EU-kommissionen förklarar el-krig

Droppen som fick bägaren att rinna över föll förmodligen klockan 22.30, lördagen den 4 november i fjol. Den nybyggda lyxkryssaren M/S Norwegian Pearl var på väg från varvet i Papenburg i nordvästra Tyskland längs Ems-floden till Nordsjön. När fartyget passerade en 380 000 volts kraftledning över floden stängde energibolaget Eon av den av säkerhetsskäl.

Plötsligt inträffade ett strömavbrott som orsakade mörklägging för 15 miljoner människor i Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Spanien.

Måttet var rågat. Energibolagen i Europa hade haft fria tyglar länge nog och inte skött sig. Med allt högre energipriser, allt osäkrare leveranser från opålitliga länder och en allt viktigare kamp mot växthuseffekten var slutsatsen i regeringskanslier runt kontinenten att energimarknaden inte kunde lämnas åt energibolagen.

Den europeiska energimarknaden betraktas numer som ett katastrofområde. Trots avreglering domineras de nationella marknaderna fullständigt av några få jättar, de gamla monopolen, som motarbetar förändring. Under lång tid har energibolagen underinvesterat, ibland för att strypa uppstickares tillgång till nätkapacitet så att de inte kan konkurrera. Näten är sårbara lapptäcken. Flaskhalsar inom och mellan EU-länderna gör att inre marknaden för energi inte fungerar. Marknaderna är dåligt genomlysta och kunderna misstror prisbildningen. Omställningen bort från kol och olja går långsamt, liksom effektiviseringen. Nu krävs krafttag.

Den energiplan som EU började arbeta på vid toppmötet i Hampton Court i oktober 2005 har fått förnyad kraft. Med Tyskland som EU-ordförande sedan nyår har arbetstakten skruvats upp. Mötesfrekvensen i olika arbetsgrupper är frenetisk för att komma till beslut i vår. Inget annat frågekomplex är nu hetare i EU-samarbetet än klimatfrågan och energimarknaden.

Takthöjningen ledde till att kommissionen den 10 januari lade fram ett färdigt förslag till energiplan. Den 6 februari kommer EU:s energikommissionär Andris Piebalgs till Sverige för att sälja in kommissionens beska medicin. Hittills har det svenska intresset varit ljummet – det rör nog inte oss så mycket, har inställningen varit. Men det är snabba ryck. Den 15 februari träffas energiministrarna och den 8-9 mars är det dags för EU-toppmötet att fatta beslut.

Redan för ett år sedan konstaterade konkurrenskommissionär Neelie Kroes stora brister i konkurrensen på energimarknaden. Hon inledde då en offensiv mot energibolagen. Kontrollen av företagssammanslagningar har blivit hårdare. Men när det gäller att hindra starka oligopol är det redan för sent. Neelie Kroes har också intensifierat jakten på olagliga karteller och missbruk av dominerande ställning — när jättarna klämmer åt små konkurrenter. För att utreda misstankar om sådana konkurrensbrott gjorde kommissionen tillslag den 12 december i Tyskland hos Eon, RWE, EnBW och Vattenfall för att leta bevis.

Kommissionens slutsats när den la fram sin energiplan var att det inte räcker att försöka tukta en och annan avart med vanlig konkurrenspolitik. EU måste angripa själva strukturen på energimarknaden.

Det mest kontroversiella förslaget från kommissionen är att bryta isär energibolagen, så att samma energikoncern inte får äga både produktion och transport av energi (ownership unbundling). Många av elbolagen har i dag en så kallad vertikal integrering som ger möjligheter att utestänga konkurrenter, utnyttja flaskhalsar till sin fördel och korssubventionera konkurrensutsatt verksamhet med inkomster från monopolverksamhet. De integrerade bolagen får en enorm marknadsmakt och kan tjäna grova pengar.

Ett mildare alternativ till ägardelning för att komma åt maktpositionen är att låta ett fristående bolag, en självständig systemoperatör, driva stamnätet. I Sverige gör det statliga affärsverket Svenska Kraftnät redan det. (Det lilla svenska gasnätet är på väg åt det hållet.) Energibolagen föredrar denna lösning eftersom de då kan få avkastning på kapital de har investerat i näten.

Bland andra förslag vill kommissionen ge EU-ländernas tillsynsmyndigheter ökade befogenheter. Många är löjligt tandlösa och osjälvständiga. Dessa myndigheter behöver också öka samarbetet sinsemellan för att hantera gränsöverskridande handel, kanske inom deras organisation ERGEG. Nu sköts allt bilateralt, vilket blir rätt rörigt mellan 27 länder. Helst vill kommissionen skapa en överstatlig EU-myndighet, men det är troligen för mycket att svälja för många huvudstäder.

I strategin ska också prisbildningen förbättras genom ökad transparens. Grundinformation om hur och när kraftanläggningar körs ska offentliggöras. I Norden anmäls det redan till elbörsen Nord Pool.

Vidare föreslår kommissionen en storsatsning på att bygga bort flaskhalsar och öka överföringskapaciteten inom EU, delvis med EU-pengar. Om länder lägger ner energiproduktion måste de ersätta den med annan eller förklara sig inför kollegorna.

Frågan är hur långt toppmötet i mars är berett att gå. Hur mycket kan EU-länderna svälja? Och vad betyder det då för Sverige? Hur ambitiös vill svenska regeringen vara på egen hand? Som alltid stretar medlemsländerna åt delvis olika håll för att få sina intressen tillgodosedda. Säkert är att processen ökar farten under kommande år.

För en svensk uppstår ofta lätt förvirring till en början i EU-debatter. Sverige och Norden framhålls ofta som det goda exemplet på den väl fungerande marknad som eftersträvas. (En förväxling? Ett skämt? brukar första reaktionerna vara.) I stället speglar Nordens relativt goda läge mer det usla tillståndet i Kontinentaleuropa.

Från svensk horisont ser det annorlunda ut. Problem finns det gott om. Konkurrensverket skrev i december att “elmarknaden i Sverige inte kan karaktäriseras som en väl fungerande marknad” på grund av koncentrationen till få aktörer och de höga inträdeshindren för ny produktion. Politiska överväganden har hittills hindrat utbyggnad av kärnkraft och vattenkraft. Konkurrensverket varnar också för att de tre stora energibolagen, Vattenfall, Eon och Fortum, får alltför god insyn i varandras verksamhet genom deras samägande av kärnkraftsverken och viss vattenkraft. Det ger möjligheter att utbyta känslig information och minska konkurrensen till gemensam fördel, till exempel vid handeln på Nord Pool, varnar KKV.

Sedan i juni i fjol undersöker Konkurrensverket om de tre energijättarna begår konkurrensbrott. De tre misstänks för att begränsa utbudet på el från kärnkraftverken för att höja priset på elbörsen. De misstänks också för att begränsa konkurrensen genom att utnyttja sin starka ställning i olika marknadsled. Deras vertikala integrering hoppar över Svenska Kraftnäts högspänningsnät och omfattar produktion, mindre distributionsnät och försäljning till kunder.

Konkurrensverket vill helst att samägandet upphör, men ingen av de tre jättarna vill sälja och alla vill köpa. Alternativ vore att kärnkraftverk och vattenanläggningar drevs mer självständigt eller att nya delägare kom in i dem som motvikt mot kompisandan.

Men grundproblemet är att de tre redan är så stora. För att lossa lite på jättarnas grepp anser KKV att det är viktigt att utbyggnad av ny produktion främst görs av nya aktörer, kanske svensk industri. Det är vad de elintensiva företagen försöker göra genom Bas El.

Produktion av el må betraktas som en nordisk marknad, men den mer finmaskiga eldistributionen och elhandeln till kund är rena nationella marknader. Vattenfall, Eon och Frotum har 54 procent av eldistributionen i Sverige och 57 procent av elhandeln. Resten är 170 små eller mycket små bolag, mest kommunala. Styrelsen och vd:n får inte sitta i både distributions- och försäljningsbolagen. Men inget sägs om övrig personal, som marknadschefer. Detaljerad kunskap om kunderna kan utnyttjas och beslut samordnas.

Om EU beslutar om ägardelning också mellan produktion och de lokala distributionsnäten skulle affärsmodellen ändras avsevärt för Vattenfall, Eon och Fortum. En ägardelning mellan de lokala distributionsnäten och försäljning skulle öka kostnaderna för bland annat personal. Därmed skulle troligen många små lokala energibolag sållas bort. Kanske blir bara 30-35 kvar, tror Stig-Arne Ankner på Konkurrensverket.

Färre distributionsbolag skulle också underlätta för Energimarknadsinspektionen att kontrollera bolagens nätavgifter. På grund av det stora antalet bolag sker det nu i efterhand, vilket bryter mot EU:s energidirektiv från 2003. Kontroll ska ske i förväg. I december gav kommissionen Sverige en sista varning om detta innan den stämmer i EG-domstolen för denna överträdelse. Kommissionen hotar också stämma Sverige för att svensk lag inte föreskriver att nyckelpersoner i distributionsbolagen måste stå fria från moderbolaget. (Sverige är inte ensamt. Kommissionen är på väg att dra 18 andra EU-länder inför EG-domstolen.)

På näringsdepartementet har man ännu inte gripits av den europeiska förändringsviljan. Den nya regeringen har inte riktigt fått upp farten. Nytt i energipolitiken är att man vill underlätta för ny produktion genom enklare plan- och bygglov. Och så fortsätter man i gamla spår med satsningar på förnybar energi och effektivisering. Några nya stora grepp finns inte att göra för Sverige. Det gäller mer att “lappa och laga” på svenska energimarknaden, säger man resignerat.

Varken näringsdepartementet eller Vattenfall tror att EU kommer att besluta om ägardelning för de mindre distributionsnäten. Kommissionen säger att man vill gå försiktigt fram och se på toppmötet hur länderna tar emot det omfattande förslaget. Men visst, delat ägande mellan distribution och försäljning borde EU sträva efter, säger energitalesmannen Ferran Tarradellas Espuny, även om det är mer komplicerat.

Medan Eons vd Wulf Bernotat dundrar att en ägardelning mellan stamnät och produktion är olaglig konfiskering tar Vattenfall det lugnare. Vattenfall äger stamnät i Tyskland, men inte i Norden eller Polen. Vattenfall föredrar alternativet med en självständig systemoperatör framför ren tvångsförsäljning. Operatören kan då ta beslut om nödvändig utbyggnad av överföringskapacitet. En harmonisering av tekniska regler i Europa står också på önskelistan, säger Vattenfalls presschef Martin May.

Förvånansvärt nog har strategin inte rört upp någon stor proteststorm från motståndarna, inte ens från ärkemotståndaren Frankrike. Storbritannien och Italien har välkomnat strategin. Danmark, Irland och Österrike är entusiastiska och vill gå längre.

Tyskland verkar ha genomgått en omvändelse. Från att i början av 2000-talet ha hjälpt Frankrike att sätta krokben för liberaliseringen av energimarknaden driver Tyskland nu på hårt. Ekonomiminister Michael Glos välkomnar kommissionens planer på att dela upp ägandet, om det sker gradvis. Först vill han dela upp produktion och stamnät juridiskt, och skapa en fristående systemoperatör. Därefter kan fullständig ägardelning komma ifråga, säger han.

– Vid toppmötet kommer det att stå klart att det inte blir någon återreglering av energimarknaden utan marknadslösning med miljöstyrning, säger Lena Ek, europaparlamentariker (c) och ledamot i utskottet för industri, forskning och energi. Hon förvånas över att svenska investerare och företag (utom Vattenfall) inte satsar på den mängd svenska energitekniska innovationer som kläcks. I stället köps de upp av fransmän, tyskar och kineser. Affärsmöjligheterna är enorma när 27 EU-länder nu ska investera i ny teknik.

– Sverige behöver revidera självbilden. Nord Pool är nog fortfarande en förebild, men jag undrar om resten av marknaden är det, säger Lena Ek.

Hon är kritisk mot energibolagen. De är ointresserade av att ligga i framkant. Italienska Enel har kapat topparna i elförbrukningen genom att installera en modern mätare som ger signal om priset hemma hos konsumenterna. När priset är högt kan man vänta med tvätten i något dygn. Varför inte i Sverige? Här dras i stället ett gammalt kolkraftverk i gång vid toppar, med mycket höga marginalkostnader.

Elavbrotten efter stormarna är det som till slut har lett till en viss uppryckning i Sverige. Men då krävdes det en spark i ändan i form av riksdagsbeslut och hot om skadestånd innan energibolagen började sätta in moderna kraftledningar. Sådana töjer sig och klarar fallande träd. Och vi kan få ljust i stugan.

Bengt Ljung

_____________________________

EU:s krisplan för energisektorn

1 Dela ägandet mellan energiproduktion, nät och försäljning. Antingen helt separata bolag eller också bildas en fristående systemoperatör som driver näten.

2 Tuffare nationella tillsynsmyndigheter. Mer befogenheter och självständighet ska skärpa priskontrollen. Myndigheterna måste öka samarbetet sinsemellan.

3 Bättre information. Minimikrav ska få marknaden att fungera bättre och undvika prismanipulation.

4 Nätsatsning. Bygg bort viktiga felande länkar till 2013. Fyra samordnare ska följa de fyra viktigaste projekten: kraftledning Tyskland-Polen-Litauen, vindkraft till havs i Nordeuropa, elledning Frankrike-Spanien, samt gasledning Kaspiska havet-Centraleuropa. Korta bygglovstiden till fem år.

5 Säkrare nät. Minimikrav på nätsäkerhet mot strömavbrott.

6 Ökad produktion. Investeringar på 900 miljarder euro behövs under 25 år för el. Gas behöver 370 miljarder euro för produktion och nät.

7 Stöd åt kunderna. Bättre information, enklare byte av elleverantör och höjt konsumentskydd.

8 Solidaritet. Ensidigt beroende EU-länder behöver hjälp att diversifiera.

9 Nysatsning. Satsning på förnybar energi och effektivisering.