Guldäggen

Att köpa ut Skandia med en rejäl premie och bara vänta på pengarna är ingen bra affär, snarare tvärtom. Osäkerheterna kring bolagets eventuella stämningar och uppgörelser är en black om foten.

Men den som köper Skandia kan ta ett stort strukturellt grepp om verksamheten, som innehåller flera olika delar. Till exempel sälja den brittiska rörelsen, auktionera ut den svenska till bankerna i landet och sälja resterande Skandia till en utländsk aktör. Troligtvis är det detta som nuvarande ägare i Skandia, Christer Gardell & Co, försöker att göra, men så är de också inne som ägare just i rollen som riskkapitalister.

Telia Sonera är kanske ett ovanligt uppköpsobjekt, framför allt på grund av sin storlek, men med tanke på hur aptitlig kalkylen är borde flera aktörer i alla fall titta på bolaget. Med en premie på 30 procent behövs det, förutsatt 70 procent belåning, 70 miljarder kronor i eget kapital för att kunna göra affären och det borde ett par utländska aktörer kunna skaka fram tillsammans.

Sen handlar det om att omkapitalisera bolaget totalt, kanske genom att plocka ut så mycket som 40-50 miljarder ur bolaget. Telia Sonera har så pass stabila intäkter att bolaget lätt kan skuldsättas kraftigt, vilket det inte är i dag, trots att det nyligen skickat ut extra kapital till aktieägarna. I operatören finns också flera dolda tillgångar, allt från mindre teknikinnehav och rörelser till stora utländska aktieposter – tillgångar som en riskkapitalist kan sälja i väg.

Atlas Copco sitter också på flera dolda guldägg. Dels i form av sin starka balansräkning, som fortfarande är överkapitaliserad vårens inlösen till trots. Dels i form av sina fyra verksamhetsområden, som gör att en kalkyl blir betydligt bättre än vad som syns på pappret.
Att plocka bolaget på pengar, sälja ut de höglönsamma kompressorerna – vars marginaler borde ge mycket bra betalt för verksamheten – är det första att göra.

Sedan kan de tre andra divisionerna – Maskinuthyrning, Industriteknik och Anläggnings- och gruvindustri – säljas i takt med att bästa tillfällena ges. En munsbit, där nog det enda som talar emot ett bud är att det är ett bolag Wallenbergarna håller mycket hårt i.

Ett annat Wallenbergbolag, Electrolux, håller de inte alls lika hårt i och där måste ett bud ses som högst troligt. Tidigare uppgifter till Affärsvärlden bekräftar också detta. Visserligen har Lux sagt att de ska knoppa av sina utomhusprodukter nästa år, men innan dess kan bolaget vara uppköpt.

Det är också möjligt att de båda delarna vitvaror och utomhusprodukter försvinner var för sig när väl delningen är gjord. Bidragande orsak till detta är naturligtvis den kroniskt låga värderingen av företaget, som bland annat hör ihop med marknadens rädsla för strukturkostnader, råvarupriserna och den svaga dollarn. Men Electrolux är ett stort företag med en stark marknadsposition och där varje försäljningskrona värderas lågt.

Därtill är bolaget näst intill skuldfritt. En riskkapitalist kan plocka ut massor med pengar ur verksamheten, lägga ner vitvarutillverkningen i olönsamma länder och sedan dela upp bolaget i en europeisk och en amerikansk del. Risken är hög, men det är också den möjliga avkastningen.

Sista guldägget är SCA, som får det att vattnas i munnen på varenda riskkapitalist i Europa. Förutom det mest uppenbara, att öka på skuldsättningen, bland annat genom att belåna upp det stora och värdefulla skogsinnehavet, kan man i princip dela upp hela bolaget i fyra delar: skogsprodukterna, där tryckpapper kan säljas till en nordiska konkurrent, förpackningar, hygien och skogen.

Alla delar kan utan svårighet placeras hos nya ägare betydligt dyrare än vad nuvarande börskurs stipulerar. Och trots nuvarande svaga resultat är SCA tillräckligt lönsamt, eller om man så vill lågt värderat, för att det ska löna sig att köpa upp bolaget och bara räkna pengar. På nuvarande nivåer kommer inte Industrivärden att släppa bolaget, men förr eller senare kommer de tvingas förändra strukturen i bolaget eller sälja hela.