Hopplöst för Telia att överklaga

Få myndigheter arbetar med så klara riktlinjer, öppenhet och tydlighet än PTS. Den som läst det material som sedan i våras lagts ut på PTS hemsida om UMTS har förundrats över graden av noggranhet i behandlingen av de tio olika konsortierna. Alla frågor som kommit in till PTS har besvarats skriftligt på hemsidan. PTS har också tydligt beskrivit vilken slags information de vill ha för att kunna fatta beslut om vilka fyra konsortier som ska få UMTS-licenser.

Ändå är det med förvåning PTS konstaterar att ett antal av de anmälda konsortier knappt läst innantill när de skrivit ihop sin ansökan. Tre konsortier, Broadwave, Reach Out Mobile och Tenora får underkänt när det gäller hur själva konsortiernas arbete ska organiseras. Det gäller alltfrån hur kontakterna med leverantörer ska skötas, hur relationen till samarbetspartners ska regleras och hur erfoderliga tillstånd ska införskaffas. Resultatet blir att PTS inte tror att dessa ska kunna uppfylla tidslöftet.

Två konsortier har slarvat med finansieringsberäkningarna. I Tenora och Mobility4Sweden tar det egna kapitalet slut under de inledande åren. Någon uppgift om hur det ska säkerställas finns dock inte. Bakom Tenora står Ratos och Nomura, Bakom Mobility4Sweden står ABB, tyska T-Mobile och Utfors. Sannolikt har de tänkt fel och bara koncentrerat sig på åren fram till 2003.

Tenora är därtill ensamt om att ha lämnat in en ansökan som innehåller rena sakfel. Tenora har bland annat angett fel antal på en viss typ av teknisk utrustning som är vital för att nätet ska fungera. Tenora försökte efteråt korrigera uppgiften med rätt antal. Det tillät inte PTS. I PTS beslut står kort att Tenoras nät inte kommer att fungera.

Telia har varken problem med finansiering eller organisation, även om PTS påpekar att informationen är knapphändig. Problemet rör Telias beräkningsmodell för att mäta hur hög kvalitet nätet kommer att hålla utifrån de tjänster Telia säger sig vilja erbjuda kunderna. PTS har underkänt Telias beräkningsmodell på samtliga punkter – städerna, landsbyggd och glesbygd. Broadwave och Mobility4Sweden får liknande kritik men den är inte tillnärmelsevis så hård.

Det är bara i Teliaskrivningen som PTS är övertydlig i sin formulering av kritiken. Ord som ”det skulle behöva tre gånger så många basstationer” och att bara hälften av landets befolkning kommer att kunna följa videokonferenser av acceptabel kvalitet. ”Överföring av video kommer i praktiken att vara omöjlig att genomföra, åtminstone om användarna har anspråk på rimlig kvalitet”, skriver PTS. Det Telia erbjuder är sämre än internet, tillägger PTS för den som fortfarande inte förstått hur dåligt Telias erbjudande är.

Det är svårt att förstå hur Telia tänkt. Hur det svenska UMTS-nätet skulle byggas ut har diskuterats under flera år. Av PTS föreskrifter framgår tydligt att täckning och utbyggnadstakt är prioriterat samt att operatören tydligt ska beskriva hur erbjudna tjänster ska tillhandahållas. Den som får mest poäng vinner. Det har aldrig handlat om att bygga ett nät som baserats på en vettig kalkyl, utan om att bygga ett UMTS-nät med det bästa kunderbjudandet i hela världen.

När diskussionerna kring ett eventuellt svenskt auktionsförfarande pågick i våras och i höstas fylldes media med uppgifter om hur mycket det skulle kosta att få maximal poäng genom att bygga olönsamma UMTS-nät i glesbygd. Forskare och branschbedömare talade om ett omvänt auktionsförfarande där den operatör som var vill att ta på sig störst kostnader i miljarder kronor som skulle vinna en licens. Den logiska slutsatsen av det var att de tre nuvarande GSM-operatörerna som borde kunna ta på sig störst kostnader, eftersom de har kunder i utgångsläget.

Både Netcom och Europolitan fattade galoppen, liksom HI3G och Orange. Även Telenordia förstod, men bedömde det ändå som ekonomiskt oförsvarbart att spendera 10 miljarder kronor på att sätta upp basstationer för de sista 40 000 boende i glesbygd. Med ett sådant resonemang borde det vara intressant med ett överklagande från Telenordia, eftersom kalkylerna bakom de fyra vinnarkonsortierna då kan synas.

Vilken grund just Telia ska överklaga på är svårare att förstå. Spelreglerna var tydliga för alla. Telia är dessutom inte ensamt om att ha förlorat en licens. Det gjorde tyska T-mobile, Sonera och Telenor via Telenordia också, stora för detta televerk.

Telia borde redan i september ha ställt sig frågan hur de bara kunde spendera 6,8 miljarder kronor på något andra tänkte spendera 20-30 miljarder kronor på. Speciellt som det framgick tydligt att alla operatörer fick samarbeta efteråt för att få ner utbyggnadskostnaderna. Det verkar som om Telia som enda sökare av en licens aldrig ens tänkt i banor av samarbeten.

Av lördagens presskonferens framgick det att ingen i Telia verkar ha ställt sig några frågor alls den senaste tremånadersperioden. Och definitivt inte Kenneth Karlberg, som var ansvarig för hela ansökan. Det är anmärkningsvärt. Representanter från pressen ställde så många frågor de kunde redan i september, men till skillnad mot styrelsen hade journalister få möjligheter att kräva tydliga svar. Säkert är det flera aktieägare som redan undersöker om ansvar kan utkrävas.

Visst kan Telia överklaga PTS beslut. Men det måste ses som ett tydligt sidospår som får skötas av jurister. Även om Telia skulle få rätt i att PTS tänkt fel blir det svårt att förstå varför just Telia skulle vinna en licens ens om prövningen gjordes om. Fler än vinnarna står före Telia i kön. Och hur det vinnarkonsortium som blir utan, sannolikt Orange, ska reagera är svårt att tänka sig.

För Telia blir det därför viktigare nu att lägga fram en ny strategi för framtiden. För att Telias affärsidé att leda utvecklingen inom UMTS ska hålla trovärdigt måste Telia driva, utveckla och bygga ett eget nät. Då är det bra att känna till att det är få bedömare som tror att Sverige kommer att ha plats för fem mobiloperatörer, där Telia hyr in sig som så kallad MVNO.

Det betyder att någon av de fyra borde vilja samarbeta med Telia. Det kan ske genom att något konsortium går in som delägare i Telia Mobile eller att Telia köper in sig i någon av de andra.

Men allt är egentligen möjligt. Som att Telia köper Netcom, lyfter ut licensen och låter Netcom hyra in sig på nätet. Problemet för Telias ledning och styrelse är att fantasin visat sig ha väl snäva gränser. Den statliga ryggsäcken har blivit för tung att bära på. Kanske borde Marianne Nivert ta ett samtal på tu man hand med Björn Svedberg, ordförande i HI3G-konsortiet. Björn Svedberg är även ordförande i Eniro, Telias katalogbolag.