Ett handelshus död

Tidigt måndag morgon förra veckan hade Carnegies mäklare och analytiker det obligatoriska morgonmötet inför börsens öppning. Som alltid gjordes en kort genomgång av vad som hänt under natten, vilka marknadspåverkande nyheter som väntades under dagen och vilka aktier man skulle hålla lite extra koll på.

Men det fanns något som alla tänkte på, men ingen vågade ta upp. Om bara några timmar skulle Finansinspektionens styrelse samlas för att besluta om Carnegies framtid. Alla kände också till att det pågick ett frenetiskt arbete för att rädda den tidigare så respekterade investmentbanken.

Till slut öppnade en naiv eller taktlös junior munnen och ställde den fråga som sysselsatte alla närvarande:

– Vad händer om vi blir av med tillståndet?

– Det finns inte på kartan! blev det självsäkra svaret från den chef som ledde mötet.

Nej, det gjorde det förmodligen inte för många av de runt 800 anställda i Carnegie. Men kartan är inte alltid identisk med verkligheten och när de två skiljer sig åt så är det som bekant verkligheten som har företräde. Klockan 15 på eftermiddagen drog inspektionen in Carnegies tillstånd och firman övergick i statens ägo.

Det här är historien Carnegies sista dagar som privatägd bank. Och om missförstånd, önsketänkande och dåliga affärer.

***

Avskedsfesten

Den 7 september förra året var det partaj med rocktema på Lisa-på-udden på Djurgården. Det var HQ Bank som hade personalfest och den var planerad sedan länge. Men den hade ändå tagit en lite oväntad vändning. Patrik Enblad, firmans vd sedan sex år, hade nämligen sagt upp sig plötsligt, så personalen passade på att ta avsked av honom.

Ännu mer oväntat var något som bara en person på festen kände till. Patrik Enblad avsåg att tillsammans med Anders Böös, hans företrädare på vd-posten i HQ, ansöka hos Finansinspektionen om prövningstillstånd för att få köpa en större post i Carnegie. Myndigheten gav grönt ljus och någon månad senare, i oktober, fick Patrik Enblad och Anders Böös möjlighet att köpa 12 procent av aktierna i Carnegie. Kursen låg kring 150 kronor. En tia för dyrt, tyckte de båda spekulanterna och tackade nej.

Finansduon gjorde i stället som flera andra vid den här tidpunkten, de startade en fond, Böös Enblad. Det finansiella klimatet blev visserligen allt sämre, men i juni i år hade fonden ändå lyckats samla ihop investerare som var intresserade av ett särskilt case: Carnegie. Aktien kostade nu bara omkring 80 kronor på börsen och i juni började Böös Enblad köpa aktier i investmentbanken. Under sensommaren hade innehavet ökat till knappt 5 procent, precis under den gräns då en investerare måste ge sig till känna genom ett flaggningsmeddelande. Att Böös Enblad hade köpt in sig i Carnegie var alltså fortfarande en hemlighet.

Största ägare i Carnegie var det finansiellt pressade Moderna Finance, som ägdes av det ännu skakigare isländska finansbolaget Milestone. Modernas vd Anders Fällman var ordförande i Carnegies styrelse. I början av oktober bjöd Moderna ut 5 procent av aktierna i Carnegie. Det anmäldes till Ekobrottsmyndigheten eftersom storägaren sålde mindre än fyra veckor före delårsrapporten. Men försäljningen var framtvingad av Modernas bank, en “fire sale”, som det kallas på aktiemarknaden och myndigheten hade därför inget att invända.

Böös Enblad bjöd i auktionen, men de fick inte posten. De bägge finansmännen gav dock inte upp. Bara tre veckor senare fick Carnegies katastrofala kvartalsrapport aktien att rasa.

I det läget hade Böös Enblad två möjligheter. Antingen sälja de aktier de ägde, ta förlusten och glömma affären så snabbt som möjligt. Eller så kunde de försöka skaffa sig ett inflytande över Carnegie och vända firman. Böös Enblad valde det senare och storköpte aktier. Det skulle visa sig vara fel beslut. Det fanns nämligen stora problem i Carnegie som aktiemarknaden, trots den svaga rapporten, ännu inte kände till.

***

Ett jobbigt samtal

Klockan var halv tre på eftermiddagen den 10 oktober och Carnegies vd Mikael Ericson började få klarhet i siffrorna som skulle presenteras vid delårsrapporten två veckor senare. Det såg illa ut. På flera sätt. Och nu var han tvungen att ringa ett telefonsamtal, som senare ska visa sig ödesdigert för hans redan prövade bank. Han lyfte luren och slog numret till Finansinspektionens vikarierande generaldirektör Erik Saers.

Under telefonsamtalet berättade Mikael Ericson om läget i banken för tillsynsmyndighetens högste chef. Han berättade om olika positioner och säkerheter som påverkade bolagets finansiella ställning. Likviditeten var klart ansträngd. Det hade diskuterats på ett styrelsemöte några dagar tidigare. Banken hade bland annat ett par stora engagemang med tveksamma säkerheter. Risken var helt enkelt överhängande att pengarna skulle ta slut.

För Erik Saers var beskeden om hur illa det stod till i Carnegie djupt oroande. Det var främst Carnegies ansträngda likviditet som var alarmerande, inte minst med tanke på problemen på interbankmarknaden som gjorde att banker hade svårt att låna av varandra. Särskilt situationen på Island och i Baltikum gjorde att Finansinspektionen hade höjt beredskapen.

– Egentligen är det vid det här tillfället som det börjar blåsa för företaget. Men då hade jag inte riktigt förstått att det gick mot sanktion eller att tillståndet kunde dras in. Då var vi mer fokuserade på hur det såg ut riskmässigt för bolaget, och även för det finansiella systemet, säger Erik Saers när han träffar Affärsvärlden en månad senare.

Finansinspektionen har två separata uppgifter i förhållande till Carnegie. FI håller koll på att banken är solid, som en del av sin övervakning av det finansiella systemet. Men Finansinspektionen är också en tillsynsmyndighet. Och sedan ett år var Carnegie satt under särskild tillsyn efter förseelser som redan då kunde ha slutat med indraget tillstånd. Den gången blev det en kraftfull varning, 50 miljoner kronor i böter och sparken för styrelse och vd.

Det fanns tecken på att Carnegie fortfarande slarvade med rutiner och hade tagit för stora risker. I synnerhet gällde det en särskild kund, den jämtländske finansmannen Maths O Sundqvist, som hade en kredit på upp till 4,25 miljarder kronor hos Carnegie. Pengarna skulle Maths O Sundqvist ha för att köpa på sig stora poster i flera börsbolag, och som mest var 4 miljarder av krediten utnyttjad.

Redan i januari i år hade Carnegies revisionskommitté diskuterat den stora exponeringen. Engagemanget minskades också under våren. Men på sommaren föll aktiekurserna ytterligare och positionen gick åter över gränsen för vad som var tillåtet. Vid styrelsemötet den 16 juli beslöts att exponeringen skulle minskas så att den gick under den tillåtna gränsen.

Finansinspektionen hade redan den 7 juli informerats om att lånen till Maths O Sundqvist innebar ett brott mot reglerna. Exponeringen innebar en stor risk för Carnegie, men sådant händer emellanåt även i de bästa banker och Carnegie vidtog ju åtgärder. Men nu i oktober dök åtagandendet mot Maths O Sundqvists åter upp. Ännu en gång hade hans belåning sprängt tillåtna ramar. Det var förbryllande. Var inte den saken åtgärdad? Tydligen inte. Och det skulle bli värre.

Erik Saers, chefen för marknadstillsyn, hade tagit över som generaldirektör i slutet på maj, när Ingrid Bonde sade upp sig för att bli chef för pensionsjätten AMF. Den 48-årige tidigare vd:n för nätmäklaren Avanza hade kastats rakt in i den globala kreditkrisen. Ett enormt tryck riktades mot inspektionen som nu satte flera team på att specialgranska Carnegie.

Det fanns skäl att följa utvecklingen dag för dag. Under oktober gick botten formligen ur världsbörserna, vilket skickade ned värdena på Maths O Sundqvists aktier ytterligare och Carnegies situation blev allt mer prekär.

Även på Carnegie våndades man förstås. Situationen var nämligen högst oklar kring de panter som den hårt pressade Maths O Sundqvist hade lämnat. Som säkerhet för en del av lånen hade Carnegie fått aktier i jämtlänningens norrländska fastighetsbolag Norrvidden. Men något hade gått fruktansvärt snett. Den 7 oktober hade nämligen Handelsbanken tagit Norrviddens dotterbolag i pant för lån till Maths O Sundqvist – och därmed fått en högre prioritet på sin fordran.

Carnegies panter var mjukare och bestod av en så kallad negativklausul på dotterbolagen där fastigheterna är placerade. I vanliga fall fullt tillräckligt. Dock inte den här gången.

– De är duktiga bankmän på Handelsbanken. De har gått in och riktat en picka mot Maths O Sundqvist och sagt: Skriv på här. Och så pantsatte han dotterbolagen hos Handelsbanken. De är ju en dubbelpantsättning, det får man inte göra. Men resultatet blev att Handelsbanken snodde 1 miljard från Carnegie, säger en källa.

Carnegie ska ha fått omedelbar kännedom om detta. Frågan är dock vad Finansinspektionen kände till. Måndagen den 20 oktober diskuterade Carnegies ordförande Anders Fällman och bankens revisor hur den eventuella kreditförlusten skulle hanteras i bokslutet. Visste de om dubbelpantsättningen? Det har inte gått att klarlägga. Revisorernas besked blev i alla fall att det inte behövdes någon reservering. Parallellt förde styrelsen en diskussion med Finansinspektionen om hur de skulle redovisa saken. Tre dagar senare, dagen innan kvartalsrapporten släpptes, bestämde sig styrelsen för ändå göra reserveringen. Det gjordes en reservering på 1 miljard kronor för Maths O Sundqvists engagemang i banken.

Fredagen den 24 oktober blev en nattsvart dag för Carnegie. Niomånadersrapporten med miljardnedskrivningen slog ned som en bomb. Aktien föll med 34 procent. Även om banken anonymiserade sin kund, stod det snabbt klart för omvärlden att det var Maths O Sundqvist det handlade om. I rapporten stod det dock inget om att problemen kring panterna. Inte heller att banken hade problem med likviditeten.

Parallellt hade en annan akut kris utlösts när en redan restriktiv kreditmarknad på fredagen helt slutade att låna ut till Carnegie. På kvällen ringde Mikael Ericson upp Anders Fällman och berättade att Nordea hade dragit in sin lånelina. Om inget gjordes skulle banken gå omkull. För att klara den dagliga finansieringen fanns bara ett val: att be om ett nödlån av Riksbanken.

Men likviditetssituationen var inte den enda krisen. Under fredagen, när Mikael Ericson var på väg hemåt, ringde Finansinspektionens chefsjurist Joakim Schaaf och bad Carnegiechefen komma över. Klockan hade då hunnit bli nio på kvällen. Väl framme på Brunnsgatan kom det tuffa besked. Hans bank var nu föremål för ett sanktionsärende – igen. Med andra ord: Tjänstemännen hade utrett Carnegie, och om några veckor skulle styrelsen fatta beslut om eventuella sanktioner. En mycket allvarlig situation för en redan varnad bank.

Lördagen den 25 oktober diskuterade ordförande Anders Fällman och vd Mikael Ericson lånebehovet. De kom fram till att 300 miljoner kronor behövdes, kanske 500 miljoner. Be om en miljard så har vi marginal, sa Anders Fällman. Carnegie meddelade därefter Riksbanken.

Under söndagen beslutade Riksbanken att ge Carnegie 1 miljard kronor i lån. Men Riksbanken ställde motkrav. Förutom räntan på lånet tvingades Carnegie lämna i princip hela bolaget i pant: dotterbolagen Carnegie Investment Bank och försäkringsmäklaren Max Matthiessen. Carnegies vd kunde då knappast ana hur snabbt panten skulle tas i anspråk.

Samma dag träffade också Carnegies jurister Joakim Schaaf (som var ställföreträdande generaldirektör på FI, Erik Saers var i Florida). Och på kvällen vandrade större delen av Carnegies styrelse upp till Brunnsgatan. Finansinspektionen ville nu höra deras synpunkter och få en förklaring på ett antal oklarheter, den viktigaste var hur den otillåtna exponeringen mot Maths O Sundqvist hade tillåtits bli så stor. Som mest var den tre och en halv gånger större än tillåtet. Nästan hela kapitalbasen kunde ha utplånats i värsta fall.

– Det här var inte droppen som fick bägaren att rinna över. Det var ett vattenfall. Bara den otillåtna exponeringen och handhavandet av den betyder en sanktion från oss. Och så sitter de redan med en varning, säger Erik Saers.

På måndag morgon den 27 oktober, innan börsen öppnat, lämnade Joakim Schaaf personligen över Finansinspektionens utredning. Därmed var det formellt. Carnegie fick en vecka på sig att svara. Klockan åtta gick Carnegie ut med nyheten om Riksbankslånet. Och en dålig start på veckan blev snart sämre. En timme senare gick ytterligare ett plågsamt pressmeddelande ut, denna gång om Finansinspektionens utredning.

– En bank får sällan en andra varning av oss. Om de blev av med tillståndet skulle det påverka aktiekursen. De var tvungna att meddela marknaden om att de var föremål för ett sanktionsärende, säger Erik Saers.

Och ytterligare en timme senare var det dags igen. I ett tredje pressmeddelande meddelades det att Goldman Sachs hade anlitats med uppdrag att hitta ny ägare. Omedelbart.

Carnegieaktien föll med 54 procent under måndagen. Men det var bara början.

***

Vädjan i morgonsoffan

Anders Böös och Patrik Enblad hade hållit sitt ägande i Carnegie hemligt. Men efter Carnegies katastrofrapport fredagen den 24 oktober dammsög duon marknaden på aktier och näst intill fördubblade fondens innehav.

På fredagskvällen valde finansduon att berätta om sitt ägande för Carnegies styrelse. Deras rådgivare på Lenner & Partners ringde upp vice ordförande Jan Kvarnström för att berätta att Böös Enblad satt på drygt 9 procent av aktierna och ville inleda diskussioner med styrelsen.

Carnegies styrelse var först misstänksam och undrade vad duon ville. Ordförande Anders Fällman bad om ett skriftligt besked, att presenteras på styrelsemötet, som skulle hållas på söndagen. Anders Böös och Patrik Enblad svarade och föreslog en garanterad nyemission och en ny huvudägare som skulle ta hand om både eventuella hål i balansräkningen och bidra till att återställa förtroendet för det sargade Carnegie.

Klockan 12.50 på måndagen flaggade Böös Enblad för 9,2 procent av aktierna i Carnegie. Nu visste alla. Flaggningen satte i gång en klappjakt från media.

Efter att ha talat i sin mobiltelefon nära nog oavbrutet under mer än ett dygn var det bara att ge upp. Patrik Enblad avbröt sin semester med familjen i Dubai och flög hem. Han landade tidigt på tisdagen den 28 oktober på Arlanda.

Carnegie hade nu blivit nyhet nummer ett i Sverige. På onsdagen fick den välformulerade och mediale Patrik Enblad sitta i SvT:s morgonsoffa och berätta om sina planer för banken. Med allvarlig min förklarade finansmannen att han ville sträcka ut en hjälpande hand och rädda Carnegie. Då hade styrelsen ännu inte svarat på fondens brev. Men morgonsoffan fick avsedd effekt.

Senare samma dag fick Anders Böös och Patrik Enblad träffa Carnegies styrelse. Den representerades av Björn C Andersson och Jan Kvarnström samt rådgivare från Goldman Sachs. En lång rad frågor diskuterades, allt från Carnegies framtid till rena processfrågor. Parterna kunde dock inte enas. Vid ett nytt möte dagen därpå på Lenner & Partners kontor på Jakobsbergsgatan, några hundra meter från Böös Enblad-fondens kontor vid samma gata, fortsatte diskussionen. Från Carnegielägret deltog nu också ordföranden Anders Fällman.

Nu var stämningen bättre, och parterna enades om att Anders Böös och Patrik Enblad skulle göra en due diligence. Det vill säga att, under sekretess, få tillgång till icke offentliggjord information om bolaget. Fondduon fick träffa ett antal nyckelpersoner på firman, och fick tillgång till ett så kallat datarum, en plats med dokument om Carnegie som ställts i ordning särskilt för dem.

Numera är det vanligt att ha virtuella datarum, för att kunna ge intressenter tillgång till hela eller delar av dokumentationen via internet. I Carnegiefallet fanns det dessutom flera fysiska datarum, varav åtminstone ett i ett konferensrum i närheten av Stureplan. Från torsdagskvällen den 30 oktober var detta ockuperat av ett stort team från Böös Enblad-fonden.

Där fanns, förutom rådgivarna från Lenner & Partners, även revisorer, advokater och några investerare. Totalt var det 15-20 personer som arbetade med att försöka begripa i vilket skick Carnegie, kodnamnet i projekten var Porter, befann sig. Enligt uppgift ska bland annat finländska Sampo ha gjort en due diligence i samförstånd med konsortiet.

Successivt bör de nu ha förstått att läget var värre än deras värsta farhågor.Under allhelgonahelgen, den 1 till 2 november, bodde Böös Enblad-teamet i praktiken i datarummet på Grev Turegatan. Enda gångerna de gick ut var för möten på Carnegies huvudkontor i Ivar Kreugers gamla tändstickspalats på Västra Trädgårdsgatan. Där träffade de bland andra Carnegies nya finanschef Kristina Schauman och likaså färske riskchef Anders Karlsson.

På söndagseftermiddagen den 2 november var det dags att presentera analysen för styrelsen i Carnegie. Enligt uppgift utgjorde Anders Böös framställning “en systematisk pulverisering” av bolaget. Stämningen i rummet blev direkt frostig.

När finansduon Anders Böös och Patrik Enblad lämnade Carnegiekontoret på kvällen lär de ha varit tveksamma till om det skulle bli någon fortsättning. Men det var en felbedömning. Sent på söndagskvällen fick Böös Enblad-fondens huvudrådgivare Lars Lenner ett överraskande samtal. Carnegies styrelse lämnade beskedet: “Vi kör”. Anders Böös och Patrik Enblad skulle snart få fler rejäla överraskningar.

***

Time for change

Onsdag den 5 november vaknade världen till nyheten att demokraten Barack Obama hade valts till president i USA. Det inspirerade Anders Böös och Patrik Enblad i jobbet med en räddningsplan som fick kodnamnet Time for change, efter Barack Obamas paroll.

Time for change handlade delvis om att Carnegie skulle syssla mindre med aktiviteter som kräver stort riskförande kapital, som utlåning och handel i egen bok. Det skulle bli mer fokus på basverksamhet som mäkleri, rådgivning och kapitalförvaltning. De skulle återinföra hygien i bolaget, ledning, styrning, kontroll, uppföljning och santioner. Saker som i normala fall är självklara, men som hade klara brister i Carnegie. I Time for change-planen fanns också idéer om den långsiktiga finansieringen och hur Carnegie skulle betala igen nödkrediten från Riksbanken:

* Carnegie skulle göra en riktad nyemission på 400 miljoner kronor. Inledningsvis var tanken att flera nya aktieägare skulle dela på den här biten.

* De gamla aktieägarna i Carnegie skulle skjuta till 775 miljoner i en företrädesemission som var fullt garanterad av bland andra Gustaf Douglas bolag

Wasatornet, Bure, Alecta och Böös Enblad.

* SEB skulle vara konsortiets husbank.

Dessutom skulle den gamla styrelsen bytas ut. Som ordförande i den nya styrelsen föreslogs bankmannen Jacob Palmstierna. Anders Böös, Björn Björnsson (med stor erfarenhet från städarbeten i bland annat Skandia) och den finlandssvenske finansmannen Georg Ehrnrooth var andra styrelsenamn.

Patrik Enblad skulle bli ny vd för Carnegie. Mikael Ericson ansågs visserligen ha gjort mycket för att rensa upp i den Carnegiekultur som hade lett till tradingskandalen ett år tidigare. Men han hade inte helt lyckats bemästra bankens många självständiga, för att inte säga självsvåldiga mellanchefer. Mikael Ericson beskrivs som en rättrådig och tung bankman. Samtidigt en trevlig kille, men mer som en gympalärare än en ledare som får saker – även obehagliga sådana – att hända.

Time for change-planen paketerades i Carnegieröda mappar och spreds till berörda. Klockan 16 på torsdagen den 6 november var investmentbanken Goldman Sachs, som styrelsens rådgivare, uppe hos Riksbanken på Brunkebergstorg och drog planen. Sveriges centralbank var ju i det läget Carnegies främste finansiär.

Samma kväll smällde en bomb i det konsortium som Böös Enblad hade samlat ihop. Det visade sig att Carnegie förde en parallell diskussion med en annan intressent, och inte vilken som helst. Anders Böös och Patrik Enblads tidigare arbetsgivare HQ Bank hade varit på Riksbanken tidigare under dagen och dragit sin egen plan för Carnegie.

HQ-gänget, med vd Mikael König och vice vd Fredrik Crafoord i spetsen, hade fem dagar tidigare fått tillgång till Carnegies böcker i ett virtuellt datarum. De hade en helt annorlunda strategi än Anders Böös och Patrik Enblad.

Tanken var att lägga ett bud på hela Carnegie och betala med HQ-aktier. Synergierna var uppenbara. Tillsammans skulle HQ och Carnegie kunna bli en konkurrenskraftig aktör på den nordiska finansmarknaden. Och inte minst viktigt: HQ hade redan en fungerande riskhantering på plats. Å andra sidan är HQ en betydligt mindre aktör än Carnegie.

HQ hade emellertid något som Böös Enblad saknade: ett avgörande ägarinflytande.

Båda lägren uppfattade det som att Riksbanken gav signaler om vikten av en tydlig och tongivande ägare, helst med branschkunskap. Storägaren skulle kontrollera mer än 20 procent i bolaget, helst mer. Frågan var därför naturlig: Kunde inte de båda privata alternativen slå sina påsar ihop?

De båda lägren träffades under torsdagen och fredagen och diskuterade olika former av samarbete. Även om det i HQ:s ägarled finns de som inte har förlåtit avhopparna var stämningen god och arbetet konstruktivt. Parallellt med HQ-spåret försökte finansduon Anders Böös och Patrik Enblad också hitta en annan investerare som skulle uppfylla Riksbankens krav och ta hela den riktade nyemissionen.

De hittade finansmannen Patrik Tigerschiöld, vd på investmentbolaget Skanditek och ordförande för kassastinna Bure Equity. Han erbjöd sig att ta ledningen i konsortiet genom att låta Bure investera 400 miljoner kronor. Bure skulle därmed få 22 procent i Carnegie.

Om de båda privata alternativen verkligen kände till hela bilden om läget i Carnegie är oklart.

Måndagen den 3 november klockan 16.45 hade Carnegie till sist svarat på Finansinspektionens kritiska rapport, den så kallade yttrandeskrivelsen som hade lämnats över en vecka tidigare. Först nu fick FI full insikt i hur Carnegie hanterat sitt stora engagemang till Maths O Sundqvist.

Inför ett styrelsemöte i Carnegie under sommaren hade engagemanget minskats genom att Maths O Sundqvist hade sålt aktier på termin (med leverans och betalning i framtiden) till sina vuxna barn. Med denna märkliga manöver kunde han sälja aktier i bolag där han var insider precis före rapporten, trots att han egentligen inte fick det.

– Åtgärden beskrevs för styrelsen som att aktierna hade sålts till de myndiga barnen som var utanför flaggningsreglerna. Därefter kunde de sälja aktierna över börsen utan att det uppstod ett säljtryck i aktien och att kunden inte skadades om denne var underkastad handelsförbud som insider, säger Anders Fällman.

Men det visade sig också att barnen hade rätt att sälja tillbaka aktierna till Maths O Sundqvist. Och i mitten av oktober hade miljardären köpt tillbaka aktierna. Dessutom hade han, som borgensman för barnen, hela tiden varit betalningsansvarig för lånen som hade finansierat aktieköpen.

Carnegie hade – medvetet eller omedvetet – lurat Finansinspektionen. Enligt Anders Fällman kände styrelsen inte till terminsupplägget. Finansinspektionen utesluter dock inte att styrelsen var insatt.

Så antingen hade Carnegie medvetet försökt dölja den otillåtna exponeringen. Eller så hade ledning och styrelse ingen kontroll över verksamheten. Oavsett vilket beseglade sannolikt uppgifterna om terminsaffären Carnegies öde.

***

Toppmötet

Exakt vad det var som fick den snabbtänkte och trevlige HQ-chefen Mikael König att lägga i full back är oklart. Antagligen var det tidsbrist. Att få full kontroll på Carnegies komplexa räkenskaper på en vecka var omöjligt.

På söndagen stod det i alla fall klart att det skulle bli Bure och Patrik Tigerschiöld som blev ankarinvesteraren i Anders Böös och Patrik Enblads konsortium. HQ skulle fortfarande finnas med, men endast som en av flera garanter i företrädesemissionen.

Nu blev det bråttom. Under söndagen den 9 november for folk från Lenner & Partners runt och samlade in underskrifter från de många parterna i garantikonsortiet. Först vid 15-tiden var planen, Time for change, spikad.

Klockan 15.30 på eftermiddagen vandrade ett entourage bestående av bland andra Anders Böös, Patrik Enblad, Bures ordförande Patrik Tigerschiöld och Carnegies ordförande Anders Fällman upp till Finansinspektionen för att lägga fram sin plan för Erik Saers och hans medarbetare.

Erik Saers hade redan tidigare meddelat att han inte skulle säga någonting vid mötet. Finansinspektionens styrelse skulle dagen efter fatta sitt beslut i fallet Carnegie.

I vilket fall som helst var konsortiet övertygat om att de hade en lösning som skulle tillfredsställa myndigheterna. Den känslan förstärktes vid det möte på Riksbanken som var nästa stopp för garantikonsortiet. Strax före klockan 17.00, när höstmörkret sänkt sig över Stockholm, trängde gänget från Carnegie sig igenom säkerhetsslussarna på Brunkebergstorg och blev hänvisade till direktionsrummet, där de skulle presentera sin Time for change-plan för Riksbankens och Riksgäldens representanter.

– Det var som ett toppmöte. Där satt höjdarna från de olika myndigheter runt bordet, flankerade av sina tjänstemän på raden bakom, säger en som var med.

Carnegiefolket hade tidigare mest haft kontakt med Lars Nyberg. Men han var på konferens i São Paolo med riksbankschefen Stefan Ingves. I stället var det direktionsmedlemmen Svante Öberg som var den främste företrädaren för Riksbanken. Från Riksgälden var generaldirektören Bo Lundgren på plats.

Carnegiesidan upplevde det som att de fick bra respons från Riksbanken och Riksgälden. Att de hade vidtagit de åtgärder som myndigheterna efterfrågat. De hade nu en tydlig ankarinvesterare i Patrik Tigerschiölds Bure. Det Göteborgsbaserade investmentbolagets fickor var djupa. Därifrån skulle det gå att hämta mer kapital om det visade sig nödvändigt.

Patrik Tigerschiöld hade dessutom erfarenhet, han hade suttit i Carnegies styrelse under en kortare period ett år tidigare och hade insikt om bankens problem.

– Detta är vad Finansinspektionen vill se, sa alla, uppger en källa.

Sent på söndagskvällen var det styrelsemöte i Carnegie. Patrik Enblad var med. Enligt uppgift ska han ha agerat och blivit bemött som den vd de alla trodde att han snart skulle vara.

Dessutom hade Patrik Enblad och Anders Fällman kallats till ett möte på Riksbanken kommande tisdag, för att diskutera den framtida likviditetsplaneringen. Riksbanken var givetvis intresserad av att veta exakt när den skulle få tillbaka sitt lån till Carnegie, om Time for change-planen blev verklighet.

När söndagen summerades tyckte sig konsortiet ha fått klart positiva signaler. Det skulle nog ordna sig med Finansinspektionen.

Vad de inte visste var att tjänstemännen på Finansinspektionen, med Erik Saers i spetsen, redan på torsdagen hade formulerat en rekommendation till sin styrelse. Och den var inte vad Anders Böös och Patrik Enblad hade hoppats på.

***

Domen faller

När statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Mats Odell och de andra samlades för det specialinsatta regeringsmötet i Rosenbad var det en fråga som stod i centrum. Klockan åtta på måndagsmorgonen klubbade regeringen beslutet att Riksgälden skulle få låna ut högst 5 miljarder kronor till Carnegie. Därmed hade Riksgälden rätt att ta över Carnegies lån från Riksbanken. Ett Carnegie utan tillstånd riskerade att bli ett svenskt Lehman Brothers. Den analysen gjorde Riksgälden, Riksbanken och finansdepartementet. Klassisk krishantering. De förberedde sig på det värsta.

Eftersom Riksbanken inte får låna ut pengar till insolventa banker var det upp till regeringen att rädda Carnegie om tillståndet drogs in. Planen var enkel. Om FI upphävde Carnegies tillstånd så skulle Riksgälden ta över Riksbankens lån, liksom panterna. Det betyder att Riksgälden i så fall skulle äga hela verksamheten i Carnegie. Kvar skulle bli ett tomt börsbolag.

Samtidigt stoppades på Finansinspektionens uppmaning handeln i Carnegieaktien före börsens öppning.

Sjunde AP-fondens vd Peter Norman stod sedan fyra dagar redo att ta över som ny ordförande. Riksgäldsdirektör Bo Lundgren sade dock till honom så sent som på måndagsmorgonen att Carnegie nog skulle få behålla tillståndet.

Bo Lundgren minns att han fortfarande var högst osäker på vilket beslut Finansinspektionens styrelse skulle fatta.

– Det var en beredskapsåtgärd helt enkelt. För egen del trodde jag både på söndag kväll och på måndag morgon att det var en fifty-fifty-chans att Finansinspektionen skulle landa i ännu en kraftig varning, men att Carnegie skulle få behålla tillståndet.

Strax före klockan 11 troppade styrelsemedlemmarna i Finansinspektionen in i konferensrummet Söder på Brunnsgatan. Ordföranden, den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, öppnade mötet som skulle snart skulle skriva svensk finanshistoria. Framför honom satt bland andra förra Föreningssparbanken-vd:n Birgitta Johanssson-Hedberg och FI:s generaldirektör Erik Saers och ytterligare fyra ledamöter.

Eftersom det var ett ordinarie möte var det fler punkter på agendan. Carnegie var dock en av de första för dagen. Ganska tidigt stod det klart vilket beslutet skulle bli.

De diskuterade fallet Carnegie under totalt en timme och en kvart. Det var kortare tid än förra gången styrelsen hade Carnegie på bordet, drygt ett år tidigare. Vid halv ett stod det klart. Tillståndet drogs tillbaka. Styrelsen tog en kort paus. Erik Saers gick upp till sitt kontor och kallade till en presskonferens, som skulle börja klockan 15.

När ordförande Bengt Westerberg nu reflekterar över beslutet poängterar han att Carnegie fick en chans för ett år sedan. Banken blev varnad i stället för att förlora tillståndet. Nu hade bolaget ytterligare en gång hamnat i en lika graverande situation.

– I det läget var beslutet självklart. De hade en varning sedan tidigare. Även när vi ger en varning finns grund för att dra tillståndet.

Han bekräftar också att Finansinspektionens styrelse kände till Böös Enblads räddningsplan, men att den inte hade avgörande betydelse.

– Den påverkade inte bedömningen, säger Bengt Westerberg.

Han tycker inte heller att FI har förhastat sig i sitt beslut. Men inte heller agerat för sent som en del kritiker hävdat.

– I sådana här lägen blir vi lite som en domstol och måste vara väldigt noggranna. Vi måste vara säkra på att inte göra ett misstag, säger han.

Strax före halv tre förklarade Bengt Westerberg mötet avslutat. Nu var det bråttom. En halvtimme senare skulle världen informeras på presskonferensen. Mycket måste vara klart innan dess.

Enligt Finansinspektionen ringde chefsjurist Joakim Schaaf klockan 14:29 till Carnegie med det dystra beskedet. Samtalet från FI togs emot av vd Mikael Ericson på huvudkontoret på Västra Trädgårdsgatan. Mitt emot honom satt ordföranden Anders Fällman. Ska vi lägga ned verksamheten? frågade Mikael Ericson och fick besked att panterna skulle lämnas över till Riksgälden som tog över ägandet.

Minuten efter att det var gjort skulle Carnegie få tillbaka tillståndet. Panten skulle tas i anspråk. Då ägde staten Carnegie Investment Bank och Max Matthiessen. Aktieägarna hade förlorat om inte allt, så nästan allt.

Klockan 15:00 faxade Riksgälden ett officiellt meddelande till Carnegie om att panten togs i anspråk. Därmed var transaktionen klar. 15:02 togs ägandet över. Under tiden väntade Erik Saers och Joakim Schaaf otåligt på beskedet från Riksgälden. Samtalet med beskedet nådde generaldirektören till sist och tre minuter över tre lämnade Erik Saers ifrån sig mobiltelefonen, och ställde sig framför journalistkåren.

– Vi har i dag haft styrelsemöte i Finansinspektionen och där hanterat frågan om en sanktion mot Carnegie. Där fattades beslut om att dra tillståndet för Carnegie, sade han.

Ett sus gick genom publiken. En tvåhundraårig svensk institution hade just fått sin dödsdom.

Epilog

“it waznt me”

Men historien om Carnegie är förstås inte slut. Nu ska de dotterbolag som staten äger säljas. Dessutom följer sannolikt en rad juridiska processer. Inte minst gäller det Carnegies styrelse. Några frågor återstår också att besvara. Till exempel den om hur Maths O Sundqvists fastigheter kunde pantsättas i två banker.

En annan fråga är hur Carnegie och Böös Enblads konsortium kunde känna sig så säkra på att deras plan skulle rädda tillståndet. En timme före dödsbudet från FI sade Anders Fällman och Mikael Ericson på Carnegie till varandra att det nog skulle bli allvarlig kritik från FI, en varning kanske. Men inte mer. En förklaring är att de hade uppfyllt ett krav som de trodde var helt avgörande. De hade hittat en ny storägare i Bure Equity.

Anders Fällman tolkade också Riksgäldens Bo Lundgren som att det inte fanns några planer på att förstatliga Carnegie. Tre dagar innan just detta skedde talade de i telefonen.

– Han sa: “Jag kan försäkra dig, Anders, att staten inte har något intresse av att ta över Carnegie. Det är bara ifall det går helt snett. Vi stödjer att ni försöker hitta en privat lösning”, säger Anders Fällman.

Men det är tydligt att Carnegiesidan inte riktigt förstod Finansinspektionens roll, även om flera av de inblandade säger att de visste att FI är en självständig myndighet, men de tycks ha missförstått kopplingen till Riksbanken och de andra statliga organen.

– Vi hade inte förstått politiken i det här, säger en källa.

Frågan är om de inte snarare överskattade politikens roll i det hela. Det handlade helt enkelt om myndighetsutövning.

Carnegiesidan hade också missuppfattat vikten av att banken tidigare hade fått en varning. Den hade fått ett gult kort. Men precis som i fotboll innebär ytterligare ett gult kort utvisning. Konsortiet var helt fokuserat på framtiden, möjligheterna och att rädda Carnegie.

– Myndigheterna valde att fokusera på dåtiden som vi inte var del av. Vi försökte rädda en bank och fokusera på framtiden, säger Patrik Enblad i dag.

Framtiden, ja. Hur ter den sig nu? Mycket hänger på när och hur Riksgälden lyckas sälja dotterbolagen och vad som händer med personalen. Att det finns en enorm frustration i leden över det som har hänt går inte att ta miste på. Så här skrev Carnegies mäklarchef Jon Jonsson i ett morgonmail till kunderna dagen efter förstatligandet:

“It waznt me… Carnegie har förlorat tillståndet, FI har skrivit en 30 sidors rapport som sågar oss vid fotknölarna, åtminstone 1 000 miljoner är förlorade och aktieägarna har blivit utwipade. Men ingen får gå från Carnegie. Ingen är skyldig eller ansvarig. Det är ju en skandal i sig. Vad är det för jävla dagis som bedrivs? Do something.”