiga även om deras affärsmodell är helt annorlunda än vår är Bain Capital. De har konsulter som kör portföljbolagen. AEA Investors i USA som var med vid starten av EQT har också ett synsätt som är bra. Man kan också titta på Goldman Sachs private equity-verksamhet som gör ett bra jobb och Blackstone i vissa avseenden. Jag skulle också nämna Carlyle som har en långsiktig strategi, men egentligen har vi nog inga direkta förebilder. Vi har en väldigt sammansvetsad partnergrupp där vi kommit fram till att vi ska följa den modell och den metodik som vi byggt upp.

Du nämner Carlyle. Deras chef David Rubinstein menade nyligen att USA:s ledande private equity-företag blivit så stora att de måste berätta mer, för en bredare allmänhet, om hur de skapar värde och hanterar varumärken och socialt ansvar. Gäller det i Europa också?

– Ja, naturligtvis.

Då kommer man in på detta med att ni lägger verksamhet på Guernsey och andra jurisdiktioner med obefintlig skatt. Skatteoptimering alltså.

– Det finns ju en del lite lustiga resonemang på det här området där svaret är självklart. Som till exempel om du kunde spara skatt, skulle du göra det? Och ska en vd för ett privat eller för den delen statligt företag försöka minska sin skattekostnad? Naturligtvis ska han eller hon göra det. Skatt är ju en kostnad för din verksamhet och håller du nere den kostnaden gör du ett bättre jobb. Men när det är sagt så är det förstås två grundkrav som måste uppfyllas. För det första att alltid följa lagar och förordningar, för det andra att uppträda på ett sådant sätt att vi respekteras av våra anställda i företagen och fondernas investerare. Rätt många av dem, som AP-fonder och amerikanska delstatliga pensionsfonder, har offentlig förankring. Det handlar också om förtroendet för EQT som köpare av bolag på marknaden, annars försvårar vi för oss själva. EQT är ju en stor aktör på marknaden, vi har i våra portföljbolag mer än 500 000 anställda. Vi skulle gärna slippa att vara verksamma på Guernsey, där i stort sett alla europeiska fonder i vår kategori är registrerade. Men fonderna måste vara där. Annars får investerarna extrakostnader.

EQT:s ägande är också uppbyggt med holdingbolag med förankring i skattemässigt gynnsamma jurisdiktioner eller skatteparadis.

– Det är en annan sak. Att vi har valt en holdingbolagsstruktur innebär bara att vi agerar på precis samma sätt som andra internationellt verksamma bolag som Electrolux eller för den delen Vin & Sprit.

Fast ni skiljer er från den sortens företag.

– I ett par avseenden, ja. Till exempel tillåter bankerna att våra fonder driver bolag med en högre skuldsättning, bland annat för att de har mycket större flexibilitet i ägarstyrningen. Investerarna kan gå in med kapitaltillskott inom 24 timmar om det skulle behövas. När ABB och Ericsson var illa ute för några år sedan tog det månader att ta de besluten eftersom de är börsbolag. Men för att komma tillbaka till den tidigare frågan: om vi slapp Guernsey vore det jättebra, men så länge det inte finns några gemensamma europeiska regler måste det vara så att alla Europafonder är strukturerade på det sätt som vi gör med våra.

EQT har ett rådgivarnätverk som är betydelsefullt, med personer som Leif Östling, Mikael Lilius och många andra. Ni kallar nätverket för “unikt”. Varför det?

– För att det är stort, nästan hundra personer, och med människor som arbetar aktivt. Vi har hittat modeller för att få det att fungera väldigt bra. När vi anställer folk från andra typer av organisationer säger de “wow, det här funkar ju”. Vi har access till de här personerna. De ställer upp och tycker det är kul. Det ger värde, det här är ingen passiv rådgivande kommitté som får mycket betalt och träffas en gång i kvartalet, utan det här är “down to business”. Det unika är att det är stort och att vi har fått det att funka.

Hur går det till, rent praktiskt?

– När vi rekryterar till det här nätverket väljer vi ut folk som vi vet är entreprenöriella och vi plockar inte in några utan att testa dem först. Så de får sitta i en styrelse ett halvår eller ett år så vi får se hur de funkar och de får se hur vi funkar. Det finns alltså en kvalificeringsprocess här som gör att vi vet att de fungerar. Sen gör vi en utvärdering av dem varje år. Det finns alltid en person på EQT som är ansvarig för varje individ. Är det så att det inte funkar tar vi ett snack med dem för att se varför. Sen stoppar vi in dem i portföljbolag och projekt.

Det är ju ofta väldigt upptagna personer. Hinner de med att jobba med er?

– Visst finns det tid. Vi har ju ett gäng med bland andra Vagn Sörensen (tidigare Austrian Airlines), Gunnar Asp (tidigare Com Hem) och Peter Nilsson (tidigare Duni)… De har ju inga andra jobb. De jobbar kanske 60-70 procent. Nog har de tid med oss.

Makten över era portföljbolag utövas av respektive bolags rådgivande kommitté och styrelse. Vem utser ledamöterna i de här kommittéerna och styrelserna?

– Det sker dels i och med att EQT tar in pengar i en fond. Investerarna har ingen formell beslutanderätt men de har ju rätt att ha synpunkter på vilka som sitter i de grupperna. Sen har vi Investor som också finns i bakgrunden som kan diskutera vilka som är lämpliga och bra. Sen är det också senior partners på EQT som medverkar.

Investor äger 31 procent i EQT. Du får säkert frågan till exempel utomlands om hur det är med oberoendet mot Wallenbergsfären. Hur stort är det?

– Investor har ingen aning om vad vi håller på med.

Så i styrelsen för rådgivningsbolaget EQT Partners AB, där bland andra (Investors vd) Börje Ekholm sitter, där pratar man aldrig om investeringar?

– Nej, det är som i ett konsultbolags styrelse ungefär. Man talar om budgetar, man talar om nya lokaler, om tjänstebilar och sånt.

________________________________________________________________________

14 år som EQT-chef

Född: 1960.

Utbildning: Civilekonom, Linköpings universitet.

Karriär: Robur Fonder,

Investor, EQT sedan 1994.

Deklarerad inkomst (2006): 4 230 300 kronor:

Deklarerad förmögenhet

(2006): 72 405 103 kronor.

Bor: Stockholm.

Familj: Gift, tre barn.

Källa: EQT, DN

_______________________________________________________________________

En svensk gigant

EQT är sannolikt den svenska finanssektorns minst kända företag i relation till sin storlek.

Namnet EQT är tänkt att knyta an till “equity”, alltså eget kapital, och sådant finns det gott om. EQT har över 11 miljarder euro (100 miljarder kronor) under förvaltning i sina elva fonder. Vinsttillväxten i portföljbolagen har varit 20 procent per år i snitt medan omsättningen ökat med 13 procent.

Där tar det stopp. Någon ytterligare publik information existerar i stort sett inte. Liksom i övriga onoterade private equity-bolag saknas nästan helt offentliga uppgifter om ägarstruktur och ersättningar. EQT Partners AB är den juridiska person som driver verksamheten i bland annat Sverige – även om bolaget i strikt mening bara har rollen av rådgivare till EQT-fonderna. Verksamheten håller sedan ett halvår till i eleganta lokaler på de fjärde, femte och sjätte våningarna i en fastighet intill Nybroviken i Stockholm. Tidigare låg högkvarteret på Östermalm, men expansionen krävde större ytor.

Tillväxt har också varit ledmotivet sedan starten 1994. Bolaget grundades när man inom ledningen för Investor i början av 1990-talet fann att sfären nästan helt saknade exponering mot onoterade tillgångar. Wallenbergsfären hade då ett par organisatoriskt besvärliga år bakom sig. De tre ägarbolagen Investor, Providentia och Export-Invest hade slagits samman och ett dyrt utköp av Saab-Scania hade skett på toppen av 1980-talskonjunkturen. Incentive, som var tänkt att vara drivhus för tillväxtverksamheter, hämmades av att ledningen nästan bara köpte och nästan aldrig sålde. I det läget hämtade vd Claes Dahlbäck och Conni Jonsson, som börjat på Investor några år tidigare, inspiration hos branschkollegerna Industri Kapital och Nordic Capital, som då varit i gång ett par år, men framför allt i USA.

AEA Investors var det första private equity-bolaget i modern mening och grundades redan 1968 med pengar från finansfamiljerna Rockefeller och Warburg. AEA gick in som delägare i EQT Partners. Banden upplöstes 1998 när AEA beslöt att gå in på den europeiska marknaden på egen hand. I dag är Investor 31-procentig ägare i rådgivningsbolaget EQT Partners AB medan 30 partners äger resten. Jonsson är “managing partner”, har civilekonomexamen från Linköpings universitet och har gjort större delen av sin karriär inom EQT. Han håller dock en låg profil och vill inte diskutera sin person.

EQT Partners är, formellt sett, en fristående konsultfirma som tecknat avtal med olika EQT- fonder om att ge råd vid val av och utveckling av de investeringar som fonderna gör. Enligt ledningen för EQT Partners har bolaget ingen formell möjlighet att styra fonderna. När fonderna gör investeringar tas besluten på rekommendation av en rådgivande kommitté (som mestadels består av utländska näringslivsföreträdare), som i sin tur hämtar sitt beslutsunderlag från EQT Partners. Den rådgivande kommittén bestämmer sedan om man ska råda fondens styrelse att göra investeringen. Om beslutet blir att gå vidare, skickar styrelsen ut “draw downs”, som är meddelanden om att investerarna ska överföra sin del av det kapital de utfäst sig att gå in med i fonden.

I det vardagliga arbetet torde det dock vara si och så med uppdelningen. Inom EQT talar man regelmässigt om “vi” och “oss” när det gäller både verksamheten i EQT Partners och i fonderna.

Totalt har EQT Partners 170 anställda, varav 90 sysslar med investeringarna. Dessutom finns ett okänt antal anställda i EQT-fonderna och som i de flesta fall bor på Guernsey. Den relativt blygsamma organisationen i relation till investeringarna och fondförmögenheten förklaras sannolikt med att EQT använder externa resurser i hög utsträckning. I sådana sammanhang är firman en mycket värdefull kund. Enligt uppgift ger ledande managementkonsultfirmor i stort sett alltid prioritet åt EQT-uppdrag framför projekt åt andra kunder. En annan viktig resurs är det aktiva nätverket av externa industriella rådgivare. Ett antal av dessa personer är listade på EQT:s hemsida.

Rimligen finns även omfattande informella kontaktytor av olika slag. Vid Affärsvärldens besök hos EQT i slutet av juni syntes till exempel Vin & Sprits vd Bengt Baron i lokalerna. Besöket kan tyckas förvånande med tanke på att det statliga dryckesföretaget tidigare i år förvärvades av Pernod Ricard i hård konkurrens med bland andra EQT. EQT har inte velat kommentera Barons ärende.