Flykten från gemenskapen

I den europeiska krisbekämpningen är det just Sinatra-doktrinen som gäller. Både centralbanker och regeringar sjunger ut ”I did it my way”. Var och en väljer vitt skilda strategier och åtgärder för att hejda finanskrisen och den ekonomiska krisen.

Säkerligen erkänner de också tyst ”Regrets, I’ve had a few” när de ser tillbaka på fel­tajmade räntehöjningar och verkningslösa skatterabatter.

I torsdags var det stora ränte­sänkardagen för centralbank­erna. Ändå skilde strategierna sig åt. Riksbanken satsade allt i ett slag och sänkte enorma 175 räntepunkter till 2,00 procent efter två stora sänkningar på 50 punkter i oktober. Bank of England fortsatte med dramatiska kapningar och sänkte 100 punkter till 2,00 procent efter 150 punkters sänkning i november.

Europeiska centralbanken har valt en försiktigare stegvis strategi. Ändå var sänkningen av styrräntan med 75 räntepunkter till 2,50 procent den största sänkningen som ECB eller någon av ECB:s ”föräldrar”, som tyska Bundesbank, har gjort sedan andra världskriget.

I USA började aktivistiska Federal Reserve sänka sin ränta redan i fjol i finanskrisens gryning, trots att rå­­varupriser och inflation sköt upp i himlen. Vid det här laget är Fed nere på extremt låga 1,00 procent.

Riksbanken har nu gjort sitt och planerar att ligga kvar på 2,00 procent det närmaste året. Riksbankschef Ste­fan Ingves resonerade att risken var större med att vänta än med att ta i för mycket. En stor sänkning var nödvändig eftersom genomslaget för företag och hushåll begränsas av att kreditmarknaden fungerar dåligt.

ECB resonerade tvärtom. Eftersom kreditmarknaden fungerar dåligt måste man nu utvärdera effekten av räntesänkningen. ECB-chefen Jean-Claude Trichet vill inte signalera att fler sänkningar kommer. Marknaden väntar sig dock 50 punkter i januari eller februari och att räntan når en botten på 1,50 procent under nästa år.

Ändå ansåg några ECB-ledamöter att 75 punkters sänkning var ett för stort steg. Lorenzo Bini Smaghi i ECB-direktionen, en man som kan sin spaghettivästern, har varnat för risken att kavalleriet gör slut på all ammunition mot de anfallande indianerna för tidigt. Det är bara dumt att slösa bort kulor nu när effekten förtas av det svåra läget på kreditmarknaden.

Synen på effekten skiljer sig också mellan aktivister och försiktiga central­banker. Riksbanken tror att svenskarna blir mer optimistiska av rejäla tag – ”Hjälpen är här!”. ECB oroas för att stora steg skadar förtroendet – ”Dags för panik, det var värre än vi fruktade!”.

Ner till låga amerikanska räntenivåer vill europeiska centralbanker helst inte gå. Feds långa period av låga 1 procents ränta 2003–2004 anses ha sått fröet till kreditbubblan.

Ett alternativ är kvantitativ lättnad av penningpolitiken: Bank of Japan bekämpade landets deflation i början av 2000-talet när styrräntan var noll, genom att överskölja affärsbankerna med likviditet. Den amerikanska centralbanken köpte statsobligationer, företagsobligationer och värdepapper av dem.

Finanspolitiken har en större verktygs­låda med åtgärder än penningpolitiken och där går regeringarna ännu mer sina egna vägar. EU talar om samordning av kampen mot recessionen. Ett forskningsinstitut föreslog en gemensam momssänkning. Men av det blev intet. Var och en av länderna gör vad de vill, förutsatt att åtgärderna inte skadar grannlandet. Den enda samordningen är att det sker sam­tidigt.

EU-kommissionens stimulanspaket på 200 miljarder euro är ett pr-jippo. Det består till stor del av vad EU-länderna redan har sagt att de ska genomföra och resten är kommissionens ospecificerade förhoppningar. 30 miljarder är omfördelningar inom EU:s budget och lite ny utlåning från Europeiska investeringsbanken.

Bland enskilda länder satsar Storbritannien nästan allt på ett kort, en allmän momssänkning från 17,5 till 15 procent. Spanien har som USA tidigare i år infört skatte­rabatter för hushållen. Italien delar nu ut engångsbelopp för låginkomsttagare på mellan 150 och 1 000 euro, samt 40 euro per månad i ett paket på ynkliga 6 miljarder euro.

Sveriges kris­paket i förra veckan prioriterade främst arbetsmarknad och rot-avdrag, efter höstbudgetens skattesänkningar på jobb och företag. Frankrike, Spanien och USA ska rusta upp vägar, järn­vägar och offentliga byggnader. (Frankrike brukar vilja stimulera privatkonsumtionen, men tror som många att det inte fungerar i detta läge.)

På den finans­politiska sidan finns samma skillnad mellan aktivister och mer avvaktande regeringar.

Samma resonemang finns om huruvida förtroendet mår bäst av stegvisa åtgärder eller ej. I Sverige finns gott om utrymme framöver efter minipaket på 8 miljarder kronor.

Tyskland anklagas av Frankrike och Storbritannien för att göra alldeles för lite, för att ha en ”parasitpolitik”. Vid EU-topp­mötet på torsdag-fredag får kanslern An­gela Merkel försvara sig mot att dra nytta av andras stimulanser utan att bidra själv.

Men tyskarna menar att stimulans­åtgärder inte har fungerat förr, så varför ska de fungera nu? Åtgärder som driver upp budgetunderskottet får dålig effekt om hushållen väntar sig skattehöjningar framöver.

– Bara för att alla lämlar har valt samma väg betyder det inte automatiskt att det är rätt väg, muttrar tyske finansministern Peer Steinbrück, och går sin egen väg.n

Fotnot: Sinatradoktrinen ersatte 1989 Brezjnevdoktrinen i Michail ­Gorbatjovs Sovjetunionen, vilket innebar att War­­szawa­­paktsgrannarna fick sköta sina egna inre angelägenheter.