Handelskrigets många fronter

Handelskrig är bra och lätta att vinna”, twittrade den amerikanska presidenten Donald Trump i mars förra året, något Financial Times liknade vid att britterna i augusti 1914 trodde att första världskriget skulle ”vara över vid jul”.

Än så länge är det inte mycket som tyder på någon snar fred. Tvärtom.

Den kinesiska affärsmannen Jack Ma sa i förra veckan till samma tidning att han trodde att ”handelskriget skulle fortgå länge, kanske 20 år”.

– Det kommer att bli rörigt. Det handlar inte om ett handelskrig, det handlar om konkurrens mellan två länder.

Tonläget må vara högst när det gäller Kina och Mexiko, men det innebär inte att Europa står utanför. Hotet om tullar på europeisk fordonsindustri kvarstår och redan den 1 juni infördes 25-procentiga importtullar på europeiskt stål och 10-procentiga tullar på aluminium.

EU har svarat med utvalda tullar på amerikanska varor till ett värde av 2,8 miljarder euro, nästan 29 miljarder kronor. Det är mindre än de 65 miljarder som USA:s tul­lar beräknas kosta, men för EU är det en svår balansgång att markera mot Trump och samtidigt undvika ett större handelskrig som riskerar slå mot tillväxten i ett läge där EU börjat återhämta sig efter finanskrisen.

För svensk del har tullarna hittills inte ställt till något större besvär. Effekten på svenska företag är liten.

– Efterfrågan på svenskt stål i USA är i stort sätt oförändrad, säger Bo-Erik Pers, vd på branschorganisationen Jernkontoret.

Samma sak gäller svenskt aluminium.

Den huvudsakliga förklaringen till de små effekterna på svensk industri är att endast 7,2 procent av svensk varuexport går till USA. Av dessa är 9,9 procent metallexport.

Enligt en rapport från The World Trade Institute vid universitetet i Bern, beställd av den svenska regeringen, beräknas de amerikanska tullar som nu införts inte få någon nettoeffekt på BNP. Däremot påverkas de industrier som direkt berörs av tullarna negativt. Sysselsättningen inom stålindustrin kommer enligt rapporten att påverkas med minus 3,2 procent, men eventuella europeiska motåtgärder kan också leda till sysselsättningsökningar inom andra sektorer. Bland annat beräknas byggsektorn växa med knappt 800 anställda när det stål som initialt var avsedd för den amerikanska marknaden i stället hamnar i Sverige, där det högre utbudet ger lägre stålpriser och därmed sänker byggkostnaderna.

Risken är dock att kriget trappas upp. Om Trump gör verklighet av tullar mot den euroepiska fordonsindustrin hotas mellan 5 och 6 procent av de anställda i Sverige, vilket motsvarar 3 600 till 3 900 jobb. Volvo Cars påpekar samtidigt i en skriftlig kommentar till Affärsvärlden att man tack vare egna fabriker i Europa, Kina och USA är mindre sårbara i ett handelskrig.

På sikt riskerar dock president Trumps vilda svingande på den internationella handelsscenen kosta mer än några tusen jobb på västkusten. Som en av världens mest öppna ekonomier med en BNP som till 45 procent utgörs av export av varor och tjänster, motsvarande 1,3 miljoner jobb, enligt Kommerskollegium, är Sverige mycket känsligt för störningar i den internationella handeln.

När nu USA, som ligger bakom den regelbaserade handelsordningen, inte bara bryter mot regelboken – utan försöker elda upp den – finns risk för att Sverige på sikt får problem. Oron understryks av författaren till regeringens rapport, Joseph Francois, professor i internationell ekonomi vid universitetet i Bern.

– När de internationella spelreglerna undergrävs hotas inte bara handeln utan även det globala flödet av investeringar med potentiellt allvarliga återverkningar på världsekonomin, säger han.

Kritikerna mot Donald Trumps politik är också många. Rufus Yerxa, chef för National Foreign Trade Council, har uttalat sig för Financial Times:

– Att USA:s mest framgångsrika bolag är flera gånger större än stålindustrin just därför att de är globala och exportorienterade verkar ha gått presidents rådgivare helt förbi.

Och nyligen uttryckte nobelpristagaren Joseph Stiglitz i en svensk TV-intervju:

– Jag tror att presidenten är felinformerad.

Det hindrar honom inte från att ytterligare trappa upp kriget.

Trump tror på tullar

Donald Trumps alla löften om tullar för att skydda amerikanska jobb gav storfångst i det amerikanska rostbältet och bar honom ända till Vita huset. Men där var entusiasterna inte lika många. När Trump nu börjat leverera gnisslas det tänder bland frihandelns vänner i kongressen och rådgivare i Vita huset säger upp sig.

För president Trump handlar det dock om mer än att infria vallöften. Det handlar om övertygelse. Redan för 30 år sedan, i en talk-show med Oprah Winfrey, kritiserade han Japan, som då befann sig i ungefär samma situation som dagens Kina.

– De kommer hit, säljer sina bilar, sina videoapparater och slår ihjäl våra bolag, sa han.

Trumps lösning var att införa 20-procentiga tullar på all japansk import och han förkunnade redan då att han inte var rädd för handelskrig.

Sedan Trump tillträde har det pågått en kamp inom administrationen mellan frihandelsvänner och protektionister. De senare avgick med segern sent på kvällen den 28 februari i år. Då hade handelsminister Wilbur Ross och rådgivaren Peter Navarro lyckats övertyga presidenten om att tiden var inne för stål- och aluminiumtullar. Några dagar senare lämnade Gary Cohn, presidentens närmaste ekonomiska rådgivare och frihandelsvän, in sin avskedsansökan. Sedan dess leder Robert Lighthizer handelsförhandlingarna.

Lighthizer litar inte på frihandeln

USA:s chefsförhandlare delar presidentens världssyn, att USA har förlorat på frihandeln. Han menar att beviset är det gigantiska amerikanska handelsunderskottet, i synnerhet när det gäller handeln med Kina.

I förhör i den amerikanska senaten har Lighthizer försäkrat att han i grunden är positivt inställd till frihandel. Hans mål är bara att undanröja alla hinder för en verklig fri handel. USA har i dag lägre tullar gentemot omvärlden, än många andra länder. Det är en världsordning som Trump och hans rådgivare vill ändra på.

Likt sin chef anser Lighthizer att multilateralismen beskurit USA:s handlingsförmåga. Målet, att återta den amerikanska tillverkningsindustrins ledarposition, helgar medlen och därför kan vägen mot äkta frihandel behöva gå via handelskrig och ett möjligt utträde ur WTO. Han delar även Trumps bestämda uppfattning att bilaterala förhandlingar bättre gynnar USA, som i kraft av sin storlek och styrka kan pressa motståndaren till större eftergifter.

USA:s president har av den anledningen iscensatt det största handelskriget sedan 1930-talet då landet införde den ökända Smoot-Hawley-lagen. Även då var det uttalade syftet att skydda amerikanska arbetare och bönder från utländsk konkurrens. Trots protestupprop från över 1 000 amerikanska ekonomer och personliga övertalningsförsök från storföretag som JP Morgan och biltillverkaren Ford skrev president Hoover under lagen.

Den gängse uppfattningen i dag är att lagen – som höjde den genomsnittliga tullen på importerade varor till 20 procent – kraftigt förvärrade den då pågående lågkonjunkturen och starkt bidrog till Den stora depressionen. Inte minst eftersom USA:s handelspartner svarade med motåtgärder, som bidrog till att världshandeln föll med 66 procent mellan 1929 och 1934.

Det finns dock exempel där ekonomer menar att så kallade uppfostringstullar har hjälpt industrigrenar att växa sig starka. I boken Why Europe Grew Rich and Asia Did Not, Global Economic Divergence 1600–1850, av Prasannan Parthasarathis, tas den engelska textilindustrin i början av 1800-talet upp som exempel. Enligt historieböckerna lades grunden till den industriella revolutionen när Spinning Jenny effektiviserade den engelska bomullsproduktionen i slutet av 1700-talet. Men det var inte förrän i mitten av 1820-talet – med ångkraftens hjälp – som textilindustrin på allvar kunde börja konkurrera internationellt. Fram till dess skyddade tullar på upp till 85 procent de brittiska textilarbetarna från indisk import. Britterna behövde heller inte oroa sig för några motåtgärder, eftersom Indien på den tiden i praktiken styrdes av England genom Ostindiska Kompaniet.

Ett nutida exempel är den kinesiska elbilsmarknaden. Kina är sedan några år tillbaka världens största bilmarknad och 2017 såldes mer än hälften av den globala produktionen om drygt en miljon elbilar i just Kina. En viktig förklaring till den stigande efterfrågan är att Kina subventionerar varje elbil med upp till 15 000 dollar. Endast Norge har ett mer generöst system. Därtill beläggs alla importerade elbilar med 25 procents tull. För att få ta del av subventioner och undvika tullar på en marknad där 60 procent av bilarna förväntas gå på el 2040 har utländska biltillverkare ingått samarbeten med lokala producenter. Förutom Volvo Cars och Geely planerar bland annat Volkswagen i samarbete med Anhui Jianghuai att investera 12 miljarder dollar till 2025. Samtidigt höjer de kinesiska myndigheterna successivt prestandakraven för att åtnjuta subventioner, allt i hopp om att skalfördelar – och utländsk hjälp – ska göra landets biltillverkare redo för den internationella marknaden.

Det är den typen av skyddande åtgärder som fått Donald Trump att reagera och sjösätta det handelskrig vi nu bevittnar.

Trefrontskriget

USA:s president för nu handelskrig på tre kontinenter, i Nordamerika, Europa och Asien. I hans ögon är halva slaget på den egna kontinenten redan vunnet. USA och Mexiko har nått en principöverenskommelse och amerikanerna försöker nu med kraft få även Kanada att skriva på den.

Om Kanada inte går med på de amerikanska villkoren hotar presidenten att etablera ett frihandelsavtal med enbart Mexiko, men det är tveksamt om ett sådant förslag får kongressens godkännande. Flera senatorer, även republikanska, kräver att Kanada, som är USA:s viktigaste handelspartner, ingår i avtalet.

Överenskommelsen med Mexiko visar tydligt hur administrationens bilaterala förhandlingstaktik med en svagare part leder till ökad protektionism. Enligt Finacial Times innebär det nya avtalet att en bil sammansatt i både USA och Mexiko till 75 procent ska utgöras av delar tillverkade i Nordamerika, en ökning med 12,5 procent. Därtill krävs att nära hälften av bilens innehåll tillverkas av arbetare som tjänar minst 16 dollar i timmen, något som tydligt missgynnar den mexikanska bilindustrin vars snittlön ligger under 8 dollar i timmen.

På den europeiska kontinenten har den amerikanska presidenten delat ut de första slagen med hänvisning till USA:s säkerhet. WTO tillåter tullar för att skydda den nationella säkerheten, men regeln har använts i mycket liten grad. Risken för att en motpart ska svara med samma mynt har skapat återhållsamhet bland medlemsländerna. Tills nu.

Amerikanska tullar skulle slå hårt mot den europeiska bilindustrin som exporterar fordon till USA för närmare 50 miljarder euro årligen. Men dessa tullar skulle drabba även den amerikanska fordonsindustrin hårt. Enligt tankesmedjan Peterson Institute riskerar USA drygt 600 000 arbetstillfällen om tullarna blev verklighet. Få insiders i Washington, i kongressen eller inom administrationen, tror därför att Trump kommer att realisera hotet. EU har också hotat med kraftiga motåtgärder, med tullar till ett värde av 300 miljarder euro.

Ur svensk synvinkel är det särskilt allvarligt att administrationen, med Lighthizer i spetsen, förkastar den så kallade mest-gynnande-nationsprincipen, MFN, en grundbult i WTO-systemet, som innebär att den lägsta tariff som ett land erbjuder ett annat land ska gälla även alla andra medlemmar inom organisationen. Regeln har starkt bidragit till den internationella handelns framväxt och möjliggjort svensk exports globala framgångar. Men i Trumpisternas värld begränsar MFN möjligheten att förhandla fram bilaterala avtal som bäst gynnar USA och den går därmed stick i stäv med administrationens slogan ”America First!”.

I den amerikanska presidentens ögon är det ändå handelskriget med Kina som är det viktigaste att vinna. Enligt president Trump och Lighthizer var det var fel att släppa in Kina i WTO 2001. Förhoppningen om att landet skulle öppnas upp, demokratiseras och följa de internationella handelsreglerna genom ett medlemskap var naiv.

I stället anser man att Kina genom sin statskapitalism tvingat till sig teknologi­överföringar med konsekvensen att USA inte bara förlorat sin tillverkningsindustri utan även är på god väg att förlora sitt teknologiska försprång. Den här gången handlar det alltså inte bara om att skydda amerikanska bilarbetare från arbetslöshet, utan att försvara landets position som världens ledande nation.

Det är dock ytterst tveksamt om de skyddstullar som USA nu infört kommer att bidra till att återskapa en starkare och effektivare amerikansk tillverkningsindustri eller en mer konkurrenskraftig spjutspetsverksamhet. Det krävs troligtvis en mer aktiv industripolitik och stora statliga insatser för att det ska bli verklighet. Osannolika åtgärder, mot bakgrund av västerländska staters syn på snedvriden konkurrens och med tanke på Trumps syn på hur amerikanska skattebetalares pengar bäst ska användas.

Hittills har USA och Kina infört importtullar på varor motsvarande 250 respektive 110 miljarder USD vardera. I denna tvekamp är den amerikanska presidenten särskilt segerviss då amerikansk import av kinesiska produkter är långt större än vad Kina importerar från USA. Trump anser således att konflikten skadar Kina mer än USA och att Beijing kommer att vika ned sig först. Nedgången i den kinesiska ekonomin och försvagningen av yuanen den senaste tiden har stärkt presidenten i sin övertygelse. Därtill finns det ett brett stöd för en hårdare Kinalinje bland de amerikanska väljarna, i kongressen och hos landets näringsliv.

Nu hotar Trump med ytterligare tullar. Risken med en eskalerande handelskonflikt är att USA vidtar handelspolitiska åtgärder som bryter mot WTO-reglerna och därmed ytterligare underminerar den internationella handelsordningen. En ordning som byggt svenskt näringsliv och därmed lagt grunden till vårt välstånd.