En vinnande valuta

Under hela 1990-talet svängde spekulationerna fram och tillbaka om huruvida valutaunionen alls skulle bli av. Stora delar av den internationella finansmarknaden var skeptisk – särskilt den viktiga engelskspråkiga delen.

Och det började illa. Det första startdatumet för EMU fick överges. Enligt Maastrichtfördraget skulle valutaunionen starta i januari 1997 om en majoritet av EU-länderna klarade inträdeskraven. Det gick inte alls. Bara en handfull var redo. Och för tio år sedan, i maj 1998, skulle EU ta ställning till om starten kunde bli av vid nästa datum som var aktuellt, den 1 januari 1999. Det skulle bara ske med de länder som klarade kraven.

Spänningen var stor kring vilka länder som skulle kvalificera sig. Ryktena flög. Hemlighetsmakeriet var enormt. En sista justering i de fasta växelkurserna gjordes den 15 mars 1998 då det irländska pundet revalverades. Den 23 mars kunde jag som journalist för Nyhetsbyrån Direkt (tillsammans med två andra nyhetsbyråer) rapportera att EU:s finansministrar hade enats om att behålla centralkurserna i växelkurssystemet ERM som de slutliga växlingskurserna mot euron.

Lördagen den 2 maj 1998 blev inte alls den högtidliga triumf som EU hade planerat. Känslan av ett historiskt ögonblick förtogs helt av ett praktgräl. Premiärministrar och presidenter samlades i Justus Lipsus i Bryssel, ministerrådets mastodontbyggnad. Toppmötet skulle vara överstökat på några timmar, inklusive pompa och hyllningstal. I stället blev det stenhårda förhandlingar i elva timmar.

Franske presidenten Jacques Chirac brakade ihop med tyske kanslern Helmut Kohl och nederländske premiärministern Wim Kok. Chirac krävde att en fransman, Jean-Claude Trichet, skulle bli chef för Europeiska centralbanken. Alla övriga ville ha holländaren Wim Duisenberg.

De flesta stats- och regeringscheferna fick snällt sitta och vänta och undra medan de tre slogs så att stickor och strån rök i stängda rum. Timmarna gick. Den brittiske premiärministern Tony Blair försökte medla. Dåvarande svenske statsministern Göran Persson har senare berättat hur Helmut Kohl hetsåt smörklickar.

Kompromissen blev att Duisenberg bara skulle sitta halva den åttaåriga mandatperioden. Sedan skulle Jean-Claude Trichet ta över. Frankrike hade gett ECB:s så viktiga självständighet en törn.

När väl nyheten skulle förkunnas för världen – en ny valuta ska födas – var det mitt i natten. Alla var trötta. Pr-fiaskot fullbordades av att kommissionens ordförande Jacques Santer var kraftigt på röken. “Champagne Jacques”, som han kallades, hade varit sysslolös och ägnat dagen åt att prova dryckerna som man skulle skåla i för den nya valutan. När tv-kamerorna slogs på sluddrade han sig med svårighet igenom den historiska presskonferensen.

Den tekniska lanseringen av euron gick med glans. ECB bildades formellt i juni 1998 och den nya valutan sjösattes i januari året efter. Men babyåren var svåra. Från 1,18 dollar sjönk euron som en sten mot dollarn och yenen de två första åren. Den hånades grundligt när den passerade 1 dollar och fortsatte ner i källaren.

När eurokursen gick under 0,86 dollar i september 2000 beslöt centralbankerna ECB, Federal Reserve och Bank of Japan att gemensamt stödköpa den svaga euron på valutamarknaderna. I november 2000 intervenerade ECB ensamt. Fed avstod på grund av USA:s presidentval, men gav verbalt stöd. En och annan spekulerade om huruvida valutasamarbetet skulle överleva.

I dag ser det annorlunda ut. Sedan årsskiftet 2000-2001 har euron stadigt stärkts mot yenen och sedan början av 2002 också mot dollarn. Den fula ankungen har förvandlats till en supereuro med hög trovärdighet. Kanske är valutan nu rent av för stark för euroländernas bästa.

Anseendet har med tiden ökat i takt med växelkursen och med ECB:s stadiga agerande. I januari 2002 infördes eurosedlar och mynt. Euron fanns inte längre bara elektroniskt. Ländernas gamla kontanter försvann och gjorde övergången mer oåterkallelig.

Fyra små ekonomier har också tillkommit efter starten. Och alla nio övriga östeuropeiska EU-länder har eurointräde som mål. Slovakien blir sannolikt den 16:e medlemmen i januari 2009.

Internationellt är euron nu oomtvistad som världens näst viktigaste valuta. En allt större del av valutareserverna i världens centralbanker hålls i euro. Andelen steg till 25 procent 2007 från 18 procent 1999. Dollarns andel är 65 procent och brittiska pundets 4 procent.

När det gäller stats- och företagsobligationer blir euron allt vanligare som denomineringsvaluta (33 procent mot dollarns 44 procent). Andelarna är ungefär desamma för euro-denominering av utlåningen från euroområdets storbanker till stater och företag utanför EU.

Euron används också alltmer för fakturering och vid betalning i internationell handel. Det gäller inte bara när euroländer är ena part utan också mellan två parter utanför euroområdet. På världens valutamarknader är euron den näst mest handlade valutan efter dollarn men före yenen och pundet.

I dessa tider av rekordsvag dollar spår vissa ekonomer att euron om tio-femton år tar över dollarns roll som ledande valuta. Europeiska centralbankens ståndpunkt är att varken driva på eller fördröja en större internationell roll för euron. Men med tiden är det naturligt att den kommer, anser man.

BENGT LJUNG