En räddning under galgen

Att få fram ett grekiskt lånepaket tog fem månader. Frankrike och den europeiska centralbanken ville inte ha med Internationella valutafonden i programmet. Tyska regeringen ville inte göra upp före ett känsligt delstatsval. Tiden gick.

Även ECB rörde till det. Den tidigare så säkre chefen, Jean-Claude Trichet, famlade. Först sade ECB att inget euroland skulle särbehandlas. De statspapper som används som säkerhet vid centralbankens repor skulle uppfylla vissa kvalitetskrav. Sedan gjorde ECB precis detta, minimikraven på grekiska statspapper slopades helt.

Dessutom har åtgärderna sinkats av att EU-länderna var rädda för att överreagera och ge sken av att situationen är värre än den är. I stället gjorde de för lite.

Först under galgen slog man till. Men då med kraft. Krispaketet skulle vara så stort att finansmarknaden chockades till underkastelse, var tanken. Denna gång skulle det inte krävas någon Lehman-krasch innan man reagerade.

– Kosta vad det kosta vill – vi kommer att försvara euron, sade ekonomikommissionär Olli Rehn.

Det nya paketet blev på 750 miljarder euro. Räddningen av Grekland, på 110 miljarder, ser ynklig ut i jämförelse.

Först godkände alla EU:s finansministrar en särskild lånemekanism på 60 miljarder euro för att stabilisera finansmarknaderna. EU-kommissionen ska kunna låna upp pengar på marknaden, som sedan skickas vidare till krisländer, både inom EMU och utanför.

Men summan ansågs för futtig. Marknaden skulle bli besviken och reagera negativt. Finansministrarna beslutade då om att dessutom skapa en särskild treårig fond, enligt modellen för Grekland. Bilaterala lån och garantier på upp till 440 miljarder euro ska kunna ges till EU-länderna enligt ett andelssystem. Och precis som för Grekland bidrar IMF med minst hälften så mycket, upp till 250 miljarder euro. Kraven på budgetsanering och reformer blir tuffa för den som vill ha lån.

Men det som verkligen fick finansmarknaderna på gott humör var löftet om kraftiga åtgärder från ECB. Centralbanken ska börja köpa både statsobligationer och privata obligationer från krisländer i marknadssegment som fungerar dåligt, som USA:s Federal Reserve gjorde under finanskrisen. Därmed blev de 47 europeiska banker som tidigare bett ECB att göra just detta bönhörda.

Den inflytelserike tyske ECB-rådsledamoten Axel Weber har tidigare motsatt sig stödköp. ECB:s så omhuldade självständighet skulle kunna ifrågasättas om den ger sig in på finanspolitiskt område, menade han. Dessutom skulle sådana köp öka penningmängden och riskera att driva på inflationen. Men ECB har lösningen: Likviditeten ska sugas upp igen senare så att den penningpolitiska hållningen inte mjukas upp och eller inflationen drivs upp.

En ytterligare åtgärd för att få fart på frysta marknader är att ECB återupptar sin tillförsel av obegränsad likviditet till marknaden genom tre- och sexmånadersrepor.

För regeringarna i euroländerna fungerar skuldkrisen som en nyttig väckarklocka. EMU saknar helt enkelt regler och procedurer för den uppkomna situationen. Medlemsländerna har inte velat att andra länder ska lägga sig i deras inre angelägenheter, som skatter och annan politik. Det har fått räcka med stabilitetspaktens maxgräns för budgetunderskott. Men inför uppenbara behov har länderna nu ändrat åsikt. Nu ska de också öka samordningen av den ekonomiska politiken.

Utöver räddningspaketet ska EU även försöka skapa permanenta regler för krishantering. Det kommer förstås att ta lite längre tid än en nattmangling inför Asiens börsöppning måndag morgon – både månader och år.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel vill att euroländerna tar fram en procedur för en ordnad default. Bristen på mekanismer skapar en enorm osäkerhet för finansmarknaden. Hur skulle en grekisk insolvens hanteras? I vilken utsträckning drabbas andra länder? Proceduren väntas innehålla ett tillfälligt anstånd med betalningarna så att landets skuld ska kunna rekonstrueras.

Väckarklockan ringer också i medlämsländernas huvudstäder. Det är ingen ny upptäckt att Medelhavsländerna har haft en mycket svag utveckling av produktiviteten, vilket har lett till underskott i budget och bytesbalans. Lösningen är också känd. Det gäller att genomföra ekonomiska reformer över hela linjen, något som lades fast redan år 2000 i Lissabonstrategin. Tyvärr följde få länder råden. Nu ska euroländerna börja lägga sig i varandras politik mer.

Likaså rättfärdigar skuldkrisen de som alltid har värnat stabilitetspakten, EU:s budgetregler. Den nyvaknade insikten om nyttan av sunda och uthålliga statsfinanser – för allas bästa – har inneburit att det har börjat talas om en ny straffskala mot budgetsyndare. Sanktioner skulle kunna vara att en syndare förlorar sina EU-pengar eller sin rösträtt i EU. Tyskland vill till och med göra det möjligt att utesluta ett land ur EMU.

Stabilitetspakten skadesköts 2002. Då ledde den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder och den franske presidenten Jacques Chirac ett frontalangrepp som mjukade upp tillämpningen av pakten. Pakten reformerades sedan 2005 och fick mer förebyggande övervakning. Men inga riktiga tänder.

Under hela tiden har EU-kommissionen och ECB upprepat sitt tråkiga tjat: EU-länder ska hålla budgeten nära balans över en konjunkturcykel så att paktens underskottsgräns på 3 procent inte överskrids i en vanlig lågkonjunktur. Alla är dock eniga om att det var rätt att spräcka gränsen med räddningspaket under finanskrisen för att stoppa det fria fallet i ekonomin. Det var en exceptionell situation.

Visst kan spendersamma politiker bli populära. I Grekland har alla partier köpt sig olika gruppers gunst genom generösa pensioner, skattelättnader och livstidsjobb till favoriter. Men när den stora stygga vargen kom var det Bror Duktigs hus som höll. Länder som startade finanskrisen på en högre nivå för budgetsaldot har haft en välbehövlig buffert och klarat sig bättre. Dit hör Sverige, Finland och Danmark.

– Vad var det vi sa, säger nu EU-kommissionen och ECB.

Så ock finansminister Anders Borg.