Extra val, någon?

Det moderna Sverige har aldrig haft en så svag regering som den sittande. Dess parlamentariska underlag var unikt bräckligt redan från start. Sedan dess har flera faktorer tillkommit, som tillsammans har ökat på svagheten till den grad att det har blivit en ren plåga att bevittna statsstyret.

Statsminister Stefan Löfven själv har notoriskt usla förtroendesiffror, samtidigt som Social­demokraterna slår bottenrekord i opinions­mätningarna. Även regeringspartnern Miljöpartiet går kräftgång, liksom dess ledarduo. Den fråga som traditionellt har varit en valvinnare för Löfvens parti, jobben, ser inte ut att kunna rädda honom. Löftet om Europas lägsta arbetslöshet 2020 är avlägset, och kritiken om otydliga förslag på området är stark, både internt och utifrån.

Som om detta inte vore nog, har regerings­partierna länge gått i rejäl otakt med väljarna i den fråga dessa numera prioriterar högst. Enligt DN/Ipso ser 40 procent invandringen/integrationen som viktigast, lika hög andel som jobben, skolan och vården får tillsammans. Den halva omvändelse som gjorts under galgen verkar inte ha imponerat på valmanskåren. Bäst politik på om­rådet anses fortfarande Sverigedemokraterna ha.

En allt svagare regering för alltså en politik som alltmer avviker från den man gick till val på, och det utan någon som helst uppskattning från väljarna. Detta skvallrar om ett gigantiskt demokratiskt underskott. Frågan måste faktiskt ställas, om inte risken är stor att tilltron till vårt politiska system undergrävs.

Politiskt ansvarsutkrävande fungerar i en parlamentarisk demokrati i huvudsak på två plan. Dels kontinuerligt i Riksdagen, dels i allmänna val. Genom den så kallade decemberöverenskommelsen ålade oppositionen sig en hämsko i användandet av dessa instrument. Det var begripligt om än inte vackert. Ledarskapet var till stora delar oprövat samtidigt som det politiska landskapet var nytt och outforskat.

Men DÖ gäller inte längre. De nya ledarna börjar bli varma i kläderna. Och en ny politik i invandringsfrågan har utkristalliserats. Fram till 2014 härskade två huvudlinjer, SD:s och de övrigas. I dag ges betydligt mer mångfasetterade svar, och det på ett sätt som mycket bättre motsvarar åsiktssplittringen hos medborgarna.

Vi kan urskilja ett konservativt, kraftigt åtstramande kluster, bestående av liberalkonservativa M, socialkonservativa KD och nationalkonservativa SD. Så har vi de socialliberala alterna­tiven S och L, också åtstramande men med mer förbehåll om Sveriges ansvar i världen. Slutligen återstår tre starkt invandringspositiva partier, den nyliberala Centern och de globalegalitära MP och V.

Men det demokratiska problemet är akut; för fem av partierna gäller att väljarna inte har fått ta ställning till deras uppdaterade politik.

Institutionen extra val är sällan använd i Sverige, senaste gången var 1958, då gällande pensionsfrågan. Ett starkt skäl mot extra val är att det ger ett resultat med kort giltighetstid eftersom ordinarie val inte skjuts upp. Men skälen för en sådan ovanlig åtgärd ter sig ändå allt starkare. Jag har redan varit inne på vårt statsstyres allmänna legitimitet och åsiktsrepresentativitet. Fast det finns också partispecifika intressen.

Moderaterna bör vara frestade att casha in på sitt opinionslyft, om det håller i sig. KD och Liberalerna får chansen att komma ur sin relativa medieskugga. Genom ett extra val redan i höst minskar också risken för allianspartierna att regeringen får chansen att ”adlas” av internationella kriser eller nationella katastrofer.

På den rödgröna sidan ges Vänsterpartiet chansen att påminna svenska folket om sin konsekventa och starkt ideologiska hållning mot välfärdsvinster samt för en generös invandring. Och frågan är om inte Socialdemokraterna också har något att vinna. Stefan Löfven skulle behöva göra något riktigt radikalt för att återerövra det tappade förtroendet. Och vid en eventuell valförlust tvingas partiet snabbare ta itu med sin existentiella grundfråga: Vad är vi till för, egentligen? Och för vilka?

Godnatt i vår?

Allt kraftigare signaler kommer nu från MP om att måttet är rågat. Inte en enda åtstramande åtgärd till! När Medelhavet i vår blir mer farbart igen, är risken hög att Morgan Johanssons ­antydda tak på 70 000 migranter per år krockar med regeringskollegan Gustav ­Fridolins ”golv” på 100 000. Då kan det mycket väl vara ­godnatt för S-MP-regeringen.