För bra för attvara sant, Svanberg

– Det har vänt, konstaterade en nöjd Carl-Henric Svanberg i fredags när han presenterade ett resultat för fjärde kvartalet som fick de flesta analytiker att kasta sina prognoser i papperskorgen och muttra om att bolaget borde ha vinstvarnat.

Kvartalet var verkligen mycket bra, både vad gäller försäljningstillväxt, sparprogrammet och arbetet med att förbättra bruttomarginalen. Inte sedan 1990-talet har man sett bruttomarginaler på 41,6 procent och försäljningslyftet på 29 procent från tredje kvartalet var bättre än vad även de mest positiva analytikerna hoppats på.

Så långt är allt frid och fröjd. Men kortsiktiga vinstlyft, som till stor grund beror på framgångsrika besparingsprogram, ska inte förväxlas med möjligheterna till långsiktigt hållbara marginaler och tillväxttal.

Visst har det vänt så till vida att nedgången på telekommarknaden nu till sist verkar vara över och en svag uppgång kan skönjas. Men de våldsamma tillväxttal som leverantörerna kunde njuta av under 1990-talet och runt millennieskiftet är historia.

Teknikutvecklingen gör att systemen klarar av allt mer trafik trots att de också blir billigare. Den nya tredje generationens mobilsystem, som nu håller på att byggas på många håll runt världen, kan klara av samma rösttrafik som existerande gsm-nät till i stort sett samma kostnad.

Ericssons ingenjörer kan alltså se allt fler basstationer rulla ut från fabrikerna samtidigt som färre kronor rullar in.

Samtidigt fortsätter den kraftiga prispressen på mobilsystem, liksom på annan telekomutrustning.

Enligt Ericsson har egentligen inget nytt hänt, men kombinationen av prisfall och teknikutveckling ger enligt de flesta bedömare en rätt skral utveckling av det totala marknadsvärde som leverantörerna slåss om.

De riktiga dysterkvistarna spår att marknaden faktiskt krymper avsevärt de närmaste fem till åtta åren. Optimisterna däremot ser överlag en marknadstillväxt på runt uppåt fem procent. Genomgående verkar dock de mest genomarbetade prognosmodellerna generera de mest nedslående resultaten.

En av de största osäkerhetsfaktorerna är hur stark prispressen blir. De flesta är i stora drag överens om både hur många nya abonnenter som tillkommer och om att trafiken kommer att öka i rätt bra fart.
Men för Ericsson väntar ändå betydande vinstlyft under 2004 och 2005, och sannolikt även viss tillväxt.

Ericsson talar självt om att den starka försäljningen under sista kvartalet förra året verkar fortsätta första halvåret i år bland annat tack vare att utbyggnaden av de nya 3g-näten börjar komma i gång på allvar.

För lönsamheten i Ericsson framöver står två variabler i fokus efter nedbantningen av omkostnaderna, som ska vara klar tredje kvartalet i år. Hur mycket kan marknaden växa? Och vilken nivå på marginaler är hållbara på några års sikt?

Även Svanberg verkar märkbart bekymrad över att marknaden skulle tolka in alltför mycket i bruttomarginalen på 41,6 procent, som också ligger nära tidigare toppar. Ett konsekvent arbete med att få ned kostnader både i produktionen och inom försäljning och administration står för merparten av lyftet, men en hög andel extremt lönsam mjukvara, och en beläggning som varit nära nog full, levererade den där sista biten som gav aktiemarknaden glädjefnatt.

Frågan är vad som är uthålliga marginaler över tiden. Förutom det interna arbetet med att sänka kostnader och öka effektiviteten, så styr två externa faktorer: industrins kapacitet och konkurrensbilden.

Även om flera hundra tusen anställda mist jobben och fabriker stängts så har också försäljningen minskat kraftigt. På samma gång har knappast någon konsolidering i form av utslagningar eller sammanslagningar skett, och det finns tydliga tecken på att branschen fortfarande dras med överkapacitet inom produktion och utveckling.

Antalet spelare på marknaden för mobil infrastruktur har inte minskat. Tvärtom har de ökat, med i synnerhet nya kinesiska företag ute på banan. Koreanska och japanska utrustningsleverantörer har också i ökande grad börjat söka sig utanför sina hemmarknader, antingen på egen hand eller genom allianser.

De här nya spelarna är hungriga på marknadsandelar och de kinesiska leverantörerna Huawei och zte växte med 44 respektive 127 procent förra året.

Tillsammans omsätter de knappt 50 miljarder kronor, varav en femtedel utanför Kina. Bolagen har 38 000 anställda, varav 17 000 inom forskning och utveckling.

Merparten av deras kostnader ligger i Kina och därmed på en avsevärt lägre nivå än etablerade aktörer som Ericsson, Nokia och Siemens. Dessutom erbjuder de i dag i stort hela sortimentet även inom mobil infrastruktur. Huawei har även tagit två 3G-kontrakt. Storleksmässigt börjar de nå en nivå där trovärdigheten som leverantörer ifrågasätts i allt mindre utsträckning.

Även om den direkta påverkan på de etablerade i form av missade order än så länge är begränsad så skruvar de här spelarna upp konkurrenstrycket rejält under 2004 och framåt. Ericsson ska i sin roll som marknadsledare på mobila system kunna nå bättre marginaler än andra, men prispressen på marknaden eroderar ändå bruttomarginalerna.

Den trenden är sannolikt särskilt stark inom det snabbt växande segmentet 3G-teknik. Där vill alla in och där är kriget om marknadsandelar hårdast. Risken finns att marginalerna här så småningom blir klart sämre än de varit inom GSM. En titt på tidigare marginaltoppar bör ge viss vägledning och över tiden borde Ericsson kunna prestera en rörelsemarginal någonstans mellan nio och tretton procent. Det gör att Ericsson år 2005, när efterfrågan på 3G bör vara som bäst, med god lönsamhet tjänar över 15 miljarder kronor.

Den andra efterfrågemotorn på marknaden just nu är utvecklingsländerna med Indien och Kina i spetsen men också med länder som Ryssland. Här kommer Ericsson, Nokia och andra med ny teknik som sänker kostnaderna för operatörerna, vilket i sin tur gör det ekonomiskt möjligt att erbjuda mobiltelefoni till allt fler.

Men lägre intäkter för operatörerna och billigare och glesare nät betyder också lägre försäljning för leverantörerna. Det är också på de här marknaderna som konkurrensen från de nya leverantörerna märks mest. Här har de etablerade leverantörerna ett mindre fast grepp om de ibland nya kunderna. För dem är låga kostnader extremt viktigt.

Samtidigt ser finanserna bland de etablerade leverantörerna bättre ut nu vilket kan locka till att jaga marknadsandelar på ett mera aggressivt sätt. Vad det gör med priser och lönsamhet är rätt känt. Slutsatsen är att det på många sätt är bäddad för prisfall.

Analys av Ericssonaktien hittar du via länken ovan.