Finns Gud?

Utanför ingången till Liebfrauenkirche i Frankfurt sitter en ung gatumusikant och spelar gitarr med en hatt framför sig. Jag känner omedelbart igen låten. Det är Imagine, John Lennons ballad om drömmen om en fredligare värld.

“Tänk om inga stater fanns”, sjunger den unge mannen. “Då fanns inget att döda eller dö för.”

Han har valt en bra plats för sin sång. När Frankfurt flygbombades av de allierade under andra världskriget förvandlades hela innerstan till en stenhög. Av Goethes berömda födelsehus återstod bara några trappsteg vid entrén. Och av Liebfrauenkirche från 1478 fanns bara grundmuren kvar.

Men vad människan kan rasera kan människan åter bygga upp. 1954 stod en splitter ny Liebfrauenkyrka klar, komplett med ett litet utvändigt kapell på ena långsidan. Här kan man betrakta bilder som visar krigets fasor och förödelsen våren 1945 och tända stearinljus under en madonnabild. I religionens hägn finns en plats för eftertanke mitt i storstadens hetsiga brus. Eller är det en chimär?

För i nästa strof i Johns Lennons sång önskar gatumusikanten att inga religioner fanns.

Hade jag denna dag i Frankfurt mött den engelske biologen och författaren Richard Dawkins hade jag säkert dragits in i en hetsig diskussion. Visst är människans ondska förfärlig, skulle Dawkins sagt, men skulle religion vara ett botemedel? Tvärtom. Det är religionerna som stått för en stor del av ondskan genom historien. Från katolska prästers notoriska sexuella utnyttjande av barn via intolerans mot oliktänkande till förtryck av kvinnor, bestialisk rättsskipning, självmordsattacker och sekteristiska folkmord i Guds namn.

I själva verket, skulle Dawkins fräst, är religion det största hindret för utvecklingen mot en bättre värld. Hur kan vidskepelse fortfarande ha så stort inflytande? Hur kan människor i dag bygga sin världsbild och sina liv på sagor, påhittade av herdefolk i Mellanöstern för tusentals år sedan?

I sin bok “The God Delusion” har Dawkins samlat sina tankar om religion, religiositet och dess inverkan på samhället och vetenskapen. Varför, frågar han, har republiken USA, som grundades som en fri sekulär stat på 1700-talet, på senare tid alltmer blivit hemvist för bibeltrogna kreationister som, i strid med uppenbara fakta, hävdar att universum skapades för 6 000 år sedan? Medan England, med kungahus, statskyrka och allt, framstår som en fritänkande upplyst idyll.

Är det den ständiga politiska korruptionen, med fattigdom och svält som resultat, som fått många i tredje världen att vända sig till religionen, då vanligtvis islam? Men hur kan man då acceptera att Gud, om han nu är så allsmäktig som det sägs, kan tillåta så mycket svält, orättvisor, sjukdomar och lidande på jorden? Varför gör han inte något åt saken?

Frågeställningen går under namnet teodicéproblemet, och har orsakat många teologer huvudbry genom seklen.

Många är också de som på olika sätt försökt att filosofiskt bevisa, eller motbevisa, Guds existens. Inte minst den store Thomas av Aquino. Tyvärr mynnar “bevisen” bara ut i cirkelresonemang utan värde. Nej, det går inte att säga någonting av värde om Gud, hävdade filosofen Immanuel Kant.

Matematikern Blaise Pascal ansåg dock att det nog var säkrast att tro på Gud, så att han inte blev sur om han fanns.

Till skillnad mot Kant tror Dawkins att frågan om Guds existens bör kunna prövas vetenskapligt, precis som vilken teori som helst. Han för ett resonemang liknande det där man med “Drakes ekvation” försöker räkna ut sannolikheten för utomjordiska civilisationer i Vintergatan. Med tiden borde saken kunna avgöras, hoppas Dawkins.

Därför använder han också utvecklingsläran för att analysera vad det är som kan vara bra med en religion. För något måste det vara. Det visar sig ju att alla folk, ja minsta isolerade folkspillra som antropologerna upptäckt i Amazonas djungler eller Kalaharis torra öken, alltid haft en eller annan gudom som man tytt sig till. Varför det?

Tja, säger Dawkins, religionen ger primitiva folk en överlevnadsfördel. Den håller samman gruppen mot yttre fiender, den får gruppens medlemmar att lyda sina ledare utan att fråga, och den får krigare att utan rädsla för döden försvara sin grupp. Prästerna utlovar ju ett paradis till den som stupar.

Men i ett demokratiskt samhälle är varken blind lydnad eller dödsförakt något vi strävar efter (utom inom militären), utan utgör snarare ett hot. I dag försöker vi uppmuntra till kritiskt tänkande. Blind lydnad har vi sett nog av under nazismen. Och dödsföraktande terrorister och självmordsbombare vill vi inte ha.