För tidigt att ge upp konjunkturhoppet

De konjunkturbedömare som har prognoser under marknadens konsensus ser i regel glaset som halvtomt, de över ser det som halvfullt. Så lyder en gammal sanning på finansmarknaden. En annan variant på samma tema är att analytiker som arbetar på räntemarknaden har en dragning åt negativa prognoser, medan de som är aktiva på börsen har en dragning åt motsatsen. Undertecknad ligger över konsensus och är verksam på aktiemarknaden så ni får väl läsa denna krönika med detta i åtanke.

Säger man recession tillräckligt många gånger blir det till slut nästan en självuppfyllande profetia, eller åtminstone en “sanning”. De senaste två veckorna har det återigen sagts många gånger.

n Internationella Valutafonden släppte en ovanligt “yvig” prognos, och skrev ned BNP-prognosen för USA till en halv procent såväl 2008 som 2009. Samtidigt skattade fonden slutnotan för kreditkrisen till cirka 1 000 miljarder dollar. (Det motsvarar knappt 7 procent av USA:s BNP, vilket, enligt IMF, skulle innebära att den här krisen blir värre än Savings & Loan-kraschen i början av 1990-talet men mildare än den japanska finanskraschen.)

n Martin Feldstein, ansvarig på National Bureau of Economic Research, förklarade att han personligen trodde att USA gick in i en recession i december i fjol (officiellt har dock inte NBER sagt något ännu, och det lär dröja).

n I protokollet från den amerikanska centralbanken Federal Reserves senaste möte ansåg ledamöterna att den amerikanska konjunkturen

försämrats och att tillväxten troligen blir negativ under första halvåret.

n Konsensusprognoserna sjunker. Enligt den senaste sammanställningen ligger nu snittprognosen för USA:s BNP-tillväxt 2008 på 1,3 procent och för Sverige på 2,4 procent.

Så då är det väl recession? Med risk för att leva upp till klichébilden ovan tror jag fortfarande att det är en öppen fråga. Ledande indikatorer som borde visa vägen för tillväxten har sjunkit. USA-ekonomin nosar på recession, och resten av världen har påverkats. Men nio månader efter det att den här kreditkrisen exploderade i ansiktet på oss är läget överraskande tvetydigt, inte entydigt. Jag ifrågasätter inte att världsekonomin går in i en avmattning, men jag ifrågasätter hur allvarlig den verkligen blir.

Sverige är ett bra exempel. Det är fortfarande tidigt, men mycket pekar på att tillväxten kommer att bli överraskande stark även under det första kvartalet i år (precis som fjärde kvartalet). Privatkonsumtionen har fortsatt att växa hyggligt. Den stora skillnaden mot i fjol är utrikeshandeln som av allt att döma kommer att ge ett tydligt positivt bidrag (till skillnad från i fjol). Och det beror alltså inte på att importen packat ihop (vilket ju skulle vara en negativ indikator eftersom det skulle antyda att den inhemska efterfrågan är svag).

Det beror snarare på att exporten ökat kraftigt. Arbetsmarknaden ska rimligen gå in i en lugnare fas, det pratas mycket om fler varsel och färre lediga platser men i det sistnämnda fallet måste man ju komma ihåg att vi kommer från extrema nivåer i fjol. Mätt i arbetade timmar har sysselsättningen (dagkorrigerat) fortsatt att växa med drygt 2 procent i år. SCB:s egen aktivitetsindikator, som ska vara en ledande indikator för tillväxten, signalerar ingen avmattning.

Den som blir orolig när finansdepartementet skriver ned sina prognoser kan ju bläddra vidare i vårbudgeten och konstatera att departementet räknar med en real ökning av den disponibla inkomsten hos svenska hushåll på 4,7 procent i år. Efter en ökning med 4,3 procent i fjol. Det blir 9 procent på två år, när sparkvoten ligger runt 8-9 procent. Detta samtidigt som de offentliga finanserna har stora överskott och finanspolitiken i dagsläget är neutral. Snacka om kudde för konjunkturen, det finns massor med handlingsutrymme för både regering och hushåll.

Från omvärlden är inte signalerna heller entydiga. Verkstadsbolaget SKF ser inga avmattningstecken, tillväxten i Kina var återigen lite starkare än väntat och Tyskland är en annan närliggande marknad som av allt döma kommer att ha en överraskande stark tillväxt (och ja, visst har jag sett hur snabbt den spanska och brittiska konjunkturen försvagas, men trenderna i Europa spretar friskt just nu, det är inte entydigt här heller).

Det som IMF och de flesta är oroade för är kreditåtstramningen. Rimligen pågår en sådan. Men det är samma sak här, siffrorna är inte så entydiga som man lätt kan tro. Frederic Mishkin, medlem av direktionen i Federal Reserve, vittnade häromdagen inför senaten om utlåningen till små och medelstora företag och konstaterade att efterfrågan på lån ser ut att minska, att det finns tecken på en credit crunch, men att den faktiska utlåningen fortfarande rullar på ganska bra. Den europeiska centralbanken ECB har fullt sjå med att försöka förklara varför kredittillväxten till hushåll och företag fortfarande accelererade så sent som i februari.

Jag är inte ens säker på att USA, i stormens öga, kommer att få så svag tillväxt under första kvartalet som många fruktar. Privatkonsumtionen ser snarare ut att ha legat stilla jämfört med fjärde kvartalet, den andra stora efterfrågekomponenten, investeringar likaså. Undantaget är naturligtvis bostadsinvesteringar som är ett fortsatt sänke, men det kan mycket väl balanseras av utrikeshandeln som av allt att döma ger ett kraftigt positivt bidrag. Så här långt ser det dessutom ut som om lagren kommer att ge ett positivt bidrag (det kommer att slå tillbaka andra kvartalet).

Summa summarum, runt nollstrecket eller strax under. Knappast en katastrof. Den pessimistiske kan ju säga att raset i tillväxt bara börjat men då ska man komma ihåg att under andra kvartalet kommer finanspolitiska stimulanser samtidigt som den penningpolitiska stimulansen slår till med allt större kraft.

MATTIAS SUNDLING

Är analyschef på HQ Bank.