En riktig skräpparagraf

Vad du inte vet är att du är en brottsling. Du har nämligen missat att följa avfallsförordningen som slår fast följande i paragraf 38:

”Fastighetsinnehavare eller nyttjanderättshavare som avser att på fastigheten kompostera eller gräva ned eller på annat sätt återvinna eller bortskaffa annat avfall än trädgårdsavfall, skall anmäla detta till kommunen.”

Och du som trodde du gjorde något bra.

Det trodde bonden i Skivarp också. Han hade två almalléer på gården, som han köpte 1995. Träden blev sjuka och dog. Grenar trillade ner över vägen, rent trafikfarligt. Så bonden lät såga ner alla almarna för säkerhets skull.

Tacken för omtanken? Åtal. Enligt miljöbalken får man inte såga ner alléer eller pilevallar, inte ta bort stengärdesgårdar eller odlingsrösen ej heller fylla igen märgelgravar, diken och andra vattenhål på sina ägor. Dessa människoanlagda naturmiljöer är biotopskyddade. Vill ägaren prompt ha väck, eller göra hål i stenmuren, måste han eller hon söka dispens hos länsstyrelsen. Som sällan är medgörlig.

Det vet en annan bonde, Ove Ericsson i småländska Ekaryd. Han har sju kilometer stenmur på sina ägor. Han ville ta bort 40 murmeter som gjorde att han var tvungen att köra omvägar med lantbruksmaskinerna varannan dag. Ove Ericsson sökte dispens hos länsstyrelsen två gånger och fick nobben. Då tog han bort muren i alla fall. Grävde ner den. Nu ligger ärendet hos åklageriet i Växjö.

Rättegången mot Skivarpsbonden hölls i oktober. Åklagaren hade med sig bilder på stubbarna som länsstyrelsen tagit och gamla flygfoton från Lantmäteriet. Men tingsrätten lät sig inte imponeras. De litade på bondens uppgifter om att träden var sjuka, konstaterade att det var oaktsamt att inte söka dispens (vilket bonden inte visste att man måste) men att gärningen var så ringa att åtalet ogillades.

Detta domslut har den moderata miljöpolitikern Carl-Göran Svensson i Karlskrona sannolikt haft nytta av. I oktober lät han fälla de 16 träden i sin allé. Askarna och lönnarna hade dött av svampangrepp. I stället har han planterat lindar.

”Jag såg det som en skyldighet att återskapa den allé som mina förfäder anlagt”, förklarade Carl-Göran Svensson i BLT.

Länsstyrelsen är dock inte nöjd. Svensson hade bevars inte sökt dispens. Men eftersom han redan nyplanterat har länsstyrelsen inte gått till polisen. Vilket med tanke på domen i Skåne hade varit slöseri med offentliga medel.

Men många tjänstemän tänker mer på att lagar är till för att följas i varje detalj än på skattebetalarnas pengar. Sålunda upplyser en mängd svenska kommuner sina medborgare om att de måste anmäla sin avsikt att skaffa varmkompost och tillhandahåller blanketter för detta ändamål.

Anmälningen kommer in. Miljökontoret läser. Fattar beslut om att godkänna varmkomposten och meddelar medborgaren det samma. Men sedan, vad använder kommunerna dessa papper till?

– Vi arkiverar dem. Vi har tillsynsansvar över mycket, och det här är inte prioriterat, säger miljöinspektör Robert Jakobsson-Åhl i Helsingborg vars 124 647 invånare har anmält 76 varmkomposter under årens lopp. Det verkliga antalet möghögar är förstås mycket, mycket större.

I Växjö idkar byråkratin civil olydnad. På kommunens hemsida finns lovsånger till varmkomposter, litteraturlistor och all uppmuntran. Men inte ett ord om att avfallsförordningen stadgar anmälningsplikt.

– Vi vill inte ha in några anmälningar. Det skulle bli jätte, jättemånga till ingen nytta alls för miljön. Tvärtom. Så vi ligger lågt med det kravet, berättar miljöinspektör Anna Nicklasson.

Regeringen säger sig vilja minska krånglet. Här kan miljöminister Andreas Carlgren göra en insats. Ta bort kravet på anmälan till länsstyrelsen för undantag från biotopskyddet eller åtminstone snacka med statens tjänare i länen om att lagen är till för att stoppa skurkar, inte för att bråka med strävsamma medborgare.

Och framför allt. Slopa §38 i avfallsförordningen. Det sparar tid och träd. Och den miljöömme medborgaren kan med gott samvete le hela vägen till varmkomposten.

– MALIN SIWE