Fed byter fot – igen

Nyckeln till en snabb återhämtning i USA ligger i att blåsa liv i hushållens förtroende för ekonomin. Kanske var det därför som den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan målade upp en relativt ljus bild av ekonomin i sitt tal inför senatens bankutskott i förra veckan. Budskapet var tydligen som ljuv musik för ränte- och valutamarknaderna men bemöttes betydligt mer skeptiskt av aktiemarknaden.

Skyllde på vädret

I sitt tal framhöll Federal Reserve-chefen, sin vana trogen, den nya ekonomins förtjänster såväl gällande de långa tillväxtförutsättningarna som utsikterna till en snabb återhämtning. Den djupa nedgången mot slutet av 2000 och i början av 2001 skylldes på en snabb lagerjustering samt ogynnsamt väder. Visserligen varnade han för att det kunde komma mer negativa nyheter, men i det stora hela andades hans tal optimism om en snabb återhämtning. Prognosen för BNP-tillväxten för helåret 2001 sattes av Greenspan till mellan 2 och 2,5 procent.

Talet satte fart på dollarn som stärktes och bidrog dessutom till en uppgång i marknadsräntorna. Nu var det inte längre lika troligt att räntesänkningarna skulle komma som på ett pärlband. Och om tillväxtförutsättningarna är oförändrat goda finns det heller inga skäl att tro på en svagare dollar.

Aktiemarknaden reagerade däremot surt, framför allt den tekniktunga Nasdaqbörsen. Reaktionerna var i stort sett tvärtemot vad som varit önskvärt för att understödja en snabb återhämtning.

På fredagen sattes dock dollarn under förnyad press när USA:s nye finansminister, Paul O’Neill i en tidningsintervju tolkades som att han inte skulle göra allt för att hålla dollarkursen uppe.

O’Neill rekryterades från en VD-post i den traditionella basindustrin. Många har därför uttryckt farhågor om att han skulle överge den förhärskande doktrinen om att en stark dollar är bra för USA. Med sin erfarenhet från den pressade amerikanska industrisektorn skulle han ha bättre förståelse för behovet av en kursjustering. Resten av sin tid på G7-mötet i Palermo använde han därför till stor del till att hävda motsatsen och framhärda i att han stödde en stark dollar.

Förlorat renommé

Att Alan Greenspan så snabbt har bytt ståndpunkt under den senaste tiden borde nagga något av hans goda renommé i kanten. Så sent som i december var det fortfarande inflationen som var i fokus, en månad senare såg han framför sig “noll-tillväxt” och nu sägs i stort sett faran vara över.

Att en centralbankschef ändrar hållning i den takten torde vara unikt i modern tid. Det kan jämföras mot exempelvis den svenska riksbankens betydligt mer skeptiska hållning mot såväl den nya ekonomins förtjänster som penningpolitikens möjligheter att snabbt stimulera ekonomin.

Riksbanken håller, kanske med rätta, fortfarande fast vid tumregeln att penningpolitiken verkar på 12-24 månaders sikt. En möjlig förklaring till att den amerikanske centralbankschefen allt mer börjar låta som en direktör i IT-branschen är att det viktigaste just nu är att hålla hushållens humör på topp. Den privata konsumtionen står för 70 procent av amerikansk BNP, så det är i mångt och mycket hushållen som bestämmer takten i såväl tillväxt som återhämtning.

Tudelning av ekonomin

Den USA-statistik som flöt in under veckan visar också tydligt på en fortsatt tudelning av ekonomin. Detaljhandeln fortsatte uppåt i januari medan industriproduktionen fortsatte att minska, nu för fjärde månaden i rad. Det är något som inte inträffat sedan lågkonjunkturen 1990-1991.

Än mer oroväckande var att de regionala indikatorerna på stämningsläget inom industrin och hushållen var lägre än väntat. Detta skulle möjligen kunna bidra till att Federal Reserve på nytt kommer att omvärdera sin räntepolitik och snabba på räntesänkningarna. Att inflationen samtidigt visar tecken på att ha tagit ny fart kan förhoppningsvis den amerikanska centralbanken bortse ifrån, även om det knappast är något drömscenario.

Som Affärsvärlden tidigare framhållit är det en svagare dollar tillsammans med aggressiva räntesänkningar som om möjligt ska kunna vända ekonomin i enlighet med den nya så kallade V-konjunkturteorin.

För om sysselsättningen i den traditionella industrisektorn börjar rasa, samtidigt som börsen går fortsatt kräftgång, kommer hushållens förväntningar att gå i botten. Om detta sker kommer startsträckan för en konjunkturuppgång att bli betydligt längre än någon för närvarande väntar sig. Till exempel har det visat sig att amerikanska hushåll är mycket känsliga för förändringar på arbetsmarknaden. Om arbetslösheten börjar stiga är det mer än troligt att konsumenterna åter kommer att börja hålla hårt i plånböckerna.