FONDER: Orimliga kostnadsskillnader

Hur stora kostnader en fond har för att göra affärer borde varaen direkt funktion av hur mycket affärer fonden gör, kan mantycka. Men så enkelt är det inte. Affärsvärldens undersökningvisar till exempel att vissa Asienfonder betalar fem gångerhögre courtage än andra, och totalt bland utlandsfondernabetalar vissa mer än tio gånger högre courtage än andra. De tvåtabellerna visar de fonder som är mest generösa mot börsmäklarna,samt de fonder som enligt årsrapporterna är snålast.

DYRT I JAPANFrämst är det fonder som placerar i Asien och Japan som har högakostnader för att göra affärer. Ofta betalar de som synes i denförsta tabellen sina mäklare i snitt en hel procent avaffärernas värde i courtage, vilket kan jämföras med att vanligaprivatpersoner numera bara betalar mellan 0,15 och 0,45 procenti courtage för att handla på Stockholmsbörsen.

Men alla Asienfonder är inte lika generösa, åtminstone inteenligt vad de rapporterar. Nordbanken Asian och FöreningsbankenAsien betalar bara ungefär 0,20 procent i courtage till sinabörsmäklare. Samma sak gäller några av Japanfonderna. Enligtårsrapporterna från Föreningsbanken, Skandiabanken och Tryggbetalar deras Japanfonder bara i snitt ungefär 0,25 procent avaffärernas värde i courtage.

Enligt Asienförvaltare som Affärsvärlden talat med så är docknormalt courtage i både Japan och resten av Asien uppåt enprocent av affärernas värde. Här är det alltså någonting sominte stämmer.

Den andra tabellen visar att sex av de tio utlandsfonder som harlägst kostnader för att göra affärer är USA-fonder. De betalar isnitt bara mellan 0,09 och 0,15 procent i courtage. Samtidigtredovisar dock Sparbankens och Handelsbankens Amerikafonderkostnader kring 0,35 procent av gjorda affärer.

MÄRKLIGA SKILLNADERDet är uppenbart att börsmäklarna i Asien är dyrare än de i USA.Men skillnaderna i courtage på respektive marknad är dessutomför stora. De flesta av fondföretagen är så stora att de bordekunna förhandla till sig bästa möjliga pris.

Den mest troliga förklaringen till de stora skillnaderna är attdet i USA är vanligt att börsmäklare gör affärer netto (alltsåutan courtage, men med sämre kurs). Även i Europa och Asienfinns mäklare som inte har något emot att göra upp aktieaffärernetto. Nettoaffärer gör att fonderna kan redovisa lägre courtagei sina årsrapporter än vad den verkliga kostnaden är för attgöra affärer.

Slutsatsen av denna förklaring är att många fonder döljer delarav sina kostnader. De borde ha högre totalkostnad (TKA) i t.ex.Fondindikatorn, men de vilseleder sina kunder genom att handlanetto.

Dock finns det andra tänkbara förklaringar till skillnader icourtage. En är att vissa fondförvaltare väljer att betala merav fondens pengar i courtage än de behöver, för att få bättretillgång till analytiker eller för att köpa andra tjänster.Genom att betala mjukt courtage (ett högt courtage som delvisblir ett tillgodohavande som kan användas även för att betalaresor och liknande) kan förvaltaren alltså plocka pengar urfonden för att täcka sådant som fondbolaget egentligen bordebetala.

En närbesläktad förklaring är att de fondföretag som har externarådgivare (i tabellen med de mest generösa gäller det fondernasom tillhör Alfred Berg, Banco, Länsförsäkringar och Nordbanken)lovar att fonderna skall betala mycket i courtage för attfondbolaget ska slippa betala för rådgivningen. Detta bordefinansinspektionen kunna upptäcka genom att granska avtalen medrådgivarna och kontrollera om dessa får betalt av fondbolageteller inte.

Nåja, en sak är ändå klar. Vad som än är förklaringennettoaffärer, mjukt courtage eller externa rådgivare – så är detnågra fondsparare som blir vilseledda. De alltför storaskillnaderna måste betyda att det antingen är några fonder somdöljer sina kostnader, eller också att några förvaltare låtersina fonder betala onödigt mycket courtage (eller bådadera).Oklarheten visar att regeringens skärpning av fondlagen, medkrav på redovisning av alla kostnader, behövs. Om några betalaronödigt mycket av kundernas pengar är det viktigt att kundernafår reda på det. Om några döljer kostnader via nettohandel borderimligen den nya lagen tvinga revisorer och/ellerfinansinspektionen att ingripa.

DÅLIG INFORMATIONSlutligen bör tilläggas att det inte är helt lätt att räkna utexakt vilken procent i courtage per affär fonderna har betalatunder 1997. Bara Carlson och Trevise talar om det själva. Deövriga talar visserligen för det mesta om hur mycket i kronor dehar betalat i courtage, men det är ofta omöjligt att exaktberäkna den totala mängden affärer, eftersom många fondbolaginte lämnar tillräcklig information i sina årsrapporter.Huvudproblemet är den definition av omsättningshastighet somFondbolagens Förening valt (det lägsta av summa köp och summaförsäljningar, i procent av genomsnittlig fondförmögenhet), sominnebär att de affärer som fonderna gjort därför att de haft ettin- eller utflöde av pengar under mätperioden inte tas med. Enexakt uppskattning av den totala mängden affärer är därmedomöjlig för utomstående, eftersom fonderna har en varierandeandel likvida medel plus att fondförmögenheten både påverkas avin- och utflöden och av ändrade aktiekurser.

För att få en bättre uppskattning av den totala mängdtransaktioner som fonderna gjort har Affärsvärlden därför ianalysen ovan som en schablon justerat omsättningshastighetenmed hälften av förändringen i fondförmögenheten.