Goda råd rinner av Ringholm

OECD vill i likhet med regeringen ge satsningen på ökad sysselsättning högsta prioritet. Listan med goda råd tilltalar nog inte finansminister Bosse Ringholm.

I sin nya Sverigerapport tror samarbetsorganisationen OECD att vi med knappt fyra procent i arbetslöshet redan har nått ett läge då inflationen tar fart och riksbanken tvingas höja räntan. Kanske innebär de allra senaste konjunktursignalerna och utfallet av löneavtalen att organisationens ekonomer huggit i sten.

Men även om svensk ekonomi nu visar sig fungera bättre än vad många hade trott är förslagen till åtgärder i hög grad relevanta. Med fortsatt eller förnyad tillväxt, efter en eventuell konjunktursvacka, kan det visa sig vara en tidsfråga innan ökad sysselsättning medför tendenser till inflation.

På kort sikt är det bra om utbudet på arbetskraft kan öka, så att tillväxten kan upprätthållas. På längre sikt är det snarast ännu viktigare att arbetskraftsutbudet ökar, eftersom, enligt rapporten, välfärdsstaten behöver en bred skattebas för sin finansiering. Slutsatsen av detta blir att det krävs en hög grad av arbetsdeltagande och »rimligt« lång veckoarbetstid. Att arbetstiden har ökat i Sverige (och i USA) under 1990-talet, till skillnad från i andra länder, ser OECD som ett positivt resultat av 1991 års skattereform.

Ekonomerna är mycket kritiska till förslagen om arbetstidsförkortning, och anser att de tyder på att beslutsfattare inte har begripit sammanhangen, nämligen att det främst är de offentliga inkomsterna som urholkas. Detta är desto allvarligare som befolkningsutvecklingen, som hittills gett en automatiskt årlig ökning av arbetskraften, blir ogynnsam efter år 2005. Då blir det mycket viktigare än hittills att stimulera till arbete.

Bland de åtgärder som OECD föreslår finns förstås skattesänkningar. Organisationen tycker att resultatet av de sänkningar som skett kunde ha blivit mer kostnadseffektiva om de främst hade gällt den statliga skatten (över brytpunkten). Det skulle ha lockat fler att öka sin arbetstid.Organisationen vill också sänka kapitalskatten och ta bort förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen och hävdar bland annat att låga investeringar varit en av huvudorsakerna till den svaga sysselsättningsutvecklingen. Sänkningen av kapitalskatten är dessutom billig, eftersom låntagarna får motsvarande minskning av avdragsrätten. Därför bör också en sänkning av kapitalskatten kombineras med sänkningar av skatten på arbete.

De två viktigaste områdena för reformer är i övrigt arbetsmarknaden och utbildningen. OECD är kritisk till att AMS-åtgärder och kunskapslyftet låser in fem till sex procent av arbetskraften. Politiken kan vara befogad i vissa fall, men når dåliga resultat till höga kostnader. Även den nya aktivitetsgarantin låser in folk, och borde få en bortre tidsgräns. Deltidsersättningen är alldeles för generös och gör det inte lockande att försöka skaffa heltidsarbete. Höjningen av a-kasseersättningen ses samtidigt som ett steg i fel riktning.

Den svenska skolan når hyggliga resultat, men till högre kostnader än i de flesta andra länder. Särskilt universitetsutbildningen tar för lång tid. De studerande tycks inte vara tillräckligt angelägna att bli klara med sin utbildning, vilket kanske beror på att lönen efter avklarad utbildning är för låg.

Höj fastighetsskatten

OECD anser att det var felaktigt att sänka fastighetsskatten, vilket bidragit till att kraftigt höja villapriserna. I stället borde den höjas eftersom andra skattesänkningar är viktigare. Egentligen borde fastighetsskatten gå till kommunerna, vilket skulle stimulera dessa att öka bostadsbyggandet.

Sverige har i dag det i särklass lägsta bostadsbyggandet bland industriländerna. Huvudsakligen är det den reglerade hyresnivån i bristorterna som gör det olönsamt att bygga nytt. Man borde åtminstone kunna börja med att tillåta marknadshyror i nybyggda bostäder, föreslår OECD.OECD påpekar vidare bland annat att konkurrensen är svag och prisnivån hög inom flera inhemska branscher, bland annat detaljhandeln. Men även den offentliga upphandlingen är bristfällig. Mycket av utbildningen, sjukvården och andra sociala tjänster är helt enkelt inte öppen för konkurrens. Den privata sektorns andel av dessa offentligt betalda tjänster är fortfarande mycket liten.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.