Direktörstrenden på kyrkogården

Var finns Jan Stenbecks grav?

– Den frågan svarar vi inte på. Det är bara en angelägenhet för familjen och de närmaste, säger Kinneviks informationsdirektör Torun Litzén.

Den egensinnige affärsmannen Jan Stenbeck, som varje år lät resa en monumental julgran i Gamla stan, har alltså valt att hålla sin sista viloplats hemlig. Inte ens kyrkogårdsförvaltningen lämnar ut informationen vilket tyder på en mycket medveten vilja att vara diskret in i döden.

Jan Stenbeck och hans familj är långt ifrån ensamma bland näringslivstopparna om hemlighetsmakeri och diskretion. Marcus Wallenberg (död 1982) vilar i en grav på den egna gården Vidbynäs söder om Nynäshamn. I linje med familjens devis “verka men inte synas” är inte graven någon vallfärdsplats för eventuella beundrare utan (hyfsat) skyddad från offentlighetens ljus.

I bjärt kontrast till Wallenbergs undanskymda viloplats står monumenten över de företagsledare som begravdes i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet.

På Lindhagens kulle, centralt på Stockholms norra begravningsplats, finns de mest extravaganta gravmonumenten i landet. Här handlar det inte om några vanliga bautastenar, utan om hela hus till ära åt den tidens stora ledare och makthavare. Gravarna är formgivna av de främsta arkitekterna och ofta smyckade av berömda skulptörer.

“Tidens societet tycks på gemensam överenskommelse ha flyttat hit för att hålla fruktbar kontakt också i evigheten”, skriver Per Wästberg i boken Minnets stigar, en resa bland svenska kyrkogårdar. Begravningsplatsen fungerar som något av en taxeringskalender. Alla som hade råd valde grav precis som de skulle ha valt våning eller bostadshus.

Göteborgs motsvarighet till Norra begravningsplatsen heter Östra kyrkogården. Här finns bland annat grosshandlare August Röhs (död 1904) familjegrav i storslagen renässansstil omgiven av

flera bronsstatyer. Däremot är de extravaganta gravarna från modern tid mer lätträknade.

Vad var det då som fick näringslivstopparna att sluta bygga monument över sig själva?

Konsthistorikern Emelie Karlsmo, som skrivit en doktorsavhandling om svenska begravningskapell, anser att trendbrottet skedde på 1920- och 1930-talen. Då fick begreppet “begravning i stillhet”, en ny innebörd. Med inspiration från Danmark fick den modesta begravningen stort genomslag i den intellektuella medelklassen och i borgerligheten. Traditionellt hade en begravning i stillhet förknippats med skam och varit förbehållet självmördare.

Samtidigt trängde också funktionalismen in på begravningsplatserna. Precis som landets bostadsområden fick kyrkogårdarna strikta regelsystem som gjorde det svårare för någon att sticka ut. Därför är nästan inga stenar som har rests mellan 1930 och 1980 högre än 80 centimeter.

Funktionalismens ideal blev också normgivande för alla nya begravningsplatser i landet. Paradexemplet är den nu världsarvsklassade Skogskyrkogården i Stockholm. Inga samhällstoppar som är begravda där tillåts ha större stenar än andra.

– Den estetiken gör att alla gravstenar ska vara underordnade en enhetlighet, säger Emelie Karlsmo.

Sedan några år tillbaka har det dock skett en stor uppluckring av regelsystemen på begravningsplatserna. På begravningsplatser där det redan finns äldre stora gravar kan den som vill och har råd åter bygga ett monument över sig själv.

– Vi prövar varje ärende, men vill man till exempel ha en stor sten eller en pelare så finns det goda förutsättningar att få igenom det, säger Karl-Olof Andersson på kyrkogårdsförvaltningen i Göteborg.

Både på Norra begravningsplatsen i Stockholm och på Östra kyrkogården i Göteborg har därför flera spektakulära gravar kunnat byggas under senare år. De flesta av dessa tillhör romer och personer med en bakgrund på Balkan.

Men det finns faktiskt en och annan företagsledare som har vågat bryta mot jantelagen i modern tid, åtminstone en aning. En av dem är den förre Electroluxchefen Hans Werthén (död 2000). Enligt uppgifter till Affärsvärlden ska hans gravsten vara en av de mest påkostade på många år.

Andra exempel är grundaren till butikskedjan Kapp-Ahl, Per-Olof Ahl. Han ville prompt ha sin grav på Örgryte gamla kyrkogård i Göteborg. Men eftersom det inte fanns någon plats där tvingades han förhandla med cheferna för kyrkogårdsförvaltningen. Det slutade med att han bekostade ett antal stödmurar på kyrkogården vilket gav plats till en ståndsmässig liggande grav i röd sten.

Till skillnad från de flesta moderna gravar har Per-Olof Ahl titeln “Direktör” ingraverad på sin gravsten. Enligt personalen på kyrkogårdsförvaltningen hör det till ovanligheterna nuförtiden. Då är det betydligt vanligare att markera sin hobby eller sitt intresse i form av en bild på ett par golfklubbor eller på en segelbåt. Det gäller även vissa näringslivstoppar. Andra nöjer sig med att enbart skriva ut sitt namn.

Konsthistorikern Emelie Karlsmo konstaterar dock att näringslivstopparnas begravningsceremonier inte på samma vis följer jantelagen. Ceremonierna är ofta påkostade med musik och stora blomsterarrangemang. Det har också blivit allt vanligare med tal på begravningar. Under folkhemseran ansågs tal vara skrytiga och var nästan förbjudna, enligt Emelie Karlsmo.

Jan Stenbeck skilde sig inte heller i detta avseende från andra svenska företagsledare. Begravningen var närmast statsmannalik och ska, enligt Expressen, ha kostat 433 734 kronor. Bara kistan, i massivt körsbärsträ, gick på 48 400 kronor.

Nils ResareSå vilar toppcheferna Familjegrav: ª Ivar Kreuger, tändstickskung, (död 1932) Norra begravningsplatsen Stockholm. Valde egna gården: ªMarcus Wallenberg, imperiebyggare, (död 1982) ligger begravd på gården Vidbynäs. Förhandlade om sin viloplats ªPer-Olof Ahl, Kapp-Ahl (död 1996) Örgryte gamla kyrkogård. Traditionell ªMärta Philipson, miljardär, (död 1997) Norra begravningsplatsen Stockholm. Påkostad ªHans Werthén, Electroluxchef, (död 2000) Norra begravningsplatsen Stockholm. Diskret ªJan Stenbeck, imperiebyggare, (död 2002) okänd begravningsplats. Nära hemmet ªCurt Nicolin (död 2006) Grödinge kyrka. Graven syns från gården Marieberg där han bodde.