Här sitter vinterns vinnare

Tänk för ett ögonblick tanken att Ericsson skulle kontrollera inte bara Carnegies aktiehandel utan också dess kapitalförvaltning. Eller att riksgäldskontoret skulle styra SEB:s obligationstradingdesk.
Otänkbart, eller hur? Inte på elmarknaden. Där är producenterna också mellanhänder.

Mycket positivt har förvisso hänt sedan monopolen och regleringarna avskaffades 1996. Förr fastställde kraftbolagen priset med diktatorisk makt. Nu sker prissättningen på elbörsen Nordpool. Att priset kunnat variera drastiskt är nog huvudorsaken till att elbranschen ser ut att klara den här vintern utan allvarligare strömavbrott trots att kraftverksdammarna inte har varit så tomma på 50 år.

Nordpool har 300 medlemmar. Men de flesta som köper och säljer på börsen är mycket små. Det ger i teorin goda möjligheter för de stora elproducenterna Vattenfall, Sydkraft, Fortum och norska Statkraft att styra handelsflödena.

Merparten av deras elhandel sker från särskilda handlarrum, tradingrum, som har slående likheter med en annan marknad, det sena 1980-talets penningmarknad.

En skillnad är att handlarna på femte våningen i Vattenfalls kraftkomplex i Råcksta i västra Stockholm inte klär sig i kostym. Morgonmötet klockan 07.30 leds heller inte av en chefekonom utan av en meteorolog. Det är ju regn, snö och temperaturer som styr marknaden – inte globala räntor och konjunkturer.

Likheterna är desto fler.
På penningmarknaden var tillväxten i den underliggande marknaden snabb, räntorna svajade vilt, affärerna gjordes upp på telefon och prissättningen var svår att förstå för utomstående. En handfull mäklarfirmor skötte handeln och kunde tidvis “köra” marknaden eftersom de hade stort informationsövertag.

Lönsamheten var så god att den mer än väl kompenserade för mäklarfirmornas intäktsras på aktiehandeln i början av 1990-talet.

Det är mycket som stämmer överens med dagens elhandel (tillväxten, svajigheten, telefonhandeln och bristen på information). Men Erik Hagland, chef för Vattenfalls tradingenhet med ett 100-tal anställda, anser att Nordpool fungerar bra. Det visade sig inte minst när skandalföretaget Enron, som var storspelare i energipapper, kollapsade.

– Efter att Enron klev av återhämtade sig likviditeten på bara två-tre dagar. Men i till exempel Tyskland har omsättningen sedan dess halverats.

Erik Hagland pekar på att varje kilowattimme som handlas fysiskt över elbörsen, ungefär som avista på valutamarknaden, motsvaras av en tio gånger större termins- och optionshandel. Det senare kallas i branschen för finansiell handel och borgar för god likviditet.

Vattenfall agerar på flera sätt. En kanal till marknaden finns genom bolagets elproduktionsrörelse som säljer “fysisk el” direkt på Nordpool. Sådana affärer styr spotpriset, som sedan ligger till grund för, men inte helt styr, terminshandeln.
De andra kanalerna står tradingenheten för. Den har fyra roller:

Internbank åt koncernens produktions- och säljbolag.

Handlar externt mot kunder som industrier och oberoende elhandelsbolag.

Handlar i egen räkning.

Bedriver kraftportföljförvaltning (diskretionär förvaltning) åt externa kunder.

För att hålla isär rollerna och undvika att bolagen utnyttjar kundspecifik information krävs en så kallad kinesisk mur. Hos Vattenfall består den av en glasad vägg. När portföljförvaltningen, som har 15 anställda, ska göra affärer ropar man in dem i den stora tradingenheten på andra sidan glasväggen med högtalartelefon. Likartade arrangemang finns hos Sydkraft, Fortum och Statkraft.

– Det är väldigt viktigt att hålla isär informationsflödena. Det gör vi också, säger Hagland.

Elpriset påverkas inte bara av vädret, utan förstås också av driftstopp på kraftverk och överföringskablar. Sådana nyheter ska genast rapporteras till Nordpools webbtjänst. Det verkar också fungera. Några bevis för att marknaden manipuleras finns inte. Finansinspektionen lade nyligen ner en utredning om misstänkt schackrande med priset under påskhelgen 2002. (Elbolagen kunde visa att prishöjningarna på Nordpool berodde på vädret).

Men mycket återstår att göra för att kunderna ska kunna känna tillit till marknaden. Ett sådant område är genomlysning och information. På Nordpool omsätts värden för cirka tre miljarder kronor varje dag. Det är ungefär en tredjedel av dagsvolymen på Stockholmsbörsen.

Hur fördelar sig omsättningen? Vilka är marginalerna? Hur mycket tjänar tradingrörelserna? Det vill varken Vattenfall, Fortum eller Graninge uppge.

Sydkraft redovisar däremot att dess tradingbolag år 2001 drog in 915 miljoner kronor. Enheten tjänade in 15 procent av koncernvinsten med en procent av personalen. I detta ligger dock annat än ren trading. Affärsvärlden har tidigare beräknat att de tio största elbolagen 2001 hade en överlönsamhet på cirka 10 miljarder kronor till följd av svag konkurrens.

Inget av bolagen, och inte heller kraftbörsen Nordpool, offentliggör sina andelar av handeln. Enligt källor i branschen ska dock de fyra stora producenterna bara ha svarat för vardera cirka 10-15 procent av handeln i fjol. Om det stämmer skulle konkurrensen vara relativt god.

Eskil Hartman, krafthandelsansvarig i organisationen Oberoende elhandlare, anser ändå att marknaden är producentstyrd. Johan Öhnell, vd för Telge Energis säljbolag, pekar på prissättningen under köldknäppen under julhelgen. Då var belastningen på elbolagen tung, och handeln fungerade därefter.

– Som mest hade vi en skillnad mellan köp- och säljkurser i terminshandeln på 15 procent. Det är inte någon bra marknad.

Så stora procentuella prisskillnader förekom inte på penningmarknaden ens under valutastormarna och räntechockerna 1991 och 1992.

Erik Hagland anser att prisskillnaden på 15 procent (spread) har en naturlig förklaring i och med att gasturbinverk med skyhöga driftskostnader togs i bruk under köldknäppen. Det kan emellertid inte vara hela förklaringen. Gasturbinkraftens kostnader borde vara kända på marknaden. Och att köpare och säljare inte kunde mötas till rimliga villkor tyder på att marknaden fungerade dåligt.

Förvisso är det naturligt att en ny marknad har barnsjukdomar. Elhandelns volatilitet gör dock, tillsammans med risken för plötsliga politiska utspel som ändrar förutsättningarna, att få konkurrenter vågar sig in. För några år sedan gjorde SEB och Carnegie försök att börja handla på elmarknaden. De drog sig ur efter kort tid.

Enligt Lars Enslöf, vd för Graninge, har en del utländska banker nu börjat handla mindre volymer på Nordpool. Men för att skapa större tillit till marknaden krävs större grepp. Fler kablar måste byggas till Nordeuropa så att det blir fler leverantörer. Tillsynsorganen, framför allt Energimyndigheten och Nordpool, behöver också bli tuffare. Och, kanske viktigast, eljättarna måste berätta vad de håller på med.Elbranschens överavkastning
Elbranschen ger mer pengar tillbaka på eget kapital än andra kapitaltunga branscher. Enligt en beräkning (Afv 48/2000) gjorde branschens tio största företag övervinster, skillnaden mellan verklig och normal avkastning, på 11,5 miljarder kronor, motsvarande 1 300 kronor per svensk. För år 2002 blir vinsterna ännu större. Övervinsterna kan förklaras av svaga kunder, vilket inte är fallet i andra avreglerade branscher (taxi, flyg och av oligopolstrukturen i produktionen).