Fondkapitalet visar sina rätta ansikten

Det närmar sig trettio grader varmt i den lilla fotoateljén på Kungsholmen när Lars Otterbeck, vd på Alecta, kränger av sig kavajen. Flera av de manliga kollegerna följer hans exempel, medan någon av de kvinnliga i stället häller i sig ännu ett glas mineralvatten. Vårens varmaste dag hittills, enas de om, medan de tålmodigt inväntar någon som är försenad.

Hettan till trots är humöret på topp och stämningen uppsluppen. Man talar om de just avverkade Stenbecksstämmorna, skakar på huvudet åt mediernas absurda fokusering på sfärens nya härförerska Cristina Stenbeck och skrattar mellan varven rått åt den egentliga anledningen till varför de är på plats.

– … “det ansiktslösa kapitalet”, jaja, det är väl ändå bland det mest smickrande vi har blivit kallade sista året, suckar Caroline af Ugglas och drar ner igenkännande skrattsalvor.

Den församlade? nåja, så när som på en person? skaran representerar institutionsmakten, en maktgrupp vars allt starkare ställning i näringslivet i sin tur representerar en av de största förändringarna i modern näringslivshistoria – den där makten flyttats från ägare av kött och blod till det “ansiktslösa kapitalet”.

Tillsammans kontrollerar de elva personerna aktier på Stockholmsbörsen till ett värde av nästan 300 miljarder kronor, vilket motsvarar nästan en femtedel av hela börsen. Givet det samlade kunskapskapital de förfogar över är de dessutom ännu mäktigare, det de inte vet om spelet bakom kulisserna i börsens största bolag är inte värt att veta.

Att vara näringslivets mäktigaste tjänstemän kostar dock på och den församlade skaran är långtifrån bortskämd med beröm. Det senaste årets turbulens har tvingat det ansiktslösa kapitalet att börja visa sina olika ansikten, och de har även blivit mer offensiva när det gäller att utöva sin makt.

När Ericssons ordförande Michael Treschow nyligen lämnade tillbaka hälften av sin extraersättning var det efter skarp kritik från flera av de institutionella storägarna och när Stenbecksfären i samband med stämmorna visade upp en ny form av öppenhet är det åtminstone några av ansiktena som kan ta åt sig delar av äran.

Men det är ingen överdrift att säga att det är för sina tillkortakommanden de har blivit mest uppmärksammade de senaste åren. Kritiken har varit högljudd i takt med att talet om en ägarkris i näringslivet blivit allt vanligare och de lastas tungt för såväl företagskollapserna i Ericsson, ABB och Skandia som för att de inte satte hårt mot hårt i rösträttsfrågan i Ericsson.

De personer som deltar i Affärsvärldens runda-bords-samtal känner alla varandra hyfsat väl efter många timmars manglingar sida vid sida i nomineringskommittéerna. De är generösa, både mot varandra och mot Aktiespararna som under samtalets gång får upprepade eloger för enträget tjatande i frågan om nomineringskommittéer. Samtidigt är de noga med att positionera sig gentemot varandra.

Rädslan för att bli behandlade som ett enda stort, grått, anonymt ägarkollektiv är stor och de poängterar lika gärna skillnader som likheter.

Vilket inte är så konstigt eftersom de, precis som alla med ansikten, är olika. Här finns veteranerna, Lars Otterbeck, Christer Elmehagen och Björn Franzon, här finns de som kom in i sammanhanget via en karriär som stjärnförvaltare – Joachim Spetz, Björn Lind och Caroline af Ugglas. Här finns AP-fondschefer; Lars Idermark, influgen från Göteborg dagen till ära, och givetvis Tomas Nicolin som alla fortfarande tar av sig hatten för efter att han blev Skandia-spararnas hjälte i samband med utspelet runt bolagets optionsprogram för drygt ett år sedan.

Mäktigast av de mäktiga anses “de fyras gäng”, bestående av Lars Otterbeck, Alecta, Marianne Nilsson, Robur, Björn Lind, SEB och Peter Rudman, Nordea, vara. Oftast är det de som turas om att ta på sig ledartröjan i samlade aktioner, helt i linje med den oskrivna regeln att “störst tar täten”.

En outsider i gänget är Carina Lundberg, representerandes Folksam fonder och på flera sätt en katt bland hermelinerna. Dels för att hon har väsentligt mindre kapital att lägga bakom sina ord än de andra och därmed inte har en given plats i diskussionerna, dels för att hon är ett pr-proffs ut i fingerspetsarna och den enda i gänget med direkt marknadsföringsbakgrund.

I det runda-bords-samtal som följer på de kommande sidorna finns lika doser välbehövlig självkritik och ödmjukhet inför arbetets komplexitet, men också stor medvetenhet om att de har en lång väg kvar på sin väg mot det ultimata ägandet.

Att få ihop det ansiktslösa kapitalets ansikten på en enda bild är svårare än man kan tro, och samtidigt skrämmande enkelt. Svårt för att de har ont om tid när de rusar mellan bolagsstämmorna, enkelt för att de ändå är så få. Och just det sistnämnda kan komma att bli institutionsmaktens verkliga akilleshäl framöver. För oavsett hur duktiga dessa elva personer blir de närmaste åren är det system de utgör bräckligt. De elva personer ni möter på de kommande sidorna sliter hårt och är oftast ganska ensamma i sina roller.

– Säg att det kommer en rejäl krasch i två av börsens största bolag samtidigt, säger någon av alla dem Affärsvärlden talat med inför vårt runda-bords-samtal.

– Då kommer institutionerna verkligen att sättas på prov. Och ärligt talat, jag tror inte att de fixar det. Vad händer då?

Ställer man frågan direkt till fondmakthavarna försäkrar de genast att de inte alls känner sig ensamma utan tvärtom har stora analysapparater till sin hjälp. Men frågan är värd att skicka vidare. Även om man fördubblade dem i antal, kanske till och med trefaldigade dem, skulle de fortfarande utgöra ganska glesa besättningar för att de ska kunna sköta Stockholmsbörsens största bolag på bästa sätt.

De som ansvarar för ägarstyrning har ett på flera sätt otacksamt jobb. Det vore naivt att tro att det är slut på kritiken mot dem, deras arbete är allt annat än glamoröst, de kan inte skryta offentligt med det de gör och de lär aldrig bli tackade för att de drar in några intäkter.

Får de inte åtminstone den hjälp de behöver, både i form av stöd från andra ägare och i form av konkreta personella resurser, med att både tillskansa sig kompetens och omvandla den till fungerande praktisk styrning lär det bli dyrt. Och i så fall blir det, som vanligt, aktieägare och småsparare som får betala.