Fortsatt stark medvind

Att den svenska konjunkturen nu skulle börja mattas kommer lägligt för många parter. Inför den kommande lönerörelsen blir alla dåliga nyheter i praktiken goda nyheter när det gäller att ro avtalen i hamn på acceptabla nivåer. Det kanske är därför så många har tagit till sig tanken på att den svenska konjunkturen redan är på väg utför.

Överhettning sannolik

Affärsvärlden vidhåller dock sin bedömning att det fortfarande är betydligt mer sannolikt med en överhettning än med en mjuklandning av den svenska konjunkturen. Med svag valuta, låga räntor, ökande inkomster och expansiv finanspolitik är det svårt att se vad som skulle få den svenska konjunkturen att vända. Den dämpning som kunnat skönjas i olika indikatorer är ännu så länge mer att betrakta som krusningar på ytan än något att bygga ett reellt avmattningsscenario på. Det mesta talar för att tillväxten i Sverige kommer att vara fortsatt mycket hög även nästa år, om det inte visar sig att löneutvecklingen går helt över styr.

Ingen hårdlandning

En mer markant avmattning borde ta sitt avstamp utifrån något mer specifikt som en hårdlandning i USA, en ny kostnadskris eller en mer rejäl avmattning i Europa. I dagsläget är det få bedömare som presenterar sådana scenarier, även om signalerna på en konjunkturdämpning i USA nu är mer markerade än tidigare. I Europa har konjunkturtoppen förvisso passerats men det blev inte mycket till topp och det ser inte ut att bli mycket till dämpning heller. Tillväxten nästa år blir enligt de flesta bedömare endast marginellt lägre än i år. Mer osäkert är i vilken takt återhämtningen i Asien kommer att fortgå.

Bra konkurrenskraft

Men en internationell, mild konjunktursvacka borde inte drabba Sverige särskilt hårt. Med den svaga kronan och de senaste årens höga produktivitetsutveckling har industrin mycket bra konkurrenskraft och exporten borde kunna öka i snabb takt ändå. Ordertillväxten, som den mäts i konjunkturbarometern, är fortsatt hög även om den mattats från extremvärdena i början av året som endast kunde jämföras med nivåerna efter den kraftiga deprecieringen i slutet av 1992. Samtidigt är produktionsplanerna och den aviserade utvidgningen av produktionskapaciteten de mest expansiva på över 30 år. Den dämpning av exporten som det ändå kan bli tal om borde dessutom till stor del kunna kompenseras med stigande inhemsk efterfrågan. En extra kick till den totala efterfrågan ges dessutom av den fortgående expansionen, med tvåsiffriga tillväxttal, i telekomsektorn.

Även byggandet har äntligen skjutit ordentlig fart efter många års svårigheter. Företagen i byggsektorn är närmast euforiska inför framtiden och utsikterna inför det närmaste året är högre ställda än någonsin tidigare. Till saken hör dock att även “spekulationsbyggandet” – att bygga utan säker beläggning – tagit fart under senare tid.

Hushållens konsumtion är fortsatt hög även om bilförsäljningen avtagit något efter de senaste årens höga försäljningsnivåer. Planerna på att köpa kapitalvaror exklusive bilar är dock högre nu än tidigare och trots fallande börs är hushållens förmögenheter stora i ett historiskt perspektiv. Exempelvis är hushållens finansiella förmögenhet cirka 35 procent högre i dag än för bara ett och ett halvt år sedan.

Dessutom har finanspolitiken bytt inriktning och är nu expansiv, med planerade skattesänkningar och maxtaxa på dagis, efter att ha varit åtstramande under en stor del av 1990-talet. Fortsatt stora budgetöverskott talar för att det kan bli ytterligare stimulanser framöver, framför allt som valet närmar sig. Räntorna är låga och så länge inflationen inte visar några tecken på att ta fart har riksbanksledningen svårt att motivera ett inflationsscenario som skulle tillåta höjda styrräntor.

Ljus konjunkturbild

Den svenska konjunkturbilden framstår mot denna bakgrund som mycket ljus och Sverige är i stort sett det enda land i världen som för närvarande kan kombinera hög tillväxt, stigande sysselsättning, låg inflation och låga räntor. Men för den skull saknas det inte hot mot en fortsatt god utveckling.De hoten handlar mer om överhettning än om en drastiskt minskad efterfrågan. En sådan fara är de kapacitetsrestriktioner som börjar göra sig gällande i industrin där över hälften av företagen anger att de har svårigheter att producera i önskad omfattning. Hittills har detta främst gällt resurser i form av maskin- och anläggningskapacitet men även personalsituationen börjar bli pressad. Problemen finns för övrigt även i byggsektorn och i stora delar av tjänstesektorn. Antalet nyanmälda platser fortsätter att öka.

Tyvärr gör regeringen samtidigt misstaget att öka antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, uppenbarligen i syfte att nå sitt efterlängtade 4-procentsmål för arbetslösheten, något som ytterligare försvårar för företagen att få tag i personal. Den kommande avtalsrörelsen kommer därmed att hållas under ytterligt pressade förhållanden och mycket lite talar för att de centrala avtalen kommer att slutas på nivåer som lämnar utrymme för den löneglidning som normalt blir fallet när arbetskraftsresurserna är så ansträngda som för närvarande.

Om lönerna skjuter fart kommer riksbanken att tvingas strama åt penningpolitiken genom höjda räntor. Det kommer i så fall att begränsa tillväxten framöver, men tidigast från år 2002.