Europa står stadigt

Visst lägger kreditkrisen, kraschen på många bostadsmarknader och höga oljepriser sordin på stämningen. Men den optimistiskt lagde välkomnar nästan problemen som ett vältajmat sätt att kyla av ekonomin, just när överhettning och flaskhalsar hotar. Dessutom värker smärtan ut under året. Ekonomin tuffar vidare i lugnare men ändå hyfsat god fart utan att tippa ned i lågkonjunktur. Åtminstone blir det så enligt de mest troliga scenarierna.

Euroområdet saktar in till sin vanliga marschfart, cirka 2 procent. (Alltså trendpotentialen, den långsiktiga nivån på tillväxten som inte är inflationsdrivande.) Den grunda botten i konjunkturen väntas nås ungefär nu kring årsskiftet innan farten i ekonomin tickar upp marginellt och förblir stadig. Arbetslösheten i euroländerna är den lägsta på 25 år, sysselsättningen växer och företagens lönsamhet är god. Så europeiska hushåll lär fortsätta att konsumera och företagen fortsätter att investera.

Visst klagar europeiska företag på att bankerna har skärpt kreditvillkoren. Men samtidigt visar Europeiska centralbankens mätningar att ökningstakten i långivningen till företag i euroområdet är obruten. I varje fall fram till oktober, då siffran översteg motsvarande ökningstakt i december i fjol (13,9 procent mot 13,1 procent).

En annan bekant klagovisa bland europeiska företag handlar om den starka euron. Likväl har euroländerna fortfarande ett handelöverskott mot USA. Och exporten drivs av tillväxtekonomiernas efterfrågan. Sett till den effektiva växelkursen är euron stark, men inte vansinnigt övervärderad. En positiv effekt är givetvis att råvaror med dollarpriser blir relativt billigare. Denna fördel kan förklara det motstridiga budskapet från olika europeiska bolag om huruvida eurokursen svider olidligt eller inte. Företag som importerar insatsvaror prissatta i dollar far mindre illa än de bolag som har direkta konkurrenter i USA eller i asiatiska länder med valutor knutna till dollarn.

Därför har européerna börjat rikta sin ilska på valutaområdet bort från USA och mot Kina och andra asiatiska länder. Trots stora överskott i bytesbalansen håller asiaterna nere sina växelkurser genom interventioner. Med sådana överskott borde valutorna stärkas.

Storbritannien klarar sig relativt sämre än kontinentaleuropéerna i kreditkrisen eftersom finanssektorn utgör en så stor del av ekonomin. I the City är atmosfären betydligt dystrare än för ett år sedan, restauranger och lyxaffärer är tommare. Kraschen på bostadsmarknaden är en annan anledning till att ekonomin viker nedåt efter 15 år av god tillväxt.

Tyskland håller ställningarna bättre och exporterar industrivaror för brinnande livet. Visserligen har några tyska banker fastnat i bolånekrisens garn, men tjänstesektorn väntas ändå skapa 200 000 nya jobb 2008.

Debatten rasar o i vilken utsträckning Europas ekonomi är frikopplad från USA. Tidigare har stöddiga européer haft för vana att hånflina åt amerikaner när konjunkturen dykt på andra sidan Atlanten – bara för att strax därpå dras med över krönet med ett tjut. Sedan har Europas mindre flexibla ekonomier haft svårare att anpassa sig än USA, som snabbt har varit på benen.

Europa kan naturligtvis inte helt frikopplas från USA, men står bättre rustat nu på de två benen inhemsk efterfrågan och tillväxtländernas efterfrågan. Nu har också euroländerna sin egen världsvaluta, som inte vacklar när det blåser.

USA:s svårigheter är dessutom specifikt amerikanska. När västvärldens ekonomiska party stod på topp bröt sig subprime-skandalen in som festförstörare. Den vilda jakten på större avkastning ledde till huvudlös utlåning. Citigroups vd Chuck Prince förklarade att så länge musiken spelade måste man dansa på kreditmarknaden. När så Stora Stygga Krisen stod där med elkontakten till högtalaranläggningen i handen blev många stående med svartepetterlån. Och Chuck fick dansa bort från vd-posten.

Förtrollningen är också bruten på USA:s galna bostadsmarknad. Plötsligt har tyngdlagen åter börjat verka på de uppskruvade priserna. Prisnedgången väntas fortsätta 2008 (liksom på andra högtflygande bomarknader, som Storbritannien, Irland och Spanien). Utmätningarna ökar i USA. Under valåret kommer politikerna att tävla om att försöka rädda “hårt arbetande familjer” från tvångsförsäljning.

Krisen på bostadsmarknaden drar ned USA:s konjunktur djupare. Men USA väntas inte dyka ända ner i recession, även om det kan bli nära. Modstulna amerikanerna kommer att spendera sina dollar lite försiktigare. Fler av dem blir arbetslösa, högre boräntor tömmer plånboken och de känner sig mindre rika när huspriserna vänder ner. Som vanligt vänder sig folk och företag till Federal Reserve för tröst och hopp om räntesänkningar för att landet ska undvika recession.

Bostadsbyggandet är på historiskt låga nivåer och det tynger ekonomin. Mot mitten av 2008 ska tillväxten börja ta fart igen. Ett litet glädjeämne är att exporten går mycket bra tack vare den svaga dollarn. Äntligen inleds korrigeringen av USA:s enorma underskott i bytesbalansen.

I detta rosenröda scenario klarar USA och Europa att svepa åt sidan varje svårighet med relativ lätthet. Men visst finns det risker att det går illa. Vid detta årsskifte är kristallkulan grumligare än vanligt. Obehagliga överraskningar kan ännu gömma sig i till exempel kreditkrisen.

Hur turbulensen på finansmarknaderna dämpas spelar stor roll. En nyckelfråga är hur stor effekten blir på den reella ekonomin och på förtroendet. Riskaptiten har tvärt försvunnit och sämre krediter har fått en betydligt högre, mer hälsosam prislapp.

En annan risk, som har funnits sedan länge, är att det kan bli kraftiga korrigeringar av de stora obalanserna i världsekonomin. (USA spenderar och Asien sparar.) Ett stort ras i dollarkursen skulle kunna leda till panikförsäljning av värdepapper i dollar, som spär på valutans fall. Kedjereaktionerna blir oändliga och recessionen oundviklig. Centralbankscheferna har som mantra att inga korrigeringar bör ske alltför abrupt. Om dollarn fortsätter att röra sig i sjuårscykler så bör den nå botten under nästa år.

Det största orosmomentet för tillfället är den stigande inflationen, som drivs av stora prishöjningar på olja, livsmedel och andra råvaror. Centralbankerna sätts på hårda prov när ekonomin samtidigt försvagas. Kapacitetsutnyttjandet är fortfarande högt och ger ett inflationstryck. Svårigheten blir därför för centralbankscheferna att bedöma styrkan i utvecklingen framöver för att avgöra hur mycket konjunkturavmattningen dämpar prisökningarna.

Deras grundtips är att prisuppgångarna saktar in under nästa år. Annars skulle de behöva höja räntan. De räknar med att svagare tillväxt bör leda till minskad efterfrågan på olja och metaller så att priserna inte stiger 2008 (vilket också bromsar Rysslands tillväxt). Opec med Saudiarabien i ledande ställning är uppenbarligen nöjt med nuvarande oljeprisnivå. De vill inte heller plåga importländerna alltför mycket så att de lämnar sitt oljeberoende. Priserna på livsmedelsråvaror väntas sjunka under året om vädret blir normalt.

Europeiska centralbankens mardröm är att råvaruinflationen sprider sig till andra områden. Om löntagare och företag vill ha kompensation för högre kostnader driver de på prisspiraler som blir svåra att stoppa. Om deras förväntningar ändras så att de tror att inflationen framöver kommer att ligga högre än ECB:s mål på högst 2 procent kommer de att agera därefter. När detta händer krävs tuffa räntehöjningar för att dräpa inflationsmonstret.

2008 blir en vändpunkt i världshistorien. Det blir första året som Kina och Indien lämnar de två största bidragen till världens tillväxt. Den ekonomiska tyngdpunkten flyttas tydligt bort från de gamla västländerna. Indiens tillväxt ligger kvar på över 8 procent. Kinas tillväxt faller under 11 procent de två kommande åren men det syns ingen hejd på överskottet i bytesbalansen, som blir kvar på över 11 procent av BNP under 2008 och 2009. Inflationen ligger kvar på höga 4,5 procent och riskerna för överhettning finns kvar. Konstigt nog kan det bli ont om folk i världens folkrikaste land, åtminstone personer med rätt yrkeskunskaper.

Den bubblande champagneekonomin må vara över, särskilt i väst. Men stämningen är fortfarande god på många håll. Och 2008 hoppas Kina få fira sitt inträde på världsscenen med ett välregisserat OS-party.

BENGT LJUNGKina och indien i topp BNP, procent (OECD) 2007 2008 2009 euroområdet 2,6 1,9 2,0 USA 2,2 2,0 2,2 Tyskland 2,6 1,8 1,6 Storbritannien 3,1 2,0 2,4 Frankrike 1,9 1,8 2,0 Japan 1,9 1,6 1,8 Kina 11,4 10,7 10,1 Indien 8,8 8,6 8,4 Ryssland 7,3 6,5 6,0