Ett dyrbart växtprojekt

Politikerna älskar kreditgarantiföreningar. På riksdagens hemsida upptar träfflistan sex sidor när man söker på ordet, från vänsterpartiet till moderaterna vurmas det. Och visst låter det fantastiskt när kreditföreningarna berättar om sig, det är företagare i en region som slår sig samman och stoppar in kapital i föreningen som går i borgen för medlemmarnas banklån. Mot en liten avgift förstås.

I stället för att gnälla om att det saknas riskkapital gör man något åt saken. Underifrån. Tillsammans. På privat initiativ.

Det är så kreditgarantiföreningarna beskrivs i medier och i riksdagen. Bland annat av biträdande näringsminister Ulrica Messing som visade skriftlig förtjusning i juni 2002:

“Arbetet med att skapa kreditgarantiföreningar är ett spännande inslag i arbetet med att underlätta kapitalförsörjningen för små och medelstora företag runt om i Sverige”.

Då hade s-regeringen beslutat stötta bildandet och byggandet av kreditgarantiföreningar med en miljon om året. De tre senaste åren har Nutek delat ut fem miljoner per år för ändamålet.

Våren 2003 gav miljöpartisten Ingegerd Saarinen sin bild av fenomenet:

“Det som explosionsartat håller på att hända ute i landet nu är att företagen går samman och tar krediter för varandra i kreditgarantiföreningar.”

Det var inte sant då. Och det är knappt sant nu. Visserligen har borgensverksamheten kommit i gång så sakteliga, men – med ett undantag som vi återkommer till – så handlar det i ringa mån om att företag hjälper varandra till riskkapital.

I de 18 kreditgarantiföreningar som tillsammans bildar Kreditgarantiföreningen i Sverige är det skattebetalarna som står för det mesta av riskkapitalet. Det är kommunerna som puttar in merparten av pengarna; insatserna från enskilda medlemsföretag, sparbanksstiftelser, fackföreningar och privatpersoner är den lilla delen.

Dessutom bidrar länsstyrelser, regionförbund, kommuner och EU med ytterligare skattemedel till själva driften av de regionala föreningarna. De har ofta en anställd verksamhetsledare som åker runt och träffar banker, företag och kommuner för att ragga kapital och medlemmar.

Explosionsartat, sa Ingegerd Saarinen i riksdagen 2003. I själva verket utställdes den första kreditgarantin vintern 2005. Kryddodlaren Mattias Dahlman fick borgen för 200 000 kronor till sitt företag Örtikultur i Brunskog.

Rent praktiskt gick det, och går det, till så här. Den borgenssugne, eller bara regionalpatriotiske, företagaren går med i kreditföreningen och betalar medlemsinsatsen om 5 000 kronor om företaget är litet. När han behöver låna vänder han sig till föreningen, presenterar sin affärsplan och redogör för sin ekonomi. Den ska vara i ordning.

Om föreningen gillar vad den ser kan den gå i borgen för som mest 60 procent av lånebeloppet och maximalt för 900 000 kronor. Rent formellt är det dock riksföreningen (med två anställda varav en med titeln vd) som fattar beslutet. I den poolas alla kreditföreningarnas kapital och där finns återförsäkringsgarantin given av Europeiska Investeringsfonden.

Nåväl, företagaren får sin borgen och betalar en avgift på mellan tre och fyra procent av lånesumman till föreningen. I Värmland 3,5.

– För kunden behöver det inte betyda den kostnaden. I bästa fall blir räntan på banklånet precis lika mycket lägre, säger Christina Lundqvist som är sprillans ny

vd för Värmlands kreditgarantiförening.

Hennes företrädare, Lena Bäcker, var fena på att skaffa sig och sin rörelse gott renommé. Till exempel har Dagens Industri, Entreprenör (Svenskt Näringslivs tidning) och den statliga landsbygdsutredningen beskrivit succén. “Värmlands tornado” var rubriken i DI, där Lena Bäcker karakteriserades som Värmlandsskogarnas Modesty Blaise förra våren. Först på sista raderna kom upplysningen att själva garantiverksamheten dittills uppgick till fyra miljoner sammanlagt för tio företag.

Det räckte för att utnämnas till succé och förebild. I den egenskapen ordnade värmlänningarna, med Nutekstöd, i oktober i fjol en rikskonferens om kreditgarantiföreningar, över 200 personer deltog. Då var borgenssumman uppe i åtta miljoner. En månad senare talade vd Lena Bäcker om att detta givit 60 nya jobb och bevarat 90 arbetstillfällen.

Det låter bra. Så bra att man undrar hur de räknar i Värmland.

Nya vd Christina Lundqvist vet inte. Hon räcker telefonluren till en av de två andra som arbetar på kreditgarantiföreningen, Lars-Erik Lång. Han har i alla fall jobbat där i ett år.

– Vi intervjuar dem när de söker garantier och frågar dem hur de tror det ser ut om ett, två och tre år. Då får man ett hum. Om 50 småföretagare säger att de om tre år kommer att ha fem personer till anställda var – då blir det 250 ny jobb, redogör Lars-Erik Lång.

Prognostiserade jobb alltså. Det kan ju stämma ändå. Men utvärderingar av EU-projekt säger att heltidsarbeten i projektansökningar inte uppstår i verkligheten. I alla fall inte alls i den omfattning som tänkt var.

I mitten av september i år hade Värmlands kreditförening gått i borgat för 22 miljoner kronor. Lars-Erik Lång tror att man landar på 30 miljoner vid årsskiftet. Det innebär att man är utom räckhåll för självfinansiering, att dra runt verksamheten på garantiavgifterna. Så vad är planen, när ska det ske?

– Vi vill ju täcka kostnaderna till 100 procent med avgifter. Men det är långt borta, i dag är vi bidragsfinansierade. Vårt mål är att klara självfinansiering till 2012, säger Christina Lundqvist.

Sveriges kreditgarantiförening, riksorganisationen som samlar ihop borgensåtagandena från regionerna – med undantaget vi kommer till – berättar i årsredovisningen för 2006 att garantisumman var 10,2 miljoner. Alltså nästan bara för Värmlandslån. Administrationen – med två anställda varav en med vd-titel – kostade 3,3 miljoner kronor. Intäkterna från garantiprovisionerna var 39 000 kronor.

Så vad är planen, när ska det gå runt? vd Joakim Bierfeldt går inte att nå på telefon, men så ska han sluta efter knappt två år för att helt ägna sig åt sitt fastighetsbolag. Hans efterträdare, Lars Björklund från Nordea i Örebro, börjar 1 oktober. Marknadschefen Mats Robertson pratar gärna om den “fantastiska expansionen”, om tre till fem ärenden i veckan, om gräsrotsrörelsen och hur Eskilstuna kommun gått in med 500 000 kronor i den sörmländska föreningen. Robertson tippar att man i år når en volym på 50 miljoner kronor i borgensåtagande. Men frågan om planen för självfinansiering hänskjuter han till styrelseordföranden.

Det är Karl-Erik Olsson – centerns förre jordbruksminister och EU-parlamentariker, numera senior advisor för kommunikationsföretaget Kreab. Hedersordförande har man också, centerns förre arbetsmarknadsminister (då Maud Olofssons chef) Börje Hörnlund.

– År 2009, säger Karl-Erik Olsson. Vi fördubblar garantibeloppen varje halvår räknar jag med. Vi behöver sätta av en procent av avgifterna till eventuella borgensinfrianden och en till administrationen. Då behöver vi en volym på 300 miljoner. Det är enkel huvudräkning.

Jodå, men den bortser från att de regionala kreditföreningarna har anställda och kostnader.

– Var och en tänker på sig och det är bara jag som tänker på mitt, skrattar Karl-Erik Olsson.

– Att de regionala kreditgarantiföreningarna också ska bli självbärande, det tar sannolikt längre tid. Men de får ju stöd av kommunerna och regionerna.

Nutek då, har möjligen Verket för näringslivsutveckling någon plan som man i egenskap av bidragsgivare stämmer av emot för att kunna säga att nu är det dags att sluta pumpa in statliga skattemedel? Nix.

Karin Östberg, som ansvarar för kapitalförsörjningsfrågor på Nutek, säger att man pratat både med näringsdepartementet och Sveriges kreditgarantiförening om saken. Minst tre år tar det innan verksamheten kan gå runt.

– Men det beror på vad man menar med att gå runt, en del av föreningarna kommer att behöva offentliga driftsbidrag länge till. Det här kräver rätt stora volymer.

– Jag tror så här, för att få ihop den kritiska massan kanske man behöver arbeta över de regionala gränserna. Håller man det på länsnivå blir det i många fall alldeles för smått, säger Karin Östberg.

Alltså. Med skattemedel betalar vi anställda missionärer som bildar kreditgarantiföreningar som oftast verkar på länsnivå. Det beskrivs som att föreningar består av företag som hjälper varandra att få lån. I själva verket är det skattebetalarna som står för det mesta av kapitalet, via kommunerna. Kartan säger ett och verkligheten ett annat. Med ett undantag.

I Övre Norrlands kreditgarantiförening kommer kosingen i huvudsak från medlemsföretagen. Visst har man uppvaktat kommunerna, men med måttlig framgång. Dessutom har man en i huvudsak ideell organisation. Ingen anställd verksamhetsledare, men en operativ styrelse. Administrationen kostade i fjol knappt 400 000 kronor. Borgensavgifter och serviceavgifter från medlemmar gav drygt 300 000 kronor. Nästa år slipper företagen serviceavgiften, bidraget från Nutek täcker upp.

– Det här är en underifrånrörelse. Besluten ska tas regionalt, det är en förtroendefråga. Liksom att vi inte ska ha en dyr överbyggnad, vi ska vara en ägarledd organisation och ägarna ska vara företagen, förklarar styrelseledamoten Ann-Mari Sandberg som svarar när man ringer föreningens telefonnummer i Lycksele. Hennes företag, Kontoret online, vann den utlysta upphandlingen av administrationstjänst.

Övre Norrlands kreditgarantiförening är inte med i riksorganisationen. Man har inte lust att betala för den administrationen, och man vill bestämma hemma. Göra själv, oavsett om det är vid Pite älva eller något annat vattendrag.

Hittills har man givit 78 borgensgarantier. Nu börjar det bli trångt om kapital. Genom riksorganisationen hade man kunnat få del av det sammanlagda kapitalet och återförsäkringen. Nu får man ragga pengar hemma i Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland.

– Vi har sagt till Sveriges kreditgarantiförening att vi drar vår gräns i Härnösand, förklarar Ann-Mari Sandberg och börjar nämna något om att vi har löften för… sedan hejdar hon sig.

– Äh, det är sådan himla stor skillnad mellan löften och expedierade pengar. Det är ingen idé att säga en, två eller fem miljoner kronor innan pengarna sitter på kontot. Och det är en lååång resa.

En gemensam erfarenhet har i alla fall kreditgarantiföreningarna i Värmland och Övre Norrland. Det där som politikerna sa i början, att borgen behövdes för att företagarna i glesbygd hade fastigheter som var så lågt värderade att de inte gick att använda som pant, det har föga att göra med motiven för garantisökarna. I stället handlar det om att företagarna vill slippa blanda in huset, sambon, svärfar eller arvtanten.

Mattias Dahlman i Brunskog, som var den första som fick borgen via Värmlands kreditgarantiförening, uttryckte det också så när han startade: “Jag vill inte sätta hela min familjs privatekonomi på spel genom att låta min sambo gå i borgen.”

Det är ett begripligt argument, sett ur företagarens perspektiv. Men den politiska frågan är om det är kommunernas sak, därtill påpiskade av delvis statligt avlönade verksamhetsledare, att gå i borgen för företagare? Knappast.

Övre Norrlands kreditgarantiförening har visat att det går väl så bra med minimalt offentligt stöd. Det är något för näringsminister Maud Olofsson att tänka på till nästa budget. För ingen av våra vanligaste lobbyorganisationer lär säga att nuvarande skatteinsatser är slösaktigt skräp. Svenskt Näringsliv och Företagarna säger det inte, eftersom deras medlemmar kan dra nytta av saken utan att det kostar organisationerna pengar. Facken klagar inte. I Värmland har såväl Metall som Sif satt in pengar. Och partierna älskar tanken på de solidariskt företagsamma kreditgarantiföreningarna så mycket att de hittills blundat för den kommunkapitala verkligheten. Men ska det finnas en framtid för kreditgarantiföreningarna, då gäller det att se ljuset från norr. Frivilligarbetslinjen i stället för bidragslinjen.

MALIN SIWE