Hujedamej sånt barn

Luciafirandet är hotat.

Nå, inte överallt, förstås. Många är de dagis, skolor och arbetsplatser där man även i år kommer att få njuta av nervös falsksång, textuella missuppfattningar (runt gård och stuva eller stuga?) och pubertetsblodtrycksfall med åtföljande svimning.

Inte desto mindre har media rapporterat om ett vikande antal luciakandidater – och rentav risken för inställda luciatåg på bland annat ålderdomshem.

I orsaksspekulationerna har det handlat om allt från förlegad vithetsnorm till att ju alla traditioner prövas av sin samtid. Så ock lucia.

Själv vill jag trycka på det traditionella luciatågets manifestation av de traditionella könsrollerna. Tjejerna är milda tärnor med en dyrkad skönhetsdrottning i mitten, medan killarna får vara busiga pepparkaksgubbar, stalledrängar, stjärngossar. De senare har ju till och med pinnar att vifta med.

Om tåget dessutom föregåtts av otidsenligt utseendeelitistisk omröstning om klassens lucia, måste väl varje modernt sinne koka över av indignation?

Den kristna grundtonen och det försåtliga motsatsparet mörkt/ljust spökar säkert också: Är pepparkaksgubben en rasistisk stereotyp? Går det att demontera föreställningen om Lucia (förvisso ett sicilianskt helgon) som blond?

De ungas växande skepsis mot dessa sten­åldersideal, visar på receptivitet gentemot den nya tidens socialkonstruktivistiska tankeströmningar, som genusvetenskap och identitetspolitik. Det visar också på en av vår tids stora missuppfattningar. Att dagens ungdom skulle sakna respekt för auktoriteter.

Själv har jag ofta fastnat i den tankefällan under mitt pappaliv med två odygdspåsar, båda tjejer, på 12 och 14. Några typsituationer:

De lämnar obekymrat godispapper och glasstallrikar i vardagsrummet efter fredagsmyset. De väljer konsekvent Ipad och dator framför böcker. De prokrastinerar läxor och provförberedelser. Och när den yngsta skriker Jag hatar dig, jävla skitgubbe! rätt upp i mitt ansikte, ja, då skriver jag under varje tänkbar petition, insändare och civilisationskritiskt manifest om ungdomars otyglade individualism och gränslöshet.

Men det är förstås en felsyn. De unga har visst auktoriteter, frågan är bara vilka?

Ordet auktoritet går tillbaka på latinets auctoritas; ungefär bemyndigande, inflytande, legitimitet. Alltså en riktningsgivare och inspiratör till våra handlingar. Något vi söker konstant, barn som vuxna, för No man is an island, som den elisabetanske poeten John Donne en gång skrev. Och om auktoriteten inte hämtas från traditionella källor som föräldrar eller skola, kommer den förstås från annat håll: ungdomskultur, kompisar, megatrender i samhället, karismatiska ledare etcetera.

Sett i det ljuset gör mina illbattingar en fullt logisk omvärldsanalys.

Ta till exempel min hopplösa oförmåga att genomdriva sanktionsåtgärder. En halvtimme efter hotet om indragen glass, frågar jag underdånigt om de vill ha Daimstrut eller Magnum. Varför då plocka upp efter sig?

Eller det här med bokläsande. Skolans bristande kunskapsfokus där man i stället prioriterar snajdiga ytreflexioner och egna små framtidsspekulationer i ämnet i fråga – uppmuntrar framklickande av lättsmälta Google-fakta på bekostnad av den djupa läsningen. Böcker blir då förstås obsoleta.

Om vi nu låter abdikationen inför de nya auktoriteterna fortskrida, vilka andra högtider hotar att förtvina?

Midsommar ligger nog pyrt till, med sin ostentativa, djupt antifeministiska fallosdyrkan. Och sju sorters blomster under kudden för att drömma om sin friare? Hujedamej!

Och vad ska vi tro om Nobelpriset? En svårt elitistisk institution, pengarna går dessutom bara till vita äldre män från den kristna kultursfären. Låt Oslo dela ut alla prisen, inte bara fredspriset. Deras kommitté gör ju en mycket mer modern mix av kön, ålder och rasifiering.

Halloween har dock framtiden för sig. Ro hit med godis! Nu! Annars ställer jag till djävulskap.

Musikspaning

På väg ut: Den blomstertid nu kommer. ”De skola oss påminna/Guds godhets rikedom”, är ord som dryper av patriarkat och etnocentrism.

Idas sommarvisa är dock modern: ”Jag gör så att blommorna blommar”. Självförtroende och omnipotens så det står härliga till, hos denna lilla tjej, trots max några år i folkskola. En klockren feministisk förebild!