ECB missar mål efter mål

DDet är lika bra att konstatera på en gång för att ta udden av onödig kritik: Egentligen är den tid som ECB har funnits alldeles för kort för att det ska gå att göra en fullgod utvärdering av centralbankens arbete. Men frågar man svenska ekonomer eller politiker om hur de tycker att ECB har lyckats med sin penningpolitik så kommer ungefär 9 av 10 att svara att banken har skött sitt arbete på ett hyggligt sätt. Räntan har hållits på ungefär de nivåer som ansetts lämpliga även om bankledningen tidvis har anklagats för en viss senfärdighet.

Och frågar du någon på ECB så är det i princip 100 procents enighet kring centralbankens förträfflighet.

Ska man vara riktigt ärlig så hade i princip vilken hyfsad ekonom som helst fört ungefär samma räntepolitik, och faktum är att marknaden ofta gått före i sin analys av det ekonomiska läget och att ECB kommit på efterkälken med sina räntebeslut. Det har tidvis varit lite som att svansen har viftat på hunden.

Affärsvärlden ger ändå med viss tvekan ECB godkänt för den förda räntepolitiken.

Värre blir det när man jämför hur väl banken lyckats med att klara sina egna uppsatta mål: att hålla inflationen under 2,0 procent, begränsa penningmängdstillväxten till 4,5 procent, att presentera en genomgripande ekonomisk analys av situationen i EMU-blocket samt att vara en öppen och förutsägbar centralbank. Då framtonar en helt annan bild.

ECB har misslyckats kapitalt och har tvingats konstruera en massa nödargument för att kunna hålla fast vid den förda penningpolitiken.
En välvillig tolkning av detta är att banken på detta sätt visat en betydande flexibilitet i förhållande till sina egna mål och borde premieras för detta. En alternativ tolkning är att målen ända från början varit felkonstruerade och att det krävs en reformering av hela systemet för att återfå trovärdigheten.

Räntepolitiken: Godkänt.
Banken har agerat senfärdigt men i rätt riktning.

Inflationsmålet: Underkänt
Det övergripande målet för ECB är prisstabilitet. Inflationen ska vara högst två procent på medellång sikt. Här är det snarare regel än undantag att banken missat sitt mål under senare år. Mycket har berott på tillfälliga faktorer, men det är symptomatiskt att nu när prisökningstakten framåt sommaren kanske kryper under två-procentsstrecket så beror det i huvudsak på att tillväxten i Europa helt har gått i stå.

Penningmängdsmålet: Underkänt
Det som av ECB kallas den första pelaren i den penningpolitiska strategin, nämligen penningmängdstillväxten var en i raden av kompromisser när bankens regelverk konstruerades. Att komplettera inflationsmålet med ett penningmängdsmål var en eftergift till Tyskland. Målet är att penningmängdstillväxten (mätt som M3) inte ska övergå 4,5 procent. Det enda skälet till att man lyckades klara målet under 1999 var en omdefiniering av mätmetoden.

Ekonomisk analys: Underkänt
Den andra pelaren i den penningpolitiska strategin är den ekonomiska analysen. Här går det egentligen inte ens att sätta ett betyg eftersom i stort sett inget är känt om hur ECB ser på den ekonomiska utvecklingen. Det som kan utvärderas är ofta disparata kommentarer från de 18 medlemmarna i ECB-rådet. Efter stark kritik från omvärlden började banken för en tid sedan att presentera prognoser över den ekonomiska utvecklingen. Bankens ledning har dock undergrävt trovärdigheten genom att poängtera att dessa prognoser endast ska ses som tjänstemannaprodukter och inte som en bedömning av ECB:s beslutsfattare.

Öppenhet och förutsägbarhet: Underkänt
Att företrädare för banken, som exempelvis den finska rådsmedlemmen Sirkka Hämäläinen, anser att ECB är en av världens mest öppna och förutsägbara centralbanker är ett skämt. Den ekonomiska analysen är undermålig och det presenteras inga protokoll över hur diskussionerna går när räntebesluten tas. I stort sett ingen utomstående vet därför hur medlemmarna i det beslutande rådet resonerar. Den bristande öppenheten förklaras av att man är rädd för att den öppna diskussionen ska hämmas och att man inte vill exponera konflikter mellan olika länders centralbanker. Följden blir att det inte går att kontrollera hur banken sköter sitt uppdrag. Den demokratiska insynen försvåras.