En efterlängtad härdsmälta

Det är en paradox att ett av världens viktigaste finanscentra ligger i ett land vars elit egentligen inte gillar affärsmän. I Storbritannien ska man allra helst vara landägare. Advokat eller läkare går också bra, men bankir är ingen “real profession”. Det läste jag i antropologiboken Watching the English redan när jag flyttade till London för sju år sedan. Sjönk in gjorde det först när jag blev ratad som vittne vid en väns ansökan om medlemskap i den lokala trädgårdsföreningen. Alla inblandade var överens om att signaturen från en ekonom dramatiskt skulle reducera chanserna till inträde. En lärare fick skriva på i stället.

Riktiga ladies och gentlemen har alltid iakttagit bankirernas tumlande i Londons finanskvarter med rynkade ögonbryn. Den onådiga inställningen uttrycker John Cleese i en beskrivning av hur lätta affärsmän är att porträttera. “Being bland, rather cruel and incompetent comes naturally to me.”

Och det senaste året har det nog åtskilliga “Darling, I could have told you so” fallit från stela överläppar. Utländska lycksökare och landsmän som låtit sig förföras av pengarna och adrenalinet i City står just nu med byxorna väldigt långt nere.

Totalt har 70 000 av runt 300 000 finansjobb i London försvunnit på drygt ett år. Fastighetspriserna i hela landet har i genomsnitt fallit med 20 procent. Detaljhandeln krisar och pundet har tappat 25 procent sedan kreditkrisen startade. Efter ytterligare desperata räddningsaktioner från den impopulära Brownregeringen fortsatte pundet ner förra veckan. Tillväxten var minus1,5 procent förra kvartalet och utsikterna för Storbritanniens ekonomi ser sämst ut av alla västländers. Good grief!

Nollbonusar, multipla avskedsrundor och tunnelbana i stället för taxi – allt känns igen från tidigare dalgångar. Inget som normalt får ränderna att gå ur kostymen. Bara att ligga lågt ett tag, sen tillbaka på banan igen. Eller?

Nej, inte efter den här härdsmältan, om man får tro mina bankirbekanta i stan. För denna gång är allt som skymtar vid slutet av tunneln en ändlös platå. Den urtrista raksträcka som alla väntar sig efter att krisens botten är nådd och en liten återhämtning har ägt rum. En tillvaro på konstant lägre nivå i ett finanssystem utan krusi- duller.

Konkret betyder det slutet för både snabba miljarddealar, dyrt vin och spännande CDO-modeller i kvadrat. I stället lagomliv i en trång lägenhet med lågt tryck i duschen. Det var inte vad högpresterande toppstudenter från Oxford och Cambridge bytte sina ideal och sin fritid emot när de ingick sin pakt med City.

Därför är det inte konstigt att inställningen hos “the best and the brightest” i Storbritannien just nu förändras i grunden. De vill göra något annat. Avläser man stämningen i London så står vi inför en långsiktig omallokering av talang från finansvärlden till industrin och andra hederliga platser som skolan och universiteten.

Intresseanmälningarna för lärarjobb har ökat med 45 procent det senaste året och speciella rekryteringsmöten hålls i City och Canary Wharf. Kanske tecknet på att ett år av pubsnack och privat själasökande börjar omsättas i handling.

Hundratals “top-of-the-class” geologer, teoretiska matematiker, litteraturvetare och kärnfysiker som lockades till Canary Wharf-skraporna börjar längta till sina laboratorier, museer och klassrum – till de uppgifter de en gång utbildades för och där de nu inser att de kan Göra Skillnad.

Kanske leder det både till en mer balanserad brittisk ekonomi och fler balanserade individer. Om inte annat kan ju mor och far andas ut: Oh, honey, I always knew you were a good boy! You must promise to visit us in the country very soon.