Huggsexa om näringslivets grundlag

I Europa, USA och Sverige, överallt, talas det plötsligt om uppförandekoder, etiska kommittéer, förtroendekommissioner och nya ägarpolicier. Tillsynsmyndigheter utmanar näringslivets självreglering och lägger ut en bombmatta av olika regler som ska återupprätta förtroendet för aktörerna på kapitalmarknaden.

Det är en helt ny syn på begreppet corporate governance, företags- och ägarstyrning, som växer fram. I Sverige har corporate governance kommit att handla uteslutande om ägarstyrning. Men företagets roll på kapitalmarknaden är bara en av flera. Framöver kommer det i stället att handla om att få hela näringslivet att enas kring en standard som passar såväl kunder som anställda och ägare och även följer konkurrenslagstiftning och miljöregler.
I Sverige är förtroendet för näringslivets företrädare lika sargat som på andra ställen. I färskt minne finns bolagsskandaler som ABB, Skandia och Ericsson men även händelserna i mindre bolag som Gotlandsbolaget och Mandamus. Skandalerna finns lika mycket i statliga krisföretag som Posten och SJ eller i ömsesidigt ägda livbolag som Länsförsäkringar och kartellanklagade byggbolag som NCC.

Sverige har hamnat hopplöst på efterkälken. Vi är nästan ensamma i Europa, utöver Norge och Luxemburg, om att sakna just ett sådant där gemensamt förhållningssätt, en nationell uppförandekod för näringslivet. Uppförandekoden berör inte bara börsbolagen utan alla större aktiebolag där stat, landsting eller kommuner har ett bestämmande inflytande. Om det skrivs in i exempelvis börskontraktet så får det ökad tyngd.
Den svenska tvehågsenheten ser onekligen märklig ut i en tid när exempelvis Storbritannien på statligt initiativ nyligen arbetat fram den så kallade Higgs-rapporten, som snart ställer nya hårda krav på oberoende styrelseledamöter. Och i USA har de så kallade Sarbanes-Oxley-kraven antagits i kongressen och tvingat fram detaljerade krav på redovisningskompetens i styrelserummet.

Det finns en förklaring. I Sverige har i stället ett tjugotal olika intressegrupper utvecklat och bevakat normbildningen på den svenska kapitalmarknaden, bland företagen och försäkringsbolagen. Här har det varit tjänstemän i olika konstellationer som fått agera poliser bakom lyckta dörrar.

Vi känner dem som Föreningen Auktoriserade Revisorer, Näringslivets börskommitté (NBK), Aktiespararna, Aktiemarknadsnämnden, Försäkringsförbundet och Redovisningsrådet och Fondhandlarföreningen. Med få undantag – exempelvis Aktiespararna – är det sammanslutningar som byggt på samförstånd och självreglering.

I folkmun har det beskrivits som kompisstyret i den svenska ankdammen.

Detta kompisstyre anno 2003 personifieras av Claes Dahlbäck och Arne Mårtensson. Dessa herrar är frontfigurer i Wallenberg- och Handelsbanksfärerna och har därmed den yttersta makten i flera av de stora svenska börsbolagen. Men de har också tungt inflytande i intresseorganisationerna, inte minst inflytelserika NBK, samt har direktaccess till både Stockholmsbörsen och propagandaapparaten Svenskt Näringsliv.

Hösten 2003 är deras makt hotad. Plötsligt har herrarna Dahlbäck och Mårtensson tvingats sätta sig i den statliga Förtroendekommissionen, som initierades av statsminister Göran Persson, för att skriva en gemensam svensk nationell uppförandekod för företagsstyrning.

Kompissverige skakar i sina grundvalar.
Det är en kamp som kan delas in i tre frågor:
§1 Vem ska utveckla uppförandekoden?
§2 Vem ska övervaka kodens efterlevnad?
§3 Vad ska koden innehålla?

§1 Vem ska utveckla uppförandekoden? Det började med en kupp. I ett brev daterat den 11 augusti i år inbjuds näringslivets intresseorganisationer till att delta i arbetet med att utveckla en nationell uppförandekod för svenskt näringsliv.
Brevets avsändare Erik Åsbrink är ordförande i den snart årsgamla statligt tillsatta Förtro- endekommissionen. Han är väl medveten om att han med brevet pulvriserar andra initiativ att snickra ihop en nationell kod.

Åsbrink är därtill fräck nog att skriva att gruppen får finansieras med bidrag från parterna, för pengar saknas uppenbarligen.
I kölvattnet av den uppblossande moralpaniken pågår arbetet med koder på flera andra håll. En aktör är Näringslivets Börskommitté, NBK, och dess ordförande Claes Dahlbäck. En annan aktör är Finansinspektionen och dess generaldirektör Ingrid Bonde.

Våren 2003 deltar NBK fullt ut i kapplöpningen för att vinna matchen om vem som får hålla i pennan när näringslivets regler ska skrivas. Det är NBK:s nya institutionella medlemmar – Roburs Marianne Nilsson, Alectas Lars Otterbeck och Fjärde AP-Fondens Björn Franzon – som till slut tvingar kompisgänget att acceptera att omvärlden är på väg att förändras.

Jan Persson, sekreterare i NBK och till vardags jurist på Svenskt Näringsliv, får i uppdrag att ta fram ett utkast till en arbetsbeskrivning. Det är meningen att före detta riksbankchefen Urban Bäckström ska bli ordförande. Claes Dahlbäck diskuteras som alternativ. Till sekreterarposten diskuteras namn som ägarspecialisten Rolf Skog och justitierådet Johan Munck. De två är föredragande respektive ordförande i Aktiemarknadsnämnden.
Men NBK:s arbete påbörjas för sent. Den 15 maj talar Erik Åsbrink inför ett auditorium på Industrihuset.

Han skissar på Förtroendekommissionens idéer kring en nationell uppförandekod för näringslivet. Media bryr sig inte nämnvärt, men det gör däremot NBK. Strax före midsommar träffar Förtroendekommissionens etikpoliser, ordföranden Erik Åsbrink och sekreteraren Olle Rossander, NBK:s nyckelfigurer Claes Dahlbäck och Jan Persson. Därefter går telefonerna varma.

Samtidigt visar det sig att Finansinspektionen har liknande tankegångar. Den fjärde juli skickar generaldirektör Ingrid Bonde brev till hela gänget av intressenter – ett tiotal organisationer, bland andra Svenskt Näringsliv, FAR, NBK och Aktiespararna – med en inbjudan till diskussion inför bildandet av en panel för frågor om intressekonflikter i den finansiella sektorn. Meningen är att dåvarande chefsjuristen Hans Schedin ska samordna ett möte som planeras in till den 3 september.
Alla tillfrågade tackar ja.

Hur det gick vet vi. När Åsbrink skickar brevet i augusti, kommer de två institutioner som själva skissat på en bred svensk uppförandekod att rätta in sig i ledet och lägga ner sina egna projekt. Urban Bäckström hoppar av omedelbart. Den 29 augusti skickar Ingrid Bonde brev med besked att det egna mötet ställs in.

Nu ska Förtroendekommissionen ta fram en nationell kod tillsammans med NBK, Aktiespararna, institutionerna, Stockholms fondbörs och svenska staten. Kodgruppen ska bestå av nio ledamöter, två fler än vad som var tänkt ursprungligen. Det blir förutom ordförande Erik Åsbrink även Claes Dahlbäck, Arne Mårtensson, Aktiespararnas Lars Erik Forsgårdh, Carnegies Karin Forseke, Stockholmsbörsens Kerstin Hessius, fd Teliachefen Marianne Nivert, fd börschefen Bengt Rydén samt försäkringsbolaget Alectas Lars Otterbeck.
Näringsdepartementets Eva Halvarsson, med ansvar för alla statliga företag, är adjungerad till gruppen. NBK:s lista på sekreterare underkänns av Erik Åsbrink som i stället får igenom sin kandidat Per Lekvall, som tidigare skrivit kod åt Styrelseakademin.

För NBK och det svenska kompisstyret är det ett svidande nederlag. Nu gäller det att gilla läget och försöka rädda det som räddas kan, speciellt som de institutionella ägarna i NBK trycker på.
Men Förtroendekommissionen har bara vunnit en första delseger. Arbetet har redan kantats av konflikter och uppförsbacke. Publiciteten kring Förtroendekommissionen blir inte positiv, som tänkt. Den blir den sämsta tänkbara. Media förpassar ämnet corporate governance till facket akademiskt flum. De journalister som bryr sig konstaterar sarkastiskt att namnen Dahlbäck och Mårtensson ger en känsla av svensk maktkoncentration.

Sedan hoppar den kände industrialisten Marcus Storch av sitt uppdrag som rådgivare till Förtroendekommissionen med beskedet i Dagens Nyheter att ”de som sitter med är de vi ska bevaka”. Hela arbetet ska dessutom vara klart den 15 december, vilket några ofint påpekar bäddar för ett ytligt hastverk. Tidsramen har därefter flyttats fram.

I samtal med Affärsvärlden värjer sig Erik Åsbrink från kritiken.

– Vi måste ju samarbeta för att få legitimitet. Låt oss åtminstone försöka, säger han.
Erik Åsbrink har förstås rätt. Förankringen i svenskt näringsliv är helt avgörande för kodens efterlevnad. Därför är det viktigt att koden blir en del i Stockholmsbörsens inregistreringskontrakt. Detta enligt brittisk förebild, där just den så kallade Combined Code anger de viktigaste principerna för börsnoterade brittiska företag.

§2 Vem ska övervaka kodens efterlevnad? Två mycket känsliga frågor lär skapa strid:

§2.1. Hur ska kodens efterlevnad säkerställas? Valet står mellan tvingande lagstiftning och rekommendationer. Lagstiftning är ett trubbigt instrument eftersom den är svårare att ändra. Med lagstiftning måste dessutom koden fungera i en domstol, vilket gör att den faktiskt riskerar att bli tamare än rekommendationer. Storbritannien har fastnat för ett förfarande som kan sammanfattas med orden ”Comply or Explain”, det vill säga ”följ reglerna eller förklara dig”. Syftet är ju att ingen ska bli överraskad. Även EU:s arbete är på väg mot det hållet.

§2.2. Vem ska övervaka koden? Här är den verkligt kontroversiella frågan. Meningen är att den svenska koden ska ingå som en del i börsens inregistreringskontrakt. Det gör det till en naturlig fråga för NBK, som hittills varit det organ som tagit fram regler för de börsnoterade bolagen. Men koden ska ju vara så mycket bredare, och då kanske Finansinspektionen är en bättre instans. Så fungerar det också i Storbritannien där Combined Code övervakas av FSA, Financial Securities Association, som har tagit över ansvaret för noteringarna från Londonbörsen.

Det finns andra modeller. Den tyska koden övervakas exempelvis av en av regeringen utsedd kommission som tillsammans med en forskningsgrupp kontinuerligt följer upp efterlevnaden. I Sverige skulle en sådan forskargrupp kunna vara knuten till något av universiteten.

Därtill motsätter sig EU systemet med självreglering i organ som exempelvis NBK och Aktiemarknadsnämnden. Belgaren Alexandre Lamfalussy, som arbetat fram en plan för att säkerställa fri rörlighet för kapital inom Europa, vill själv se en övervakning styrd av en ”kompetent myndighet”. För svensk del innebär det att det endast är Finansinspektionen som skulle kunna vara det. Det är Hans Schedin, före detta chefsjurist, och generaldirektör Ingrid Bonde högst medvetna om.
Direktörerna bakom NBK har en egen lösning på det. De vill att Finansinspektionen ska delegera tillsynen till dem. Om det nu går.

– En myndighet kan delegera övervakningen men inte ansvaret, så NBK:s roll förändras i vilket fall som helst, säger Lars Milberg på Aktiespararnas Riksförbund.

§3 Vad ska koden innehålla? Arbetet med en svensk nationell uppförandekod kommer att spänna över ett brett fält vad gäller själva innehållet i koden. En viktig dimension är rollfördelningen mellan ledning, styrelse, revisorer och ägare. Även om den svenska aktiebolagsslagen lyckats separera revisorerna från styrelserummet, som visat sig vara ett av de stora problemen i USA och Storbritannien, så dras Sverige med egna knäckfrågor. Vartåt ska makten förskjutas? En annan dimension är synen på ägarna. Är huvudproblemet att Sverige har för starka ägare som kör över småägarna eller är problemet tvärtom att vi har för spritt, anonymt och inaktivt ägande?

Tanken bakom koden är att skapa ett gemensamt synsätt, som alla bolag kan jämföra sig med. För de stora bolagen handlar det om att förhålla sig till en lägsta nivå medan mindre företag ska ha något att sträva mot.

Vad är det då för regler som diskuteras? Så långt har diskussionen inte kommit än, men det går givetvis att förutsäga ett antal minerade områden där det är upplagt för nattmanglingar och intressekollisioner och där potten i slutändan består av makt och inflytande över tingens ordning i näringslivet. Motpolerna är främst NBK och Aktiespararnas Riksförbund:

§3.1. Ska styrelseledamöter vara oberoende? En brännhet fråga som slår rakt i hjärtat på Sveriges ”kompisstyrelser” i Wallenberg- och Handelsbanksfärerna. Frågan om vd kan bli ordförande är fortfarande känslig, liksom om vd ska sitta i styrelsen över huvud taget. Och i noteringsavtalet på Stockholmsbörsen från och med juni 2004 måste bolagen ha två ledamöter som är oberoende av ägaren. Men definitionen av oberoende är väldigt flexibel. Exempelvis skulle Investors styrelseledamot Peter Sutherland, som suttit i Investors styrelse sedan 1995, knappast ses som oberoende i sitt eget hemland Storbritannien där kraven nyligen skärptes. Investors ordförande Claes Dahlbäck har valts in i Goldman Sachs styrelse, där Sutherland är ordförande. Det borde i sig räcka för diskvalifikation. Aktiespararna sa nyligen att börsens definition av oberoende är i det närmaste parodisk. Upplagt för nattmangling.

§3.2. Vem ska utse styrelsen? Bolagsstämmovalda nomineringskommittéer är en av Aktiespararnas hjärtefrågor. Sfärgiganterna ser det som en fråga för den dominerande aktieägaren. Institutionerna föredrar en mer flexibel hållning, eftersom stämmovalda kommittéer leder till att fonderna riskerar att bli bundna vid innehaven. Kan en person i en nomineringskommitté sälja sina aktier ena dagen och nästa föreslå styrelsekandidater? Så blev det i Skandia där AMF:s Tor Marthin fick leta ny styrelseordförande utan att äga en enda aktie. Utöver detta uppstår frågor kring tystnads- och informationsplikt, skadeståndsansvar och rätt till ersättning.

§3.3. Hur säkerställs revisorernas oberoende? I Sverige är det stämman som utser revisorerna, men alla vet att företagsledningen kan styra valet. Samtidigt kan ledningen sätta revisorerna i knäet genom att göda dem med lukrativa konsultuppdrag. Detta hotar oberoendet hos revisorerna – något som kan föranleda hårdare och framför allt tydligare regler kring upphandlingen av revisorstjänster eller tidsbegränsade uppdrag.

§3.4. Hur undviks löne- och bonusskandaler? Ersättning till styrelseledamöter och direktiv för utformning av ersättning till chefer är minerad mark. Ska en ersättningskommitté i styrelsen hantera ersättningsfrågor eller kan det delegeras till exempelvis ordföranden, som exempelvis när Peter Wallenberg själv skrev på Percy Barneviks alla papper. Frågan berör dessutom hur löner ska sättas i rörliga och fasta delar och hur optioner och aktier ska tilldelas samt hur mycket som aktieägarna har rätt att få information om. Lika central är frågan om hur chefer ska kompenseras vid misslyckande. Den brittiska näringslivsorganisationen Confederation of British Industries, CBI, föreslår en fallskärm på endast ett halvt år. Det är en tuff linje som i dagarna fått stöd av flera brittiska pensions- och fondförvaltare.

§3.5. Hur mycket ska bolagsstämman ha att säga till om? Vilka krav ska aktieägarna kunna ställa på hur en stämma ska fungera? Ska stämman vara en transportsträcka eller en tillställning där styrelsen verkligen svettas? Är det acceptabelt att Ericssons utländska aktieägare varken ska kunna rösta elektroniskt eller få en tolkning av alla tal på engelska? Hur ska en inbjudan se ut? Vilken information har aktieägarna rätt till? Sådana frågor splittrar dem som vill bevara storägarnas makt och dem som värnar småägarnas inflytande.

§3.6. Vilket ansvar måste institutionerna ta? Ska pensionsförvaltare som Alecta och fondförvaltare som Robur med lagstiftning åläggas att vara aktiva ägare? Det ställer hårda krav på ”ägaransvariga” som Ramsay Brufer och Marianne Nilsson, som i dag omöjligt kan följa 100 olika innehav på nära håll. Kanske måste de ha resurser som går utöver att bedöma det pekuniära värdet av ett bud på ett av bolagen i portföljen. Ska gränsen för engagemang sättas vid en viss andel i företaget eller av portföljen? Informationsspridning till pensionsspararna och andelsägarna är också central.

§3.7. Har mäklarfirmorna något ansvar? Tusentals aktörer på marknaden känner sig lurade av mäklarfirmorna de senaste åren. Vilket ansvar ska ligga på mäklarna när det gäller informationsspridning, prospektskrivning, köp och försäljning av aktier och allmänna integritetsfrågor?

I England har FSA fått i uppdrag att tillvarata och skydda spararnas intresse, medan det fortfarande saknas en verklig diskussion kring konsumentens behov i Sverige.

Den svenska kodgruppen hade ett första möte förra veckan. Arbetet ska vara klart någon gång vid årsskiftet. Ingen vill se ett urvattnat förslag, utom möjligtvis Claes Dahlbäck och Arne Mårtensson. Bland dem som vågar uttrycka störst optimism finns inte oväntat flera institutionella placerare. Eller som Roburs Marianne Nilsson säger:

– Om alla svenska ägare kan enas kring en gemensam grundsyn så kan vi ägna nästa års bolagsstämmor åt väsentligheter i stället, som att pressa företagsledningen på bolagets skötsel.