Det kan hända här

Nittio år har gått sedan amerikanen Sinclair Lewis fick Nobelpriset i litteratur, nästan lika välförtjänt som Bob Dylan. Satiren ”Sånt händer inte här” från 1935 förblir mer relevant än det mesta.
President Donald Trump calls for questions during a news conference at the White House, Thursday, July 23, 2020, in Washington. (AP Photo/Evan Vucci) DCEV414

Parallellerna är kusliga mellan Donald Trump och politikern Berzelius Vindrup, som i Sinclair Lewis alternativa historia styr USA på samma katastrofkurs som 30-talets Europa.

Inga länder är immuna mot populism, polarisering och våld. Om hatet når en kritisk massa kan även det öppnaste samhälle komma till en point of no return.

Huvudpersonen i ”Sånt händer inte här” är egentligen inte fascisten, utan journalisten. En reporter vid namn Dorenmus Jessup ifrågasätter den nyvalda presidenten, och slutar i fängelse.

Coronans 2020 sitter flera hundra journalister jorden runt inburade för att de gjort sitt jobb. Detta skamliga världsmästerskap leds av Kina, Turkiet, Egypten och Saudiarabien. På många håll – också inom EU – mördas journalister av kriminella, men när stater slår ner på det fria ordet med hela sin tyngd blir det extra mardrömslikt.

Inte vad man förväntar sig i världens äldsta demokrati. Shakespeare-pjäsen ”Trump I” ser ut att sluta med en uppgörelse mellan den exekutiva makten och den djupa staten. Tack och lov tyder signalerna på att militär och myndigheter inte tänker backa upp den folkvalde demagogens attacker mot kritikerna.

Verklighetens Donald Trump är fullt i klass med diktens Berzelius Vindrup. Hets mot medier har ingått i affärsidén sedan dag ett. Under den tredubbla krisen mellan pandemi och presidentval – virusdöd, raskravaller, massarbetslöshet – ställs dramat på sin spets.

Journalister i USA har attackerats fysiskt av både polis och demonstranter. Sedan oroligheterna började efter mordet på George Floyd har över tre hundra brott mot mediefriheten dokumenterats av oberoende observatörer.

Även om Trump inte kan utnyttja statens våldsmonopol i sitt korståg mot journalistiken – likt hans bröder i auktoritära länder – är retoriken explosiv nog. Välbeväpnade medborgare tenderar att ta saken i egna händer.

Under fyrtio år som svensk journalist, från Vimmerby Tidning till Expressen, Dagens Nyheter och SVT, har jag åtnjutit lyxen att inte behöva snegla över axeln. Visst har man blivit hotad ibland, men aldrig av makten.

Sånt händer inte här. Decennium efter decennium kunde jag skriva kritiskt och raljant om regeringarna Carlsson, Bildt, Persson, Reinfeldt, Löfven. Aldrig minsta antydan om repressalier, eller hårda ord tillbaka i den stil vi ser från Vita huset. Det är ett mirakel att känna tacksamhet över. Undantag snarare än regel om man ser sig om i världen och bakåt i historien.

I många länder, för att inte säga de flesta, hade ytterdörren sparkats upp på natten av uniformerade män, eller en sprängladdning placerats under bilen.

Jag tänker på journalisten Anna Politkovskaja, som jag träffade innan hon 2006 blev skjuten i Moskva för sin kritik mot Tjetjenien-krigen. Jag tänker på bloggaren Raif Badawi i Saudiarabien, dömd till tio års fängelse och tusen piskrapp 2014 för att ha ”förolämpat islam”. Daphne Caruana Galizia på Malta, sprängd 2017 för avslöjanden om korruption på högsta nivå. Jan Kuciak i Slovakien, mördad 2019 av samma anledning. Shady Habash som dog i Egypten 2020, fängslad för en skämtsam video om presidenten Abdel Fattah el-Sisi.

Tack igen alla politiker och tjänstemän för att sånt inte funnits på kartan i Sverige. När pandemin passerat kommer det överallt att bli ett sug efter radikala förändringar. Det behövs, men på ett område får vi vara nöjda med att försvara status quo: yttrandefrihet och självständig journalistik.

PS. Palmeutredningen, Ubåtarna, Estonia, Tsunamin, Corona … Hur många gånger kan Sverige förlora oskulden innan antikropparna göra oss immuna mot naivitet?

    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här