En hund begraven

Jag vill börja med detta: du som läser det här är del av ett konstverk. Så är det ­därför att texten handlar om Lars Vilks och hans konceptkonstverk Rondell­hunden. Vilks skapar och alla som refererar till hans verk blir en del av det. Så fungerar konceptkonst.

Ingen har sagt att det är lätt att vara kulturminister. Efter att socialdemokratiske Bengt Göransson gjort sin värnplikt på den posten, berättade han att kulturutövare kunde bosätta sig utanför hans tjänsterum i dagar. För att få sin vilja fram. Just nu har vi en rättfram och kavat minister som gör en hel del för att få sin vilja fram. Det är en bra strategi för en politiker, men fallgroparna är många. För när politiken ger sig i lag med konsten blir det ofta tydligt vem som leder vem.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skulle i början av denna månad ha deltagit i ett samtal på Stockholms stadsbibliotek om scenkonsten, normkritik och yttrandefrihet arrangerat av Nationella Dramaturgiatet (orwellskt). Det visade sig sedan att ordet ”neger” hade använts i inbjudan vilket retat upp en aktivistgrupp, som därför bestämt sig för att störa mötet.

Det störde arrangörerna, så de ställde in samtalet. Vilket, ganska förståeligt, gjorde Åsa Linderborg vansinnig och hon kängade (Aftonbladet 3 oktober 2016) till kulturministern: ”Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna.” Och hon tillade att ängsligheten numera finns inom alla kultur­bärande institutioner.

Vad svarade kulturministern? ”Jag delar den frustration hon uttrycker över de här ängsliga tiderna vi lever i, och känsligheten som alltför många människor och institutioner simmar runt i” (Dagens Media 16 oktober 2016). Alice Bah Kuhnke gick helt enkelt runt argumentet att hon bedriver en farlig, och tråkig, kulturpolitik. Hon tyckte det var smart att ställa sig jämsides med sin kritiker och framföra samma farhågor som hon. Ingen har sagt att det ska vara lätt att vara kulturminister, för gör man sådant här mer än en gång vet alla. Det är inte politiken som leder.

Lars Vilks konstnärskap är problematiskt för politiken på precis samma sätt. I Sverige firar Tryckfrihetsförordningen 250 år, just i år. Med den lagen avskaffades förhandscensuren och yttrande- och tryckfriheten gjordes till grundlagsskyddad rättighet. Gäller denna lag också Lars Vilks? Får man rita en hund och kalla den Muhammed? Ja, i Sverige får man det.

Men, och det är i princip alltid med just ordet men som reträtten från lagen börjar: Men varför var hunden så fult ritad? Men många muslimer anser väl att hundar är orena djur, varför gjorde han så? Men Lars Vilks är kanske ingen riktig konstnär? Men tänk om han kränkt människor med sin konst?

Ja, det har han bevisligen gjort. Människor har känt sig så kränkta av hans konst att de beslutat sig för att försöka döda honom. Det är däremot inte tillåtet i Sverige.

Den nyutkomna boken Skotten i Köpenhamn tillkom därför att dessa skott gjorde terrorismen verklig för journalisten Niklas Orrenius. Vilks dog inte, men en annan människa miste livet. Orrenius börjar fundera på hur den dödshotade konstnärens liv ser ut och intervjuar många, bland annat i konstbranschen. Och han sätter fingret där det ömmar, nämligen på det faktum att Lars Vilks är utstött. Och att många verkar uppfatta det som finare att försvara en tryckfrihetsförordning än en hotad människa. Nu har Vilks beskydd. Men då heter det att det kostar så mycket …

Sanningen är att det skulle kosta ännu mer att inte skydda den som säger saker som somliga, många eller få, inte vill höra. Det skulle inte kosta pengar, men heder. Och respekt för lagen. Det är detta konstverket, som många av oss är en del av, handlar om.

Definitionen av konst

Konst är, med Lars Noréns definition i En dramatikers dagbok 20132015, allt det som politik inte är: ”Konst tar lång tid, och det som är allra viktigast för att åstadkomma den är ett tillstånd av oplanerad frihet, ett kravlöst svävande tålamod, en motvilja mot att finna den lättaste lösningen, en sorts frånvaro av alla produktionstankar och hänsyn till det färdiga resultatet, ett mållöst vandrande, en mycket långsam och ibland omedveten process som inte letar efter vad den skall resultera i.”