Europas lyft

Till en av de vanligaste sanningarna de senaste åren hör bilden av Europa som en förlorad kontinent. Med sönderreglerade ekonomier, rigida arbetsmarknadsregler och dessutom en snabbt åldrande befolkning, är kontinenten dömd att gradvis förpassas till den globala ekonomins bakgård. En annan vanlig sanning är att med Kinas och Indiens inträde i världsekonomin flyttar tyngdpunkten ännu längre bort från det allt tröttare Europa. Världens ekonomiska och politiska maktpooler kommer inte att ligga runt Atlanten, utan snarare Stilla Havet. Och när så sker är Europa förpassat till evig skugga.

Bevisen för de här sanningarna har uppfattats som överväldigande det senaste decenniet. Ingen kontinent har som Europa levererat så många tillväxtbesvikelser. Med undantag för boomen runt millennieskiftet har det känts som en enda oavbruten rad av dysterheter sedan Tysklands återförening i början av 1990-talet.

Euroland har haft en genomsnittlig tillväxt på 2,4 procent de senaste tio åren. Tyskland, det verkliga sorgebarnet, har varit ett sänke för hela regionen med en tillväxt på bara 1,5 procent. Produktiviteten har varit medioker eller usel. Sjukdomsinsikten har varit obefintlig, menar kritiker och pekar på Italien, där man med alla medel bromsat utlänningars försök att köpa inhemska företag, eller Frankrike som genomförde en 35-timmarsvecka, när landets stora utmaning kommande år kommer att vara brist på arbetskraft snarare än brist på arbete.

Detta har stått i skarp kontrast till USA där intrycket om extremt hög tillväxt har varit det förhärskande. Befolkningen är relativt ung, och dessutom har arbetsstyrkan vuxit snabbt med den höga invandringen och den flexibla och avreglerade arbetsmarknaden. Ständigt nya invandrargrupper sugs snabbt upp i arbetsstyrkan och kan inleda sin klättring mot den amerikanska drömmen. Produktiviteten har ökat betydligt snabbare än vad någon vågat tro och betydligt snabbare än i Europa. Följaktligen har amerikanskt näringsliv levererat en av historiens kraftigaste och längsta vinstökningar. Ännu blekare framstå naturligtvis Europa jämfört med Kina där decennier med tvåsiffrig tillväxt talar för sig själv.

Men, att en ekonomi vuxit snabbt under tio år betyder inte med automatik att den kommer att vara ledande tillväxtmässigt även kommande tio år. Nu sjunger alla USA:s och Kinas lov, och det framstår snarast som en naturlag att USA kommer att överskugga Europa även kommande tio år. Men, betänk att i slutet av 1980-talet gjordes lika säkra profetior om Japan. Den japanska modellen var överlägsen, alla försökte kopiera de japanska bolagens tillverkningsmetoder. 1990-talet skulle domineras av Japan.

USA uppfattades då som en ekonomi på tillbakagång, med stora problem (bland annat var man redan då oroad över sparandeunderskotten och de ansvarslösa hushållen). I USA fanns en oro över att Japan antingen skulle ta över hela USA, alternativt överge USA (“vad händer när japanerna tar hem pengarna?”, löd en vanlig fråga. Byt för övrigt ut Japan mot Kina så ser ni dagens orosmoln). Nu vet vi att 1990-talet inte blev Japans. Tvärtom blev det en katastrof med en genomsnittlig tillväxt på någon procent. USA blomstrade däremot. Men det dröjde alltså till mitten av 1990-talet innan resultaten av avregleringar och strukturella förändringar under Reaganåren blev riktigt tydliga.

Den vanligaste prognosen verkar alltså vara att utropa det föregående decenniets vinnare till nästa decenniums vinnare. Eller omvänt, en förlorare förblir en förlorare. Och faktum är att det oftast verkar stämma riktigt dåligt. Hur många trodde i början av 1990-talet att ett av de länder som skulle ha högst tillväxt i Europa kommande tio år skulle heta; Sverige? Och att Sverige skulle få sällskap av Storbritannien som var så illa ute på 1970-talet att de tvingades till konsultationer med Internationella Valutafonden IMF.

Innan jag går vidare kan det vara en poäng att notera att länders utveckling sällan är så entydig som enkla siffror kan ge sken av. Alla häpnar över Kinas tillväxt men med tanke på den extrema investeringskvot landet har, och jämfört med hur Japan och Sydkorea växte i motsvarande fas i utvecklingscykeln, borde faktiskt Kina ha ännu högre tillväxt. Och skillnaden mellan USA och Europa är överdriven, som flera har visat. Det mesta av skillnaden i tillväxt beror på att amerikaner jobbar mer. Och tittar man sedan början på 1980-talet är skillnaden i produktivitet inte så stor heller, Europa hade en starkare ökningstakt under 1980-talet, USA har haft en starkare sedan mitten på 1990-talet.

För några veckor sedan skrev jag en krönika i den här tidningen som jag avslutade med den våghalsiga spådomen att kommande tio år kommer att bli tvärtemot vad alla tror; Europa kommer att överraska kraftigt positivt och dessutom överglänsa USA:s tillväxt. Det senaste halvårets siffror pekar på att den spådomen kanske inte är helt vansinnig. Det finns faktiskt en rad indikationer på att USA har passerat zenith för den här gången.

USA:s produktivitet ökar allt långsammare, och detsamma gäller utbudet av arbetskraft. Därmed är USA:s potentiella tillväxt lägre. Och ska landets underskott minska måste nästan den inhemska efterfrågan växa långsammare kommande år, under potentiell tillväxt.

Europa är däremot det senaste halvårets mest spektakulära positiva överraskning. Och den starka tillväxten har kommit trots den starka valutan, trots en kraftig finanspolitisk åtstramning i Tyskland och trots en tydlig avmattning i USA (industrins orderstocksomdöme i Euroland var i april den starkaste åtminstone sedan 1985).

ECB:s centralbankschef Trichet tangerade det här i en intervju nyligen i Financial Times. Han säger sig vara övertygad om att det pågår stora strukturella förändringar i Europa. Han säger där att han uppmanar sina medarbetare att ha tålamod, strukturella förändringar dröjer innan de syns i siffrorna och pekar just på hur lång tid det tog i USA. Man kanske kan anklaga Trichet för att tala i egen sak men jag tror att han är något viktigt på spåren (och för en gångs skull säger något intressant).

Europa har fortfarande inte haft något produktivitetslyft som USA. Den uppgång som sker just nu kan lika gärna vara konjunkturell. Men det borde finnas en ruskig potential. Den snabba konkurrenskraftsförbättringen i tyskt näringsliv de senaste åren (som skett i all tysthet) visar vägen. Vi har läst spaltmil om den positiva utbudschock som Kina innebar för USA. Men Europa genomgår kanske något liknande just nu, i miniformat. Det är ingen tvekan om att bland Europas 27 nuvarande medlemmar finns den starkaste tillväxtkraften. Det verkar ju inte heller vara någon tvekan om att de länder som vuxit snabbast i EU de senaste åren, Spanien, Irland, Storbritannien och kanske också till viss del Sverige, är de länder som varit mest mottagliga för arbetskraftsinvandring från de forna östländerna.

Gruppen av forna östländer väger fortfarande ganska lätt jämfört med EU:s totala BNP. Men de växer klart snabbare. Jag började det här året med att räkna med en BNP-tillväxt i Europa på knappt 2 procent. Nu känns drygt 3 procent som en vettigare prognos och östländerna är en förklaring.

Kanske är det detta börsen talat om för oss de senaste månaderna när verkstadsaktier fortsatt att rusa på börsen? Jag skrev i denna tidning att verkstadsbolag som affärsidé på börsen var ointressanta. Det var fel. Det faktum att min försiktighet kring Europa visade sig överdriven är en av de viktigaste förklaringarna. All verkstad är inte intressant, men aktier som SKF och Trelleborg har därför mer att ge. Det beror inte bara på Europa-konjunkturen men har jag rätt kan det bli en mycket viktig faktor kommande år.

MATTIAS SUNDLING
redaktion@afv.se

Mattias Sundling är analyschef på HQ Bank.