”Fler tvister i krisens spår”

Nu kan företag som har drabbats hårt av coronaepidemin söka stöd vid korttidsarbete, eller korttidspermittering som stödet inledningsvis kallades.

– Tanken är att företag ska klara av att hantera överkapacitet utan att säga upp stora delar av arbetsstyrkan, säger Sten Bauer, advokat med inriktning på arbetsrätt vid Bake­r McKenzie.

Enligt Tillväxtverket kommer det att finnas tre fasta nivåer för arbetstidsminskning: 20, 40 eller 60 procent som innebär minskade kostnader med 19, 36 respektive 53 procent för arbetsgivaren. Det är endast vid arbetstidsminskning inom dessa nivåer som stöd för korttidsarbetet gäller.

– I värsta fall har företaget så mycket överkapacitet att det kan arbetsbefria alla anställda med 60 procent: De anställda får jobba mindre än halva den normala tiden och får då en lönesänkning med 7,5 procent, vilket är förhållandevis lite. Företaget sparar samtidigt 53 procent av lönekostnaden. Mellanskillnaden står staten för. Men detta gäller bara upp till löner på 44 000 kronor. Har den anställde högre lön får arbetsgivaren stå för den kostnaden, säger Sten Bauer.

Reglerna är olika för företag med kollektivavtal och företag utan. En arbetsgivare med kollektivavtal förhandlar med det lokala facket. Parterna kan exempelvis komma överens om att en grupp ska gå ned 20 procent i arbetstid, en annan grupp 40 procent och en tredje grupp 60 procent.

– Lagen säger att lösningarna kan se ut i princip hur som helst bara arbetsgivaren kommer överens med det lokala facket.

Ett företag utan kollektivavtal har inte samma möjligheter att skräddarsy en lösning. På sin hemsida skriver Tillväxtverket: ”Har man inte kollektivavtal, så ska minst 70 procent av medarbetarna på driftsenheten godkänna och delta i korttidsarbete. Den arbetstids- och löneminskning som har avtalats ska vara densamma för alla deltagande arbetstagare inom driftsenheten”.

– Ett bemanningsföretag utan kollektivavtal där vissa kategorier har mycket jobb medan andra saknar uppdrag kan inte utnyttja den här möjligheten.

Stödet vid korttidsarbete kommer dock inte hjälpa alla anställda att behålla jobbet.

– För att få stödet måste företaget, enligt reglerna, först göra sig av med tillfälligt anställd personal, som extrapersonal och konsulter om de inte har någon form av verksamhetskritisk uppgift. Korttidspermittering gäller fast anställd personal.

Sten Bauer tror att många hårt drabbade företag kommer att kombinera uppsägningar med korttidspermitteringar. I ett läge präglat av stor osäkerhet är det svårt att spå vilka åtgärder som är lämpligast.

– Det krävs en analys av varje företags situation. Samtidigt behöver företagen inte ge någon prognos för hur länge man räknar med att behöva stödet. Det kan vara tills vidare. Lagen säger sex plus tre månader, i princip resten av året. Sedan kan företaget ändra på korttidsarbetets omfattning, exempelvis låta anställda gå upp eller ned i tid eller återgå till ordinarie arbetstid.

Företag med kollektivavtal kan komma överens med facket om en ändring. De utan kollektivavtal måste komma överens med 70 procent av medarbetarna, om inte avtalet med medarbetarna ger dem flexibilitet.

Vilka företag kommer mest sannolikt att få sina ansökningar godkända av Tillväxtverket?

– Exempelvis företag inom bilindustrin, tung industri och restauranger som är etablerade, företag med tillfälliga, ekonomiska svårigheter som kan kopplas till coronapandemin.

Stödet är alltså tänkt till företag som i grunden är livskraftiga. Tillväxtverket förklarar explicit att företag som vid tidpunkten för ansökan är skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning, är föremål för företagsrekonstruktion eller är på obestånd, inte kan få stödet.

Tillväxtverket ska hantera ansökningarna ”skyndsamt”, men Bauer tror att trycket blir hårt och under tiden som ansökningarna handläggs ligger företag ute med pengar. Om handläggningen tar för lång tid finns en risk att företag hinner gå i konkurs på grund av likviditetsbrist.

Brist på komponenter, kraftigt försvagad efterfrågan och i vissa fall nedstängda produktionsenheter i spåren av pandemin aktualiserar också frågan om när det är möjligt att åberopa force majeure.

– Force majeure-bestämmelserna brukar stå i slutet av avtal mellan leverantörer och köpare. Det handlar om i vilka lägen man kan bryta ett avtal utan att tvingas betala skadestånd. Typiska force majeure-händelser är strejk eller lockout. Det måste röra sig om något som företaget inte kan påverka.

Under rådande omständigheter skulle en force majeure-händelse kunna vara en underleverantör till bilindustrin som på grund av komponentbrist inte kan leverera i enlighet med avtal, eller ett företag i bilindustrin som inte kan köpa produkter av en underleverantör på grund av att andra underleverantörer inte kan leverera. Om biltillverkaren inte har samtliga komponenter, går det inte att bygga ihop en bil. Men att få igenom en force majeure är inte helt lätt.

– Det blir en tolkning av avtalet. Står det uttryckligen pandemi, ja då är man hemma. Står det myndighetsbeslut kan exempelvis en arrangör av konserter åberopa regeringens beslut att förbjuda folksamlingar som är större än 499 personer. Det ska inte heller bara vara svårt att hålla ett avtal, det måste i princip ha blivit omöjligt för att force majeure ska kunna tillämpas.

Bauer tror att tvister med koppling till forc­e majeure-frågor kommer att öka.

– Sannolikt får vi se tvister i domstol och tuffa förhandlingar om vem som ska stå för kostnaden när hjulen plötsligt slutade snurra. Företagen kommer att se om de kan skjuta över kostnaden på någon annan.