Dömt till litenhet

Om det är omsorgen om den egna karriären eller sitt parti som hindrar Jan Björklund från att följa Göran Hägglund av scenen, ska jag låta vara osagt. Det skulle faktiskt kunna vara det senare, att han tar kulor för laget, eftersom Björklund är något så ovanligt som en folkpartiledare med charm. Vilket knappast kan sägas om hans tänkbara efterträdare Erik Ullenhag, Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson.

Charmbristen inom FP tycks närmast programmatisk. Med knastertorrt ofolkliga ledare som Bertil Ohlin, Sven Wedén och Ola Ullsten ligger misstanken nära att FP anser det vara vulgärt att flirta med väljarna. När andra partier erbjuder valfläsk och suggestiva framtidsvisioner, kommer FP med maningar om sans och måtta, ekonomiskt ansvarstagande och en och annan pekpinne. Ett parti för masochister och botgörare, säkert tilltalande för de mest lutherska skikten av folksjälen, men inget för den levnadsglade.

Ett par gånger har partiet mer eller mindre snubblat över vinnande strategier, men sedan snabbt fjärmat sig från dessa i ett slags själv­destruktiv reflex. Den så kallade Westerberg-effekten 1985, då FP klättrade från 4 till 14 procent i valspurten, bestod av Bengt Westerbergs raka stil och en perfekt positionering mellan maktfullkomliga socialdemokrater och nyliberala moderater.

Men redan i valet efter var det nedförsbacke. Westerberg hade i alltför ärlig nit redovisat sin skattepolitik krona för krona samt varnat för ekonomisk överhettning. I sak hade han rätt, men det hjälpte inte. Den socialdemokratiska valmaskinen malde honom till grus, och hoppet om att ta den borgerliga ledartröjan från Moderaterna släcktes.

Nästa guldläge för partiet kom år 2002 under Lars Leijonborg och ännu en fantastisk val­rörelse. Framfångsformeln kunde sammanfattas i ordet kravställande, bland annat språktest för medborgarskap. Men även denna seger slarvades bort. Profilerade ”kravliberaler” antingen fimpades – som Mauricio Rojas – eller tämjdes till harmlöshet, som Nyamko Sabuni.

I ljuset av senare års framgångar för SD, ter det sig obegripligt att inte FP mer tog fasta på väljarnas önskan att problematisera invandringen och integrationen. Förra veckan gjordes ett tafatt utspel med lite åtstramning och signalpolitik. Men det var för lite och för sent för att hitta tillbaka till läget år 2002.

Folkpartiets historia är alltså en historia om försuttna chanser. Skolpolitiken är också en sådan, länge skickligt utnyttjad av Björklund på ett närmast populistiskt – det vill säga ofolkpartistiskt – vis. Men här är det verkligheten som trilskas, med segregation och usla Pisa-resultat.

Om FP fortsätter sin dödsdans på fyraprocentsspärren, måste Björklund givetvis avgå. Den stora frågan för den nya ledaren blir då: Är det givet att FP lojalt ska kvarstå i Alliansen?

Inget av de tre små allianspartierna vill ligga till höger om Moderaterna; det rimmar illa med självbilden. Samtidigt är det oerhört trångt på mitten, mellan en pragmatisk socialdemokrati och de Nya moderaterna. I nuvarande politiska landskap tycks FP alltså vara dömt till litenhet. Och hur går det då med specifika FP-frågor som Nato-medlemskap, marginalskattesänkningar, fler pappamånader och återförstatligad skola?

Är det möjligen dags att damma av en annan gammal läxa från partiets historia? Nämligen att det går att skörda politiska framgångar UTAN att vinna val, ja, rentav utan att öka sitt väljarstöd.

Bertil Olin fick sitta på läktaren i ett socialdemokratiskt Sverige, trots valsiffror på 25 procent. Medan Bengt Westerberg fick igenom en hel massa FP-politik inom bland annat skatter, försvar och välfärd. Det genom att gå in i djupgående samarbete över blockgränsen och hålla armbågs lucka till moderaterna.

Det kostade troligen väljare. Men det kan den leva med, som får igenom sin politik.

Så trots alla försäkringar om alliansens fortbestånd: Blockpolitikens slut kanske ligger runt hörnet? För någon måtta på masochism och självspäkning får det väl vara? Till och med i Folkpartiet.

Alla är socialliberaler

Gunnar Helén, FP-ledare i början av 1970-talet, försökte få till en sammanslagning med Centern. Då fanns endast tre borgerliga riksdagspartier, i dag är de cirka 4,5 (beroende på hur SD räknas), i många frågor mycket lika varandra. Det är förstås för många. Särskilt som de ändå inte lyckas erbjuda trovärdiga nyliberala och värdekonservativa alternativ. I stället är alla socialliberaler.