Företagspiraterkan kapa kronjuvelen

När jag började som ekonomireporter hösten 1994 var Astra den stora svenska stjärnan, tätt följd av Ericsson. De var viktigast, vackrast och vassast. Nu, fjorton år senare, gnistrar det inte längre om de båda svenska kronjuvelerna. Astra har misslyckats med att få fram nya storsäljande mediciner och för Ericsson krisar telekommarknaden.

I slutet av år 1998 var familjen Wallenbergs investmentbolag Investor med om att skeppa i väg Astra i en fusion med brittiska Zeneca. Det hjälpte dock inte och Wallenbergarna sitter med 3,5 procent i ett bolag som hamnat i bakvattnet.

Frågan är nu vad som händer med Ericsson, där Investor och Industrivärden tillsammans äger en tredjedel av rösterna. Aktien har mer än halverat sitt värde sedan bolagets vinstvarning i höstas, samtidigt som marknaden sviktar och kinesiska konkurrenterna Huawei och ZTE kör med mördande prispress.

Dessutom har den amerikanska företagspiraten Carl Icahn huggit kroksabeln i Ericssons amerikanska konkurrent Motorola. Efter en lång strid där Icahn fått bolaget att köpa tillbaka egna aktier och dela upp sig i två delar, mobiltelefoner och nät, har nu Icahn lovats två styrelseplatser.

– Ericsson har varit pressat under en längre tid och då är risken större att det händer något. Se hur Christer Gardell gick in i Telia Sonera, även om han misslyckades där, säger Helena Nordman-Knutson, analytiker på Öhman fondkommission.

Flera stora amerikanska fonder har ökat i Ericsson sedan vinstvarningen i höstas, som Oppenheimer, Vanguard, ING och Columbia. Franklin-Templeton kom in i bolaget efter vinstvarningen och är nu nionde största ägare. Amerikanska fonder är ofta opportunister och köper gärna aktier när de tror att det ska hända något i ett bolag.

Därtill finns sedan ett par år tillbaka en trend att kapitalförvaltare köper teknikbolag.

Hösten 2006 köpte en grupp kapitalförvaltare ledda av Blackstonegruppen halvledarbolaget Freescale – som Motorola tidigare hade placerat på börsen Nasdaq – för 100 miljarder kronor. Strax innan hade en grupp kapitalförvaltare ledda av Kohlberg Kravis Roberts och Silver Lake Partners köpt 80 procent av Philips halvledartillverkning för 60 miljarder kronor.

Eftersom Ericsson, relativt sett, är billigt nu, med ett börsvärde på knappt 200 miljarder kronor, lever bolaget farligt. Visserligen finns det ingen riktigt bra styckningskalkyl, men bolaget skulle kunna sälja sin halva av mobiltelefontillverkaren Sony Ericsson till Sony. Ett nätbolag behöver egentligen inga telefoner, Motorola gör sig av med sina telefoner och Nokia har två separata bolag, Nokia Siemens på nätsidan och Nokia på telefonsidan.

– Telefoner och nät har två olika affärsmodeller och de börjar skilja sig alltmer åt, speciellt med andelen ökade tjänster, säger Helena Nordman-Knutson, som tror att Sony kan vara intresserat av att köpa ut mobiltelefonbolaget.

En riktig styckningsfanatiker kanske även kunde tänka sig att skilja av Ericssons servicedel, men det är den som växer och den är också integrerad med nätsidan.

Ericsson skulle även kunna sälja sin kabelfabrik i Hudiksvall som gör fiberoptisk kabel som ligger på havsbottnar, men endast den lilla affären är inte värd besväret för en företagspirat.

Ericssons affärsområde multimedia sägs vara framtiden och därför dumt att sälja.

Hur som helst borde Ericssons styrelse i detta ögonblick fundera på hur den kan föra företaget framåt.

Fusioner med konkurrenter torde vara uteslutna i Europa, Ericsson har drygt 40 procent av nätmarknaden och EU:s konkurrensmyndigheter skulle slå bakut.

Ericsson skulle kanske kunna köpa något i USA, men Motorola är inte i särskilt bra skick och bolagens verksamheter överlappar varandra för mycket. Alcatel-Lucent är inte heller intressant eftersom det är ett stort, komplicerat, olönsamt bolag med en spretig produktportfölj, enligt Helena Nordman-Knutson.

Huawei skulle möjligen vara intresserat av Ericsson, det kinesiska bolaget påstods vara spekulant på Marconi när britterna sålde till Ericsson. Frågan är om det skulle tillåtas av konkurrensskäl.

Ett alternativ är naturligtvis en köpare från databranschen, som amerikanska bjässen Cisco. Men skillnaden mellan Cisco och Ericsson är stor. Cisco jobbar, liksom Nokia, på ett mer kreativt och kaosartat sätt. Cisco sägs släppa produkter snabbt, men de är inkompatibla och konkurrerar ibland med varandra. Ericsson påstås kräva total synkronisering innan bolaget släpper något, därför blir också det svenska företaget långsamt och tungrott – men produkterna fungerar och jobbar bra ihop.

– Det krävs fyra år med kaffe och kanelbullar innan alla på Ericsson är överens, säger en person med inblick i branschen.

Frågan är om Cisco, som gärna köper små nystartade bolag, skulle lockas av ett gammalt anrikt ingenjörsbolag som Ericsson. Därtill förflyttar sig infrastrukturinvesteringarna numera längre in mot centrum av näten, mot fiberkablarna som utgör stomnätet, och bort från Ericssons basstationer. Det gör Ericsson mindre intressant.

Fusioner och uppköp verkar alltså svåra, en företagspirat skulle i stället kunna kräva stora utdelningar. Ericsson har en nettokassa på 24 miljarder kronor.

– Det finns egentligen ingen anledning för bolag i den här branschen att sitta på en nettokassa, säger en analytiker som vill vara anonym.

Men Ericssons styrelse vill gärna ha en buffert. Styrelsen brände sig våren 2002 då aktieägarna var tvungna att rädda bolaget genom en nyemission på 30 miljarder kronor. Kassan har dock minskat från 41 miljarder kronor 2006.

Ordförande Michael Treschow sitter i en knepig sits. Om han, å ena sidan, börjar skifta ut mer pengar till aktieägarna skulle han indirekt erkänna att Ericsson befinner sig i en bransch med låg tillväxt, vilket skulle kunna pressa aktien ytterligare. Och om han, å andra sidan, låter skattkistan vara kan den locka pirater.

Investor och Industrivärden håller tillsammans 33 procent av rösterna i Ericsson, så bolaget ligger inte precis öppet för pirater. Men huvudägarna har inte majoritet. På förra årets stämma fick styrelsen inte igenom sitt förslag till bonusprogram, utan blev överkörd av amerikanska fonder, men det berodde på att ett sådant beslut krävde 90 procents stöd på stämman.

Investor har dock redan varit med om att fusionera Astra med Zeneca och nyligen sålde familjen Wallenbergs investmentbolag sin del av fina Scania till Volkswagen. Investors vd Börje Ekholm har också sagt att han vill fokusera på onoterat, så de sentimentala skälen för att behålla en klenod som Ericsson borde ha minskat.

Affären med Scania betyder dock att Investor är nedlusat med pengar och inte behöver ett antal miljarder till att placera. Att sälja ett bolag som Ericsson, vars kurs är tryckt i botten, är också något helt annat än att sälja ett bolag i prima skick, som Scania.

Ericssons styrelse kan dock inte sitta passiv, på något sätt måste den agera – annars är det troligt att någon annan gör det.