En kriminellt dålig affär?

Där pinjeträden står tätt, vid Medelhavets strand mellan Neapel och Rom, ligger La Serra, med tillägget ”Holiday Village & Beach Resort”: 210 bungalower, restaurang, pool, tennisbana och en egen privat strand.

I folkmun kallas anläggningen Villaggio Svedese. Svenskbyn. Sedan 1960-talet har anläggningen varit en favorit för svenskar. Det har sina skäl. I 45 år var La Serra ägt av den svenska socialdemokratiska rörelsen.

La Serra var fram till försäljningen ett dotterbolag till Riva del Sole, ett annat italienskt semesterparadis beläget norr om Rom, vid Toscanas kust. Riva del Sole ägs till 68 procent av den svenska fackliga centralorganisationen LO, resten av systerorganisationen TCO och kooperationens ägarbolag KF.

Riva del Sole invigdes år 1960. Några år senare öppnades La Serra. Anläggningarna har först och främst fungerat som rekreationsorter för medlemmar i de svenska fackförbunden och deras familjer. Men genom åren har de, i synnerhet Riva del Sole, också lockat till sig den svenska socialdemokratiska rörelsens elit. På Riva del Sole fick statsminister Tage Erlander den 25 juni 1963 besked om att spionen Stig Wennerström hade gripits. Och knappt trettio år senare var det där som LO-männen Stig Malm, Rune Molin och S-statsrådet Björn Rosengren bråkade om detaljerna i ”århundradets skattereform”. För att inte nämna otaliga konferenser och kurser.

Semesterbyarna har varit både välbesökta och populära. Därför var förvåningen stor, både bland anställda och gäster, när det år 2014 blev känt att LO, TCO och KF hade sålt La Serra. Priset var inte mindre förvånande: 400 000 euro, 3,6 miljoner kronor räknat på dåvarande växelkurs. En struntsumma i sammanhanget. Att köparen var en man som italienska åklagare nu anklagar för att ha kopplingar till den napolitanska maffian visste man ännu inte.

***

Samma år som den första svenska semesterlagstiftningen infördes, 1937, grundades den svenska resebyråkedjan Reso. Den ägdes av flera organisationer inom den socialdemokratiska rörelsen, bland annat KF och studieförbundet ABF. Målet med Reso var att erbjuda ”folksemester”. Riva del Sole och La Serra var förlängningar av den tanken.

– Man ville göra det möjligt för svenska sjuksköterskor att åka utomlands, säger förre TCO-ordföranden Björn Rosengren.

Anläggningarna ägdes från början av Reso, men övertogs så småningom av LO, TCO och KF.

Det kan framstå som udda att fackföreningar driver den här typen av semes­terorter, men LO har varit ägare till allt från slott och kursgårdar till stugbyar och småhus för fattiga kvinnor sedan tidigt 1900-tal. Det var en del i byggandet av det svenska folkhemmet.

Av de två italienska semesterbyarna är La Serra den mindre exklusiva. Den är belägen i Kampanien, en region känd för sin mozzarella och med Neapel som huvudstad.

Kampanien tillhör den rikare delen av Italiens fattiga södra halva, men har ändå en BNP per capita som bara ligger på omkring två tredjedelar av det italienska snittet.

Strax intill den lilla staden Baia Domizia öppnar sig La Serra som en oas. En anspråkslös och välskött stugby. Pinjeträden breder ut sig över det 18 hektar stora området och tillhandahåller efterlängtad skugga till en i övrigt soldränkt by. De 210 bungalowerna ligger på smala och välbehållna asfalterade vägar. I områdets mitt finns en restaurang och två pooler. Därifrån löper en några hundra meter lång stenbelagd gångväg ner till den privata stranden, en promenad på en dryg minut. Här har den nordiska arbetarklassens barn sprungit mellan husen, på samma sätt som näringslivselitens gjort på Smådalarö eller på Marstrand.

De första åren tog La Serra bara emot gäster från Sverige och andra skandinaviska länder.

– De italienska killarna hängde på staketet längs med stranden och spanade, berättar en gäst som varit där många gånger.

Den nationella prägeln bidrog till att skapa en familjär känsla.

Agneta Rosencrantz är född och uppvuxen i Sverige, men bosatt i Italien sedan 1970-talet. Hon arbetade i två omgångar på La Serra, i totalt nästan 15 år.

– Vi var ett team från Sverige och några italienare som jobbade på marknivå. Vi hade så fin kontakt, både med varandra och med gästerna. De svenska gästerna brukade komma ner med kräftor till oss i augusti.

I slutet på 1980-talet öppnades semesteranläggningen upp för en bredare publik. Tyskar, nederländare och schweizare åkte till svenskbyn. Antalet gäster steg.

– Vi var alltid där två veckor i september. Man fick boka rum i januari för att få plats, berättar Sven-Erik Röckner, en flitig besökare på La Serra.

Han minns trängseln vid poolen.

– Tyskarna brukade gå upp tidigt på morgonen och lägga ut handdukar. När vi kom efter frukost vara alla platser redan tagna.

Öppnandet av La Serra för andra än skandinaver gjorde att även italienare tog sig dit, i synnerhet napolitanare. Enligt Agneta Rosencrantz gjorde det att stämningen delvis förändrades. Hon beskriver det som att La Serra fick in ”hela den där grejen från Neapel”.

Hon syftar på den napolitanska maffian, Camorran, och säger att framför allt två familjer hade inflytande över La Serra under den perioden.

– De hade förtur till allting. Normen var att våra fackmedlemmar skulle ha förtur, men napolitanarna ville ha vissa bungalower. Då fick vi flytta våra svenska gäster.

Det hände att de skrämdes, genom att visa upp en pistol.

Men även om den organiserade brottsligheten då och då gjort sig påmind tyder inget på att den haft något egentligt inflytande över La Serra. Flera av Affärsvärldens källor, gäster, anställda och LO-folk säger att maffian inte varit något problem.

Men att La Serra ligger i Camorraland är det ingen tvekan om. Något som starkt bidragit till att norra Kampanien inte fått fart på sin turism.

Camorran är Italiens äldsta maffia. Den består av ett antal olika klaner, där Casalesi-klanen från Casal di Principe brukar nämnas som en av de mäktigaste. Den är framför allt aktiv i bygg- och cementbranschen. Casalesarna styrdes fram till för drygt tio år sedan av Francesco Schiavone, ökänd under namnet ”Sandokan”. Han sitter i dag i fängelse på livstid.

Sedan 1980-talet har Camorran blivit en kraft att räkna med i världsekonomin. Dess intäkter uppskattas av Italiens inrikesministerium till 3,75 miljarder euro per år, motsvarande knappt 40 miljarder kronor. Organisationen har utnyttjat globaliseringen och bedrivit omfattande handel med falska varumärken. Den drog också fördel av den jordbävning som drabbade områdena runt Neapel 1980. När hus och vägar skulle återuppbyggas gav sig Camorran in i byggbranschen och tillskansade sig enorma summor från både EU och den italienska staten.

Cementföretagen användes både för att tvätta pengar och för att bli av med giftigt avfall. I dag har Camorran inflytande i allt från bygg- och restaurangbranschen till sophantering och modeindustrin. Den italienska författaren Roberto Saviano beskriver det som att Camorran ätit sig in i det civila samhället som en ”växande cancer i den syditalienska myllan”.

La Serra har dock, enligt flera av Affärsvärldens källor, stått utanför denna verksamhet.

– Aldrig, svarar den tidigare koncernchefen Felicie Bassi på frågan om det någonsin betalats beskyddarpengar, ”pizzo”.

– Vi respekterades, för vi var ett seriöst företag som skapade många arbetstillfällen i en svår del av Italien.

Felice Bassi var ansvarig för Riva del Sole-koncernen mellan åren 1995 till 2010.

En annan källa, som arbetat flera år på La Serra, berättar att man bytt tvätteri, renoverat hus och drivit restaurang utan att Camorran haft något som helst inflytande.

– Problem med Camorran får man om man lånar pengar av dem eller köper tjänster svart. Håller man sig borta kommer de inte. De ger sig inte bara på en svenskägd semesteranläggning, säger källan.

***

La Serras tillgångar är omfattande och inkluderar ett stort antal hus, restaurang, tennisbana, privat strand och ett stort landområde. Verksamheten är dock inte särskilt stor. Priset för att hyra stugorna är lågt och säsongen kort: maj till september. Hela uthyrningsverksamheten omsatte därför bara mellan 10 och 15 miljoner kronor. Restaurangen, poolbaren och strandserveringen var utarrenderade.

Även vinsterna var blygsamma, vilket delvis förklarar varför det inte gjordes några större investeringar i svenskbyn.

– De mesta av pengarna gick till Riva. Det fanns alltid viss besvikelse över det, säger en av La Serras svenska gäster.

Men under åren 2007–2010 renoverades trots allt hälften av husen. Cirka 150 000 euro lades årligen på att hålla anläggningen i skick. Och kanske ännu viktigare; personal och gäster trivdes och fortsatte att ta sig dit. Så sent som några år innan anläggningen såldes var fortfarande 60 procent av gästerna svenskar.

– Kring 1968-1969 fick jag komma ner dit med familjen och sen har vi åkt dit varje år. Nu har tredje generationen varit där. Det är barnvänligt, vackert och en omgivning med kultur, säger den mångårige gästen Gudrun Karlsson.

En mycket uppskattad restaurang, Mimosa, bidrog extra till trivseln. Den drevs i 37 år av Pasquale Seno och hans familj. Pasquale Seno hade bott några år i Sverige och talade svenska. På vintern hade familjen restaurang i skidorten Cortina, somrarna tillbringade de på La Serra.

– Godare mat fick du leta efter, säger Gudrun Karlsson.

Folk från byarna runt omkring tog sig till La Serra bara för att äta där.

– Man var alltid tvungen att boka bord, säger Sven-Erik Röckner.

Antalet besökare på La Serra visade i många år en svagt uppåtgående trend och toppade år 2010 på 59 000. Omsättningen har pendlat mellan 1,2 miljoner euro 2004 till som högst 1,4 miljoner euro 2006. Omsättningen föll under finanskrisens första år, men har sedan stadigt ökat för att ligga på 1,3 miljoner euro år 2010.

Sen började det hända grejer.

***

LO:s tidigare ordförande Wanja Lundby-Wedin har flera gånger varit på Riva del Sole. Ibland har hon tagit med sig make, barn och barnbarn.

När hon blev ordförande i bolaget blev resorna årligt återkommande. Riva del Soles och La Serras styrelsemöten ägde alltid rum på plats. Som sin vapendragare hade hon LO:s ekonomichef Kjell Ahlberg, vice ordförande i Riva del Sole. Han var i många år även vd för Bantorget Förvaltning, det LO-ägda bolag i vilket innehavet i semesteranläggningen låg. Under 2014 såldes de dock till ett nystartat LO-företag, Bantorget Egendom AB.

Styrelseresorna fick med jämna mellanrum kritik och det skrevs om dem i svenska tidningar, i synnerhet efter att det framkommit att flera av styrelseledamöterna haft sina familjemedlemmar med i samband med mötena. Men Wanja Lundby-Wedin sa till Expressen 2009 att det fanns en fördel med att se allting på plats.

– Vi (…) är mer uppmärksamma på hur till exempel servicen fungerar eller om det är något man kan förbättra. Det är också ett sätt att förstå hur verksamheten verkligen funkar. Det känns faktiskt lättare att vara styrelseordförande eller ledamot när man faktiskt är här en gång per år, sa hon.

Den 1 januari 2011 får Riva del Sole en ny vd, den då 45 åriga Carluccio Castelli. Han är född i Tradate i norra Italien, men hade huvudsakligen arbetat utomlands.

Carluccio Castelli är sedan 2012 även svensk konsul i Castiglione della Pescaia.

Castellis tillträde på vd-posten innebar chefsbyten i den lilla semesterkoncernen. I början på 2011 förflyttades La Serras chef Patrizio Tanganelli till Riva del Sole för att bli operations manager.

– Han sökte sig dit eftersom han var därifrån, bland annat för att hans fru väntade barn, säger Kjell Ahlberg på frågan om varför den omplaceringen ägde rum.

Men den dåvarande vd:n Felice Bassi ser annorlunda på saken.

– Patrizio gjorde ett väldigt bra jobb på La Serra. Jag vet inte varför han flyttades. Han frågade aldrig mig om någon förflyttning, säger han.

Under den nya platschefen blir verksamheten föremål för kritiska artiklar i svensk media. Expressen skriver att anställda behandlas illa och att säkerheten på orten inte är tillfredsställande. Flera av Affärsvärldens källor vittnar också om platschefens tuffa beteende.

Såväl gäster som anställda försökte påkalla styrelsens uppmärksamhet, bland annat genom att skicka brev till Wanja Lundby-Wedin och Kjell Ahlberg. Affärsvärlden har tagit del av två av breven.

”Vi blev väckta mitt på natten av högt tv ljud från direktörens hus, tv fanns utomhus så att det ekade i hela vårt hus och vi kunde ej somna om tills filmen han tittade på tog slut. Detta pågick i 3 nätter i rad. Trots att vi klagade på hög ljudnivå i receptionen – ingenting hände. Den 4 natten blev vi väckta klockan 3 på natten av en fest i direktörens hus. Mycket folk – extremt hög ljudnivå – berusade röster – skumma samtalsämnen”, skriver en av gästerna.

Under 2011 började det också gå sämre för verksamheten. Antalet gäster sjönk från 59 000 år 2010 till 47 000 året efter. Omsättningen gick från 1,3 miljoner euro till 1,2 miljoner euro. Rörelseresultatet som var positivt 2010 visade år 2011 ett underskott på 212 000 euro, utan jämförelse det sämsta resultatet sedan 2004, så långt tillbaka som Affärsvärlden fått ta del av siffror.

Siffrorna visar att rörelsen i La Serra hela tiden uppvisat positivt kassaflöde. Visserligen har det gjorts en svag förlust på sista raden, men de förlusterna har kunnat kvittas mot Riva del Soles och därmed kunna användas för att få ner skatten.

– Det brukade vara knökfullt. När jag var nere senast, 2016, var vi fyra stycken vid poolen, badvakten, hon som skötte baren, min fru och jag. Då förstår man hur misskött det var, säger Sven-Erik Röckner.

Flera av Affärsvärldens källor hävdar att gästerna lämnade på grund av den försämrade stämningen i semesterbyn. Vice ordförande Kjell Ahlberg är dock av en annan uppfattning. Enligt honom berodde nedgången på allmän ekonomisk oro.

– Det var Piigs-kris, det var den stora anledningen till att beläggningen föll. Turistnäringen gick ner i Toscana med 25 procent, då kan du tänka dig hur det var i Kampanien, säger han.

Enligt statistik från Banca d’Italia slog dock finanskrisen mot turismen, framför allt under åren 2008 och 2009, därefter vände siffrorna uppåt, för att 2012 återigen vara uppe på eller över nivåerna år 2007.

Hans uttalande motbevisas också av att Riva del Sole växte mellan åren 2010 och 2011. Omsättningen gick från 11,0 miljoner euro till 11,4 miljoner, vilket även inbegriper La Serras sjunkande intäkter. Koncernens resultat efter skatt gick nästan fördubblades till 338 000 euro.

Kjell Ahlberg säger också att La Serra under alla år haft stora finansiella problem och att beläggningen alltid var låg. Hans minnesbild är att den aldrig var över 65 procent.

– Jag hade följt det där sedan 2001. År 2010 var det enda året som La Serra gick med vinst, säger han.

Enligt Kjell Ahlberg ligger huvuddelen av bolagsadministrationen i Riva del Sole-bolaget.

– Kostnaderna är inte fördelade, säger han.

Riva del Soles vd Carluccio Castelli instämmer i den beskrivningen.

– Först och främst, La Serra var inte livskraftigt. I grund och botten, om man fortsätter att förlora pengar måste man sälja. Det är enkel matematik.

– Det behövdes enorma investeringar, för det hade inte gjorts några egentliga investeringar på många år, säger han.

***

Pasquale Seno var mannen som drev restaurangen på La Serra i 37 år. Han började sin karriär som kypare på Riva del Sole 1976. Fyra år senare flyttade han söderut och tog över driften av restaurangen där. Han hade bott i Sverige och pratade lite svenska. Han trivdes bra i Villaggio Svedese, men för honom blev läget tuffare när gästantalet sjönk och stämningen förändrades.

Han skrev därför brev till ledning och styrelse och försökte påtala problemen. Det slutade inte som Pasquale Seno hade tänkte sig.

– Kjell skriver till mig att han har läst mitt brev. Han skrev ”om det verkligen är som du säger, var snäll och be alla anställda signera brevet”. Men det var svårt att få alla att skriva under, säger Pasquale Seno.

Ett par månader senare avslutades avtalet mellan Pasquale Seno och Riva del Sole. Kjell Ahlberg säger dock att Pasquale Seno inte ville förnya avtalet med La Serra, eftersom villkoren var sämre.

– När vi förhandlade om avtalet valde Pasquale att inte förnya avtalet till de nya villkoren. Detsamma gällde strandbaren, säger han.

Den nya platschefen är kontroversiell. Den svenska styrelsen har ändå valt att behålla honom.

– Även en platschef har anställningstrygghet, då måste man följa arbetslagstiftningen. Man försöker reda ut frågan, och löser inte det sig, så får man ta ytterligare steg. Då beslutade vi att sälja, säger Kjell Ahlberg.

Enligt uppgifter till Affärsvärlden är Riva del Soles vd Carluccio Castelli och La Serras platschef gamla vänner, och det talas om att Castelli höll honom om ryggen, men det är inget Castelli vill tala om.

– Det här är en intervju om försäljningen av La Serra. Det är nonsens att prata om skvaller som hände före 2014, säger han.

Den trygghet Kjell Ahlberg talar om gäller heller inte alla anställda. Ett par år efter att Patrizio Tanganelli förflyttats från La Serra fick han sparken från Riva del Sole.

– Jag har fortfarande inte förstått varför han fick lämna, säger den förre vd:n Felicie Bassi.

***

I augusti och september 2013 stolpade ett antal besökare in på La Serra, berättar en anställd.

– De sa, ”hej, jag har köpt ett hus här”. Jag blev förvånad och sa, ”Nej, här kan man inte äga några hus. Det här är en semesteranläggning”.

Den anställda frågade sin chef vad det var frågan om. ”Ingenting”, löd svaret, ”säg bara att det inte är sant.” Men italienska spekulanter fortsatte att strömma in.

Vissa ville titta, andra hade köpt.

– Köparna blev arga och tyckte inte att jag visste någonting. För ett litet hus hade de betalat 30 000 euro, ett mellanstort 50 000 euro och ett stort 70 000 euro, säger den anställda.

Spekulanterna sade sig ha köpt av en person som ingen hade hört talas om. Med tiden började han dock dyka upp allt oftare. Vem var det egentligen som ägde La Serra?

– Vi förstod ju ganska snart att något var på gång när alla dessa människor sökte honom. Vi förstod att ryktet var sant att de höll på att sälja La Serra.

Under höst och vinter var La Serra i vanlig ordning stängt, men sommaren 2014 visade mannen återigen upp husen för spekulanter, enligt flera personer med insyn.

På papperet var LO, TCO och KF fortfarande ägare till semesterbyn. Men i verkligheten tedde det sig inte så.

De stugor som nu var ”privatägda” sköttes med exemplarisk noggrannhet. Där stod vattenspridarna på, gräset var grönt, buskarna välklippta och gångarna välansade. Övriga villor lades mindre pengar på, ingen bevattning, begränsad skötsel.

Först den 29 augusti 2014, ett helt år efter att de första visningarna ägt rum, fattar styrelsen beslut om att försäljningen av La Serra skulle genomföras. Den 9 september 2014 ingår Riva del Soles vd Carluccio Castelli ett preliminärt avtal med köparen. Först då, när flera av husen redan framstår som sålda, görs en värdering av La Serra. Den ser primärt till företagets resultaträkning. Värdet uppskattas till mellan 400 000 och 570 000 euro.

Den 6 oktober 2014 får Carluccio Castelli en fullmakt av ordförande Wanja Lundby-Wedin att genomföra affären. Den ger honom frihet att agera i stort sett som han vill.

”Det utnämnda ombudet erhåller de mest omfattande befogenheter för det korrekta uppfyllandet av fullmakten, på så sätt att densamma aldrig kan åberopas brister eller felaktigheter i befogenheter. I synnerhet kan det utnämnda ombudet underteckna akten och dess bilagor, motta köpesumman helt eller delvis med utfärdande av kvitto, ingå alla avtal med obligatoriskt innehåll utfärda förklaringar (även i form av en skriftlig edsvuren försäkran), begära eventuella skatteförmåner”, står det i fullmakten.

Det slutgiltiga köpekontraktet är daterat den 22 oktober 2014 och priset satt till 400 000 euro, alltså längst ned i värderingsspannet.

En förklaring till att över 200 bungalower och en privat medelhavsstrand inte värderas högre är för att tillgångarna inte får säljas styckvis. Därmed blir det det svaga resultatet som ligger som bas för värderingen.

Men den statliga italienska polisen, Carabinieri och Guardia di Finanza, och åklagarna har för italienska tidningar uppgett att det är det anmärkningsvärt låga priset som gjort att de under en längre period utrett affären. Åklagarämbetet har låtit oberoende värderingsinstitut titta på företaget och kommit fram till att värdet ligger på 14 miljoner euro, det vill säga 35 gånger högre än köpesumman.

Enligt italienska medier har köparen, en affärsman i 40-årsåldern, kopplingar till Casalesi-klanen och släkten Schiavone. Till Dagens Nyheter säger kammaråklagare Domenico Musto att släktband visserligen inte är olagligt, men att det inte är en slump.

– Det handlar om en semesterby med 220 villor som sålts för 400 000 euro. Värdet borde vara 14 miljoner euro. Då står det klart att det ligger en kriminell organisation bakom, säger åklagare Musto.

På frågan om Kjell Ahlberg visste vem som stod bakom köpet av La Serra svarar han nej. LO gjorde en gedigen due diligence på företaget som köpte La Serra. Först gjordes en finansiell analys, sedan en kontroll hos skattemyndigheten som också intygade att köparen inte hade kopplingar till organiserad brottslighet.

– Avtalet ska vara ingånget med ett företag. Vi har i alla fall inte sålt till en privatperson, säger Kjell Ahlberg.

För styrelsen presenterades köparen som respektabel.

Någon kontroll av personen bakom bolaget gjordes inte. Det trots att det köpande bolaget startades i oktober 2014 i samband med köpet, enligt uppgift till Affärsvärlden.

Att stycka upp och dela av tomter är, enligt Dagens Nyheter, ett vanligt brottsligt förfarande i Kampanien. Åklagarämbetet har beslagtagit de 43 villor som hittills har sålts. Ett genomsnittspris på 50 000 euro ger intäkter på 2,2 miljoner euro, drygt 22 miljoner kronor.

Nu står husen tomma. Dörrar och fönster är igentejpade och på ytterdörren finns en stor lapp med konfiskeringsbeslutet. Allt medan åklagarens utredning pågår.