Full av arbetslust

Våren har hunnit en aning längre i det London han numera bor i än i Stockholm när P G Gyllenhammar är på blixtbesök i sitt forna hemland. Mycket ska hinnas med och programmet är lika hårt inrutat som på den tiden han var Mr Volvo med hela Sverige.

Lite umgänge med de fyra vuxna barnen, som allihop numera bor i Stockholm hinner han med, men i övrigt är det möten med Lazard-kunder som gäller under dagen och middag med investmentbankens ledning på kvällen, innan planet nästa morgon går tillbaka till Storbritannien.

Det har gått 10 år sedan P G Gyllenhammar lämnade Volvo, en av de få händelser i modern näringslivshistoria som uppmärksamhetsmässigt kan jämföras med Percy Barneviks fall, ändå har han fortfarande en särställning som ledargestalt i Sverige. Både hos det svenska folk som år efter år röstade fram honom som landets mest beundrade person, och i de näringslivskretsar där även den kaxigaste finansman fortfarande får något dimmigt i blicken vid nämnandet av hans namn. Formellt har han en större plattform än någonsin; ordförande i Europajätten Aviva, bakom kulisserna till storaffärerna genom engagemanget i Lazard och som ett av Sveriges tyngsta namn i EU-kretsar.

Han är avspänd och lättsam, med nära till skratt, där han sitter parkerad i en fåtölj framför den öppna spisen på Lazard-kontoret i Stockholm. Den signifikativt knarrande rösten låter som den alltid gjort. Och de två klockorna, som visar lokal tid runt vänster handled och London-tid runt höger, sitter där de brukar.

– Jag vet inte hur många gånger jag har fått och blivit erbjuden klockor med två urtavlor, så att jag ska slippa ha en på varje arm, men du vet – en klocka är en intuitiv historia?, ler han.

Gyllenhammars besök i Sverige är fortfarande sällsynta och hans närvaro i samhällsdebatten har under de senaste åren varit näst intill obefintlig, med undantag för ett antal inhopp på DN Debatt, senast om Irakkriget. Men de stora förändringar och den turbulens som präglat såväl svenskt som globalt näringsliv sedan han senast gav en större, personlig intervju för två år sedan, har inte gått honom förbi. Och på frågan om vad som utifrån ter sig som den mest angelägna frågan i svenskt näringsliv kommer svaret snabbt.

– Det är påtagligt med vilken fart man byter vd-ar och vilket dåligt tålamod man har med ledningar. Det må vara korrekt i vissa fall men man ska inte underskatta den oerhörda instabilitet och otrygghet det innebär för de anställda och för företagskulturerna. Ett välskött företag kan bestå genom flera chefsskiften, men det finns en gräns för vad en företagskultur tål. Om stabiliteten och kulturen hotas kan det få förödande konsekvenser – särskilt då en stor del av svensk industri bygger på just en fin tradition av yrkeskunnande, specialisering och produktivitet. Den typen av företagskultur är kanske det dyrbaraste vi har i en industritradition. Det måste man värna om.

Ser du något samband mellan det korta tålamodet, instabiliteten och diskussionen om att vi fått ett nytt “ansiktslöst”, och i mångas tycke ansvarslöst, kapital som ägare i de svenska börsbolagen?
– Nej. Det finns något väldigt förledande i resonemanget som man driver, särskilt i Sverige, där man ropar på starka ägare. Att tala om att det är en ägarkris innebär antingen en suck över att det förgångna är borta, vilket aldrig passar framtiden, eller ett konstaterande om att man egentligen inte tror på aktiebolagens idé. Själva poängen är att det ska finnas många ägare som delar på risken. Sedan är det styrelse och ledning som ska vara bolagets ansikte. Det är de som ska föreslå för ägare, kunder och anställda vad bolaget ska stå för, och de som ska genomföra det. Huvuddelen av min karriär kommer ju ur ett bolag som de skulle kalla ansiktslöst, Volvo, men ett bolag med utomordentligt starka värderingar – och det är så det ska vara.

Så du tycker att diskussionen är helt fel?
– Begreppet “starka ägare” är så odefinierat. Industrivärden, där inflytandet är stort från en bank, är det en stark ägare? Eller är det Wallenberg via stiftelserna och Investor? Det är inte modellen för ett modernt samhälle att ett fåtal familjer sköter hela företagsamheten. Sverige måste någon gång vänja sig vid att även familje- eller bankägda investmentbolag är institutioner och inte klamra sig fast vid en övertro på så kallade starka ägare.

Hos de direktörer som enligt den modellen ska göra jobbet i storföretagen, har en ny slags girighet blivit uppenbar senaste åren – både i Sverige och i USA. Har den förvånat dig?
– Nej, däremot är jag förvånad över hur ersättningsnivåerna galopperat i väg under sista delen av 1990-talet. I USA har det alltid varit nivåer som är helt annorlunda än i Europa men nu är de inte så långt före. Det är väl i och för sig bra att de svenska herrgårdarna rustas upp, där det förr var adel och lantjunkare så är det ju nu näringslivets folk som befolkar dem, men när man i Sverige ser optionsprogram och liknande som gör att anställda chefer ligger i en inkomstklass runt 100 mkr så förstår man hur snabbt det har gått. Det är många styrelser som borde ha satt gränser tidigare. Att löner och bonusprogram drar i väg i goda tider är en sak, men när det sedan inte märks någon skillnad i sämre tider är anmärkningsvärt. Särskilt när aktieägarna får ta så stora förluster. Det är olyckligt för näringslivet.

I Sverige fick girigheten ett ansikte i och med Percy Barnevik-affären, hur har du reflekterat runt den?
– Beloppet kan ju var och en ta ställning till, även de som tjänar bra med pengar tyckte att det var ett hutlöst stort belopp. I övrigt är det typiskt en sådan affär som talar för sig själv. Det allvarliga var naturligtvis att det gällde en person med en mycket hög och stark profil som många sett som delvis moraliserande över hur man ska sköta saker bättre. Det är klart att det förvärrade skadan.

Känner du Percy Barnevik?
– Ja.

Han bor också i London, har du kontakt med honom?
– Nej, inte mycket.

För 10 år sedan klippte du banden med Volvo helt, lämnade Sverige, flydde in i anonymiteten och startade om på nytt. Var det nödvändigt att bryta så tvärt?
– Det var nog det. Jag var ju inte särskilt populär då utan skrevs ned. Det som hade hänt hade utlöst våldsamma reaktioner och det väcktes fiender till liv överallt som såg sin chans att sabla ner mig. Tiden därefter levde jag i stort sett ensam med min fru – mina barn gjorde ju sina egna saker – och jag insåg rätt snabbt att det inte fanns något intressant för mig att göra i Sverige jämfört med Volvo. Politiken, som ju var det enda som var radikalt annorlunda, hade jag inte en tanke på då. Så beslutet att jag skulle söka något nytt, även om det var ganska sent i livet, var enkelt att komma fram till.

Hur enkelt var det att genomföra?
– Inte enkelt. Omställningen var svår, det är det ingen tvekan om. Man flyttar till en miljö där man egentligen inte känner någon, jag hade visserligen några bekanta men det var inte de som gjorde att jag kom dit jag gjorde.

Många räknade ut dig efter Volvo men i dag har du ett nytt liv, en ny plattform och ett internationellt toppjobb. Känns det som en revansch?
– Jag känner inte så. Jag var inställd på att jag skulle göra något nytt som var intressant men jag visste ju inte vad som skulle uppenbara sig. Det är ju rena tillfälligheterna som gör att någon kommer och frågar om jag vill vara med i en styrelse. Det kunde ju lika gärna ha blivit något annat.

Du har rätt många järn i elden, vad är roligast i din vardag i dag?
– Variationen, jag tycker att jag har en bra balans. Jag har mitt kontor på Aviva och som ordförande i ett engelskt bolag är man mycket mer aktiv än man är på motsvarande post i ett svenskt, så det tar tid. Sedan har jag lovat att ta på mig ansvaret för att se till Lazards nordiska verksamhet, så jag är ute en del och träffar kunder. Det är spännande.

Du tänker uppenbarligen inte sluta jobba trots att du för flera år sedan passerade pensionsåldern. Vad står på agendan framöver?
– Fortsatt arbete med portföljerna i de bolag där jag är aktiv. Jag är också intresserad av en del av den dramatik som finns kring EU. De internationella organisationerna fascinerar mig.

Vilken fråga i EU brinner du mest för?
– Det som är ofullbordat i EU är den inre marknaden. Den finns för kapital, varor, tjänster och människor men inte för finansiella tjänster vilket är mycket beklagligt. Det är en dramatiskt viktig fråga, inte minst pensionerna med tanke på Europas åldrande befolkning och att de statliga pensionssystemen håller på att kollapsa i nästan hela EU.

Hur ska det attackeras?
– Det finns en plan som antogs för tre år sedan men det går så enormt långsamt. Vi (European Financial Services Round Table) ska nu ge oss på inte bara EU-kommissionen, för det gör vi hela tiden, utan även ministerrådet. Det här ska upp högst på dagordningen igen, det är alldeles för viktigt för att ligga kvar och rotera efter att varje ordförandeskap har tagit sig an just sina favoritfrågor. Vi kommer att föreslå att allting ska vara beslutat 2004, sedan kommer de tio nya medlemsstaterna in och då är det inte lätt att ta i sådana här frågor.

Finns det något som på ett yrkesmässigt plan skulle kunna locka hem dig till Sverige?
– Det tror jag inte. Men man kan aldrig veta.

Saknar du inte alls att bo i Sverige?
– Nej. Jag älskar Sverige men saknar inte att bo här. Var jag bor hänger intimt ihop med vad jag gör, det är en symbios. Jag kan bara göra det jag gör nu boendes i London.

Men när du ser dig själv bli gammal, är det på Västkusten eller i London?
– Jag tänker inte så. Inte för att det inte berör mig utan för att det skulle stjäla energi från det jag gör och vill fortsätta göra. Jag funderar mycket på mina uppdrag här och nu. Det finns ingen plats för att sitta och drömma om sånt som ligger vid sidan om. Tiden är lite för dyrbar för det.

Om försäkringsbranschen
Som ordförande i brittiska Aviva styr P G Gyllenhammar en av Europas största försäkringskoncerner, med en årlig premieinkomst (total intäkt i koncernen) på 28 miljarder pund, nästan 400 miljarder svenska kronor. Men till och med han själv tyckte att jobbet lät “lite trist” från början.
– När jag först blev tillfrågad om att vara med i styrelsen på dåvarande Commercial Union avböjde jag. Men de bad att jag i alla fall skulle träffa de människor jag skulle arbeta med. Jag gjorde det och jag tyckte om dem och tackade till slut ja. Sedan har det varit väldigt roligt att utveckla bolaget i de här två fusionerna. Försäkringsbolag är faktiskt ganska spännande även om det låter trist.

Försäkringsbranschen har även den varit upp- och nedvänd sista året och många aktörer har haft det tufft. Tror du på fusioner i branschen i Europa?
– Konsolideringen har redan gått ganska långt, i så fall handlar det om “mega mergers”, sammanslagning mellan stora aktörer. Det kommer nog så småningom. Ivern är inte så enorm just nu, ingen har särskilt mycket pengar, och de man har behöver man för att trygga soliditeten och utbetalningar till kunder. Så ska det göras några affärer får de göras i aktier.

Aviva är en av de aktörer som är finansiellt starka nog att stå på köparsidan. Vilka marknader är mest intressanta?
– Vi kan utvecklas mer i Europa. Just nu koncentrerar vi oss på Spanien som utvecklas väldigt snabbt, både vad gäller pensionssparande och livförsäkringsdelen. Italien växer snabbt och Frankrike relativt snabbt. Och så har vi just i år börjat göra affärer med Indien och Kina, som är på lång sikt.

I höstas gick rykten om att Aviva sneglade på Skandia. Är det något i Skandinavien som är intressant?
– Nej. Den nordiska försäkringsmarknaden är en mogen marknad med låg tillväxt.

Du har ju gamla kopplingar till Skandia, din far var vd där och sedan du själv, vad har du för reflektioner runt bolagets totala kollaps?
– Inte så många.

Tycker du inte ens att det är sorgligt?
– Jag har väldigt få känslomässiga relationer kvar till företag. Jag kommer inte in i stämningslägen där jag säger att “det här är ju förfärligt”. Företag är människor. Jag följer dem på avstånd och gör mina reflektioner om vad som gick bra eller dåligt men det har ingen klangbotten i mig. Jag tycker det är synd att Skandia inte går bra, jag hade en del spännande år där.

Om politik
Skämtsamt sägs det ibland om P G Gyllenhammar att om Sverige skulle byta statsskick och bli republik skulle han ha en god chans att bli folkvald president. Skämt eller inte så är han en av få näringslivsgestalter som intresserat sig för, och engagerat sig i, politiska frågor, och som har haft täta politiska kontakter under hela sin karriär. Intresset är lika stort, om inte större, i dag både för Folkpartiet och för de bredare politiska sammanhangen.

Folkpartiet, där du både suttit i partitoppen och varit påtänkt som partiledare, var den stora vinnaren i höstens val under ledning av Lars Leijonborg. Vad tycker du om honom?
– Mycket bra. Jag känner honom ganska väl, han var partisekreterare när jag kom med i början av 1980-talet och vi jobbade mycket nära under en tid. Han är en oerhört gedigen människa. När han sedan blev partiledare var han mycket elegant och blygsam i sin roll, kanske ansåg han egentligen inte själv att han var rätt person – därför var det extra roligt att han fick en skjuts i valet.

Skulle du kunna tänka dig en karriär som aktiv i partiet?
– Nej. Energin finns visserligen, men jag hade min chans i början av 1980-talet och jag tog den inte. Nu är det för sent.

Folkpartiet har, tillsammans med flera stora partier, ja-till-EMU-kampanjen framför sig. Har du blivit tillfrågad om du vill vara affischnamn?
– Nej. Jag har blivit tillfrågad i England om jag vill ställa upp på ena eller andra sidan men det är jag inte intresserad av.

Men du tycker att Sverige ska gå med?
– Ja, men jag har aldrig varit EMU-entusiast. Jag kan inte bli våldsamt entusiastisk över en valuta, det är inte i såna EU-frågor jag engagerar mig. När tanken kom upp satt jag i ERT (European Industrial Round Table) och jag och en majoritet var emot en gemensam valuta. Vi tyckte att integrationen och harmoniseringen skulle gå mycket längre, så att man kände att hela bygget var meningsfullt – och sedan skulle kronan på verket bli att vi skaffade oss en gemensam valuta. Nu kom den vid en tidpunkt där man tvingade in en harmonisering på områden där man inte var politiskt färdig.

Den svenska folkopinionen är i skrivande stund negativ, 45 procent mot EMU och 42 procent för, enligt senaste mätningen. Hur tolkar du det?
– En primitiv tolkning är att folk ser att det är sämre tider och känner att man ska hålla igen snarare än att ge sig in i en ny reform. När Sverige kom med i EU 1995 fanns det en stor optimism, löftena om bättre tider infriades fem år i rad och EU införde reformer som snarare gagnade än skadade Sverige. Sedan kom raset; dåliga nyheter i ekonomin, börsvärden som rasat och aktiebesparingar som smält ihop. Det har inträffat en rad obehagliga nyheter – kriser, krig, terroristhot – som gör folk ängsliga. I ett sånt läge blir reaktionen inför såna här reformer lätt att “räcker det inte nu?” och “ska man inte hålla igen?”. Det är snarare det än att man har satt sig in exakt i vad EMU betyder för svensk ekonomi. Men man ska inte underskatta folkopinionen, jag har en enorm respekt för den.

Om Volvo
När Gyllenhammar lämnade Volvo 1993 var det under en turbulens som skakade svenskt näringsliv i grundvalarna. Än i dag har han känslor för bolaget, och förra året var han tillbaka på huvudkontoret i Göteborg för första gången på 10 år, hemlockad till Sverige av Västsvenska Handelskammaren som delade ut guldmedalj och i samband med det inbjuden till bolaget av en av sina gamla medarbetare, Hans-Olov Olsson, i dag vd Volvo Personvagnar.

– Volvo har fortfarande viss klangbotten i mig, säger Gyllenhammar, men under de här åren hade jag aldrig någon längtan tillbaka, ingen önskan att återse det. Jag lämnade ett företag som jag vet precis vad jag tyckte om och kommer tillbaka till något som är väldigt annorlunda och där huvuddelen är borta.

Hur kändes det att gå in genom dörrarna?
– Husen finns kvar, vissa av människorna, och många av de arbetare jag fortfarande känner men det som i dag bär namnet Volvo är ju bara en bit av det som var. Jag är inte sentimental och det var ingen enorm lustkänsla i att komma tillbaka. Jag har sett vad som har hänt och det är bara att notera och sedan gå vidare. Men det var roligt att vara där, träffa Hans-Olov Olsson och gamla medarbetare och köra bil ett par timmar.

Med facit i hand, har din självbild ändrats sedan Volvo-sortin?
– Självbilden hoppas jag ändras hela tiden. Jag hade en ganska tuff inställning till det jag gjorde, i bemärkelsen att jag var beredd att driva det jag trodde på väldigt långt. Ibland är man som generalen som tappar truppen. Är man inte beredd att då och då göra det tror jag aldrig man kommer någon vart. Men det är klart, jag var rätt långt framför truppen i slutet. Om jag lärt mig av det? Jag vet inte. Jo, jag har nog mognat lite även om jag är väldigt barnslig fortfarande. Men jag skulle nog vara beredd att göra om resan igen.

Under dina sista år på Volvo beskrevs du ofta som “kejsare”, hur förhåller du dig till det begreppet i dag?
– Jag relaterar inte alls till det. Jag kanske uppfattades som lite fjär i näringslivet, men jag hade alltid väldigt lätt att relatera till människorna på Volvos fabriksgolv. Jag tror nästan att det var arbetarna på fabriksgolvet, kvinnorna på banan och de fackligt förtroendevalda som utgjorde mina bästa relationer på Volvo. Det var inget jag hade behov av att visa upp utåt. Parallellt fick jag ständigt kvitton på att jag hade en folklig förankring. Så jag brydde mig inte om det där kejsar-talet då, och jag bryr mig inte i dag heller.Kör Volvo – ibland

Namn: Pehr G Gyllenhammar
Född: 1935 i Göteborg
Familj: Hustrun Christina, fyra vuxna barn och sex barnbarn
Bor: Hus i London
Uppdrag: Ordförande i försäkringskoncernen Aviva, i investmentbanken Lazard samt ordförande i den nordiska verksamheten, samt i mediebolaget Reuters Founder Share Co. Styrelseledamot i franska Lagardere, Renault-Nissan.
Kör: Fortfarande Volvo. “Ja, bland annat. Jag kör lite blandat.”
Gör förutom att jobba: Intresserar sig för konst, musik, litteratur och spelar tennis.